Predikan hållen i Närpes församlingshem 20 maj 2001

Den sanna bönens väsen
Matt.6:5-13

 

5. Och när ni be ska ni inte vara som skrymtarna, vilka gärna står i synagogorna och i gathörnen och ber för att bli sedda av människorna. Sannerligen säger jag er: De har fått ut sin lön.

Jesus börjar sin undervisning om bönen med att beskriva skillnaden mellan en falsk och en sann bön. Den falska bönen uppkommer, när oomvända människor försöker sig på bön. Människor som inte har insikt och förmåga till att be en sann bön använder bönen på sitt eget sätt. Ett sådant sätt är att med bönen som verktyg försöka skaffa sig anseende som andlig och from människa. Skrymtarna ber inte i egentlig mening. De spelar teater. Jesu ord 'De har fått ut sin lön' är ett sorgmodigt konstaterande att dessa människor har fått ut allt vad de kan få ut av bönen, i praktiken ingenting alls.

6. Nej, när du vill be gå då in i din kammare och stäng igen din dörr och be till din Far i det fördolda. Då skall din Far, som ser i det fördolda, belöna dig.

Det är helt annorlunda med er, ni som är födda in i himmelriket, födda in i Guds gemenskap. Ni har bönens Ande och kan använda bönen till det som den är given, näm ligen till en samtalsförbindelse mellan er och er himmelske Far. Böneförmågan är medfödd genom den nya födelsen. Därför säger Jesus: 'Ni ska inte vara som skrymtarna'. Jesu ord är inte att förstå som en uppfordran till att försöka låta bli att vara som en skrymtare, utan som en undervisning. Inte kan en människa vara annorlunda än hon är. Sådan man är född, sådan är man. Den som är född ovanifrån kan inte avstå från att vara i kontakt med sin himmelske Far. Den nya människan har detta behov.

Kammaren är ett uttryck för den avskildhet i vilken vi ska tala med vår Far. Också om vår bön är offentlig, ska vi vara avskilda från världen, så att vi verkligen talar med vår Far och inte gör något annat med böneorden.

7. Men i era böner ska ni inte hopa tomma ord som hedningarna, vilka menar att de ska bli bönhörda för sina många ords skull.

Hedningarna ber i uppriktig avsikt att försöka få det som de begär i sina böner. Men inte heller deras bön leder någonstans. Hedningarnas bön är av samma art som det falska bedjandet i kristenheten. Det är bön utan tro, vilket är lika med tomma ord. Det är kännetecknande för dem som ber utan tro, att de är ivriga att ställa till bön och arrangera bönegrupper och bönekedjor för att skaffa bönhörelse genom en myckenhet av bön. I och för sig är det en god sak att samlas till bön. Men det gäller att veta vad man förlitar sig på. Väntar man resultat av bönernas sammanlagda styrka eller av Gud?

Herren Gud frågar inte efter hur många som ber, utan huruvida det finns någon som ber i tro. Det förekommer ibland budskap, som sägs vara från Gud, där det sägs, att om si eller så många ropar till Gud om t.ex. räddning för Finlands folk, så räddar Gud Finlands folk. Nej, detta är falsk lära. Gud behöver inte påverkas att förmås göra det som han så gärna vill göra. Sådant är att skymfa honom. Dessutom motarbetar man själv bönesvaret från Gud genom att tro på kraften i våra sammanlagda böner. Gud väntar nämligen med sitt bönesvar tills vi inser att det är han som gör allt, och att våra böner gör ingenting. Gud vill ha hela äran. Han delar den inte med någon.
Gud hör alltid bön som är grundad på hans löften och hans nåd i Kristus. Och fast man visserligen får vara många bedjare, räcker det bra med en enda, som väntar sig allt av Guds barmhärtighet - och som inte tror att bönhörelsen kommer på grund av mångfalden eller inlevelsen i egna eller andras böner.

8. Så var då inte lika dem. Er Far vet ju, vad ni behöver, innan ni ber honom.
Här har vi nu utgångspunkten för all sann bön: 'Er Far vet ju, vad ni behöver, innan ni ber honom.' Detsamma säger Gud genom profeten Jesaja: 'Innan de ropar ska jag svara',
Jes. 65:24 - ja, också utan vår bön.

Ett världens barn säger till detta: "Vad är det då för mening att be?" De skenkristna åter föreställer sig att Gud visserligen kan veta allt, men han är trög och gör inte någonting utan att vi tar initiativ och ber om det som behövs.
En sann kristen däremot, ett trons barn, ber enbart om sådant som Fadern både vet om och kommer att åtgärda enligt sina för länge sen uppgjorda planer. Inte ens Jesus själv bad om något nytt som Fadern inte redan hade tänkt på. Trons barn ber om det som de redan har genom Faderns allvisa förutseende och åtgärdande. Det finns ingenting därutöver som är värt att be om. Vad kan en liten människa veta bättre än allvetande Gud? Nej, Fadern är före oss och vet både vad vi behöver och vad vi tänker be om långt innan vi har en tanke på att be om det.

Den bedjande ska inte stöda sig på sin egen eller andras bön, utan enbart på det faktum, att 'er Far vet, vad ni behöver, innan ni ber honom'.
En sådan tro är helt nödvändig för en sann bön. Men denna tro är inte var mans, utan en gåva från ovan, som Gud ger åt vem helst han finner för gott att ge den åt.

9. Ni ska alltså be så:
Ordet 'alltså' innebär att de följande bönerna handlar just om sådant som Himlafadern ger och som ska ligga till grund för allt vad vi ber.
Vår bön ska 'alltså' ha Faderns förutseende och handlande som grund och inte vara något otrons tillägg av något som Fadern skulle ha försummat i sin planering.
Bönerna härnedan, som vi sammantagna kallar 'Fader vår', är Jesu sammanfattning av en sann kristen böns innehåll - inte nödvändigtvis en modellbön till ordalydelsen. Det är bättre om vår bön till innehållet överensstämmer med Jesu undervisning än att vi missbrukar Guds namn genom att tanklöst rabbla fram ett 'Fader vår'. Vi ska 'alltså be ', inte nödvändigtvis exakt dessa ord.

Fader vår, som är i himmelen!
Det ligger mycket inneslutet i dessa ord. Egentligen skulle vi inte behöva säga mer än så. Dessa ord är en fullständig och rätt bön.
Denne allvise, allsmäktige, gudomligt kärleksrike Gud - han är vår egen Fader. Han själv är upphovet till vår kropp och själ, och han har fött oss genom den Helige Ande till sina egna andliga barn. Skulle inte han ta hand om oss och ge oss allt det vi behöver utan några förbehåll eller villkor, utan böner och begäranden? Och har inte Herren Jesus förklarat detta tydligt nog? Det är självklara ting, som t.o.m. små barn kan fatta. Men det oaktat är de ofattbara för många vuxna människor.

Helgat varde ditt namn;
Vi har tyvärr lagt in betydelser i dessa böner som inte är exakt desamma som när Jesus gav dem. Det gäller i synnerhet de tre första bönerna. Jesus hade nämligen inte utfört sitt försoningsuppdrag då han gav dem åt lärjungarna.
Innehållet i bönen 'Helgat varde ditt namn' är inte i första hand att Gud måtte hindra människor från att nämna hans namn på ett ovärdigt sätt. Det gäller mer än så. För det första betyder ordet 'namn' i bibliskt språkbruk mer än ett namn av bokstäver, som man kan ta i sin mun på det ena eller andra sättet. Namnet är liktydigt med allt som kan förknippas med personen ifråga. Guds namn innebär allt vad han har sagt sig själv stå för, nämligen rättfärdighet, makt, rättvisa, pålitlighet, trofasthet o.s.v.

Gud knyter sitt namn vid allt vad han gör. Han knöt sitt namn vid människan då han skapade henne till sin avbild. Men synden kom in i världen och vanställde avbilden. Därigenom vanärades Guds namn, och efter det kan människan inte göra annat än vanära Guds namn. För att Gud ska få upprättelse åt sitt namn måste han frälsa världen från den skada som synden har åstadkommit. Det gör han genom sin Son som han sänder i döden för vår skull. På det sättet återställer Gud sitt namns ära. Han frälsar oss - men inte för vår bedrövliga situations skull, utan för hans namns skull, för att han inte ska visa sig ha misslyckats i sina verk. Så helgar han själv sitt namn genom att återupprätta sitt folk från dess förnedring. Profeten hesekiel profeterade i sitt 36:te kapitel om hur Gud skulle helga sitt namn genom sin Son.

Jag vill nu helga mitt namn, som har blivit vanärat bland folken, genom att ni har vanärat det bland dem; och folken ska förnimma, att jag är Herren, Herren, när jag bevisar mig helig inför deras ögon. Han bevisade sig helig på sin Son och straffade honom för våra synder. Hesekiel fortsätter: . . .Jag skall rena er från all er orenhet Och jag skall ge er ett nytt hjärta. . .Jag skall låta min Ande komma i ert bröst och göra så, att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina rätter och gör efter dem.
Men icke för er skull gör jag detta, säger Herren, Herren; det vare er kunnigt. Ni må skämmas och blygas för era vägar. Han gjorde det för sitt namns skull.

Detta är den primära innebörden i bönen 'Helgat varde ditt namn'. Med andra ord: 'Må Guds namn av makt och rättfärdighet vara uppenbart i det att han återupprättar oss från vårt syndafall genom sin Sons ställföreträdande lidande.' Inför detta Guds eget sätt att helga sitt namn bleknar alla våra försök att helga hans namn. Vårt helgande av Guds namn är idel synd, men Gud helgar själv både sitt namn och oss, och det är det som gäller, och det är det som vi ber om i denna bön. Denna bön gäller alltså Gud själv och hans namn och utgör utgångspunkt och grund för allt som 'Fader vår' handlar om i det följande.

 10. tillkomme ditt rike;
Denna bön gäller det sätt på vilket Gud helgar sitt namn. Också här återspeglar sig situationen, i vilken Jesus gav dessa böner'. 'Tillkomme ditt rike' gäller därför inte primärt rikets utbredande i världen, utan dess tillblivelse.
När Jesus talade detta till sina lärjungar, var Guds rike visserligen redan i funktion, ja, ända från gamla testamentets tid. Riket hade grundats av Gud av evighet, men det hade inte uppenbarats i tiden. Det skulle nu ske i och med Jesu offerdöd. Då skulle Guds rike tillkomma. Då skulle världen födas på nytt till ett rättfärdighetens rike med rättfärdiga medborgare. Jesus såg fram emot att få detta till stånd, därför att han älskade sin Fader och ville göra hans vilja. Ja, han såg fram mot att få offra sig själv till och med med glädje Han yppade det för lärjungarna med orden 'Om ni älskade mig, skulle ni glädjas, att jag går till Fadern.' Att Guds rike skulle tillkomma var alltså i den stunden Jesu önskan och åstundan. Det var ju därför som han hade kommit.

Nu har Guds rike redan tillkommit i denna mening, och en bön om detta i form av en ren begäran är för sen. Men trots formuleringen bör vi mena något med den. Vi kan i bönen lägga in vår tacksamhet över att Gud upprättar sitt rike i och med Jesu offerdöd. I princip är det ju likadant med alla delbönerna i 'Fader vår'. Vi begär inte något nytt, utan bara det som Fadern har gjort och gör.

ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden;
Guds vilja sker alltid både i himmelen och på jorden. Vi har bara en Gud, inte två eller tre. Gud är suverän över allt som han har skapat. Allt som finns äger bestånd enbart i hans vilja. Vi ska inte döma efter vad våra jordiska ögon kan se och vårt begränsade förstånd kan fatta. Det finns mycket i Guds regemente, som han inte har uppenbarat för oss.

Det som Jesus här avser med Guds vilja är den Guds vilja, som han genom Jesus har uppenbarat för oss, den goda vilja, det välbehag till människorna, som han visar i och med sändandet av Sonen till jorden. Gud vill att hans himmelrike ska vara verksamt till frälsning för människorna. I denna bön är det således inte fråga om att Gud skulle hjälpa människorna att göra hans vilja. Människorna strävar alltsedan syndafallet emot Guds vilja, men Gud handlar med makt efter sin vilja i sitt rike. Han tar också oss syndare i sin tjänst i sitt rike efter sin vilja och sitt behag.Vi uttrycker i denna bön vår tacksamhet över att Gud handlar efter sin goda vilja i sitt rike - och även på jorden.

11. vårt dagliga bröd giv oss i dag;
Vi erkänner med tacksamhet i denna bön, att det är vår Fader som ger oss vad vi behöver, och att han ger oss det villigt och gärna trots att vi inte har förtjänat det.

12. och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro;
Här beskriver Jesus på vilket sätt Gud handlar i sitt rike.Hans rike består i den benådning och förlåtelse som Jesus har skaffat oss av Gud genom sitt ställföreträdande lidande och sin död för våra synder. Då vi nu har Guds förlåtelse, kan vi be om den. Om den inte hade funnits, hade det inte varit möjligt att be om den. Denna bön betyder, att vi bekänner att vi behöver hans förlåtelse. Vi bekänner också att hans förlåtelse ger åt oss ett förlåtande sinnelag, så att vi på samma gång förlåter våra medmänniskor det som vi har ansett att de har gjort illa mot oss.

13. och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo.
Denna bön har negativ formulering i kontrast till de föregående bönerna och har blivit en stötesten för dem som inte känner den sanna bönens karaktär. Så har skett i Bibel 2000. Denna bön har ändå samma gemensamma nämnare som de föregående bönerna, nämligen att vi inte ber om något nytt utan endast om vad Fadern har gjort eller gör: Såsom han helgar sitt namn, uppenbarar sitt rike, handlar efter sin vilja, ger oss vårt dagliga bröd, förlåter oss våra synder, så avstår han också från att inleda oss i frestelse och istället frälsar oss från allt ont. Vi erkänner alltså i denna sista delbön, att Gud för vår synds skull skulle ha all rätt att förgöra oss genom att utlämna oss åt frestelsen att avfalla från tron på honom, men att han för sitt namns skull frälsar oss från den Onde och världen och oss själva.

Så har vi då i 'Fader vår' en räcka av Guds handlande på basen av hans namns ära. Det ligger en kraft för tron innesluten i detta att Gud handlar med oss i nåd för sitt namns skull och inte utgående från något hos oss eller efter vad vi kan utbedja oss av honom. Vi äger allt som nämns i 'Fader vår' för hans namns skull, och i tro på detta får vi harmoniera våra tankar i bön med hans goda och fullkomliga tankar. Det är ju det som det är fråga om.


Led mig i din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud. Psalt. 25:5
Predikningslistan - Startsidan