Kyndelsmässodagen

Kristus, utstrålningen av Guds härlighet

Luk. 2:22-33

22. Och när deras reningsdagar hade gått till ända, de som var föreskrivna i Moses' lag, förde de honom upp till Jerusalem för att bäras fram inför Herren 3 Mos. 12:2 f.

Reningsdagarna gällde den närmaste tiden efter Jesu omskärelse, under vilken Maria som oren inte fick komma nära heliga ting.

23. enligt den föreskriften i Herrens lag, att "allt mankön, som öppnar moderlivet, skall räknas som helgat åt Herren", 2 Mos. 13:2, 12 f. 4 Mos. 3:13.

Man skulle bära fram inför Herren det som blev fött först eller skördades först till en påminnelse om att det var Guds gåvor. Genom att förstlingen stod som symbol för allt det som kom efter, behövde man inte bära fram allt det övriga bokstavligen. När det första var helgat, så var också det övriga helgat. Detta är en bild av Kristus, som är den förste bland alla heliga. Han helgade sig till ett offer och gick så fram inför den rättfärdige Fadern. Genom hans förstlingsoffer är vi alla heliga. Joh. 17:19.

24. likaså för att offra "ett par turturduvor eller två unga duvor", såsom stadgat var i Herrens lag. 3 Mos. 12:6 f.

Egentligen skulle man offra ett lamm, men de fattiga, till vilka också Josef och Maria hörde, fick offra duvor istället. Vi människor äger ingenting som vi kunde offra. Jesus har offrat sig själv för oss som ett offerlamm. Men vi får ändå offra någonting symboliskt. Josef och Maria hade inte med sig några duvor, utan de fick köpa dem vid templet. Så får också vi våra 'duvor' i Guds rikes tempel, nämligen Guds Ande och evangeliet. Genom dem har också vi tillträde till Gud.

25. I Jerusalem levde då en man, vid namn Simeon, en rättfärdig och from man, som väntade på Israels tröst; och helig Ande var över honom. Jes. 40:1, 51:3, 66:13.

Simeon var rättfärdig och from såtillvida att han noggrant följde Mose lags föreskrifter, men att han 'väntade på Israels tröst' antyder att han var rättfärdig också genom det att han litade på Guds löften om en kommande Frälsare. Denna tro hade han fått av Guds nåd genom Guds Ande.

26. Och av den helige Ande hade han fått den uppenbarelsen, att han inte skulle se döden, förrän han hade fått se Herrens Smorde.

B 2000 har 'Messias', som betyder 'den (till konung) smorde'.

27. Han kom nu ledd av Anden till helgedomen. Och när föräldrarna bar in barnet Jesus för att göra med honom, som sed var efter lagen,
28. då tog också han honom i sin famn och lovade Gud och sade:

Guds Ande ledde Simeon så att han kom till helgedomen, inte bara så att han kom dit på rätt dag och stund, utan också så att han var fullständigt viss, att av alla gossebarn som bars till templet var just detta barn den utlovade Frälsaren. Guds ledning bestod ofta i enkla profetiska tecken som krubban i stallet och duvan över Jesus vid hans dop. Naturligtvis kan Gud lika väl ha lett Simeon direkt genom sin Andes övertygelse, men hur han ledde honom i detta fall har ingen betydelse för textens sammanhang. Simeon var en av de många som oberoende av varandra vittnade om att just Jesusbarnet var Messias, Guds smorde.

29. "Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid efter ditt ord, 1 Mos. 46:30.

B 2000 har 'gå hem i frid'. Grundtexten har bara 'gå i frid'. Simeon hade fått se det som var viktigt för honom mer än allt annat i detta livet. Gud hade hållit både sina många löften genom profeterna och sitt särskilda löfte till honom. Frälsaren hade kommit.

30. ty mina ögon har sett din frälsning, Luk. 1:68, 3:6.

Simeon såg visserligen Frälsaren med sina jordiska ögon, men långt viktigare var det för honom, liksom för oss alla, att se honom med den fasta förvissningens ögon, att han var den som Gud hade lovat sända.

31. vilken du har berett till att skådas av alla folk: Ps. 98:2 f. Jes. 52:10.
32. ett ljus, som skall uppenbaras för hedningarna,

Judarna hade vant sig under många generationer vid att just de och bara de var Guds folk, men Guds frälsning genom Jesus skulle inte vara begränsad bara till judafolket. Detta sammanhänger med att frälsningen genom Jesus inte skulle vara en yttre frälsning från yttre fiender utan en mycket grundligare frälsning, nämligen från synden. I den meningen behövde både judar och hedningar frälsas.

Denna frälsning innebär hopp i hopplösheten, ett ljus i mörkret, och den skulle komma att utföras och förkunnas öppet för alla. I detta finns en ännu djupare symbolik: Frälsningen uppenbaras inte för ett i sig själv rättfärdigt gudsfolk utan för hedningar d.v.s. syndare, eftersom alla är syndare. Åt människor, som vandrar blinda av syndens mörker utan vare sig medvetet behov eller kunskap om frälsningen, ges andlig syn och ljus genom evangeliet. De får en tvåfaldig insikt: om sin egen belägenhet och om Guds nåd i Kristus.

och en härlighet, som ska ges åt ditt folk Israel." Jes. 46:13, 49:6. Apg. 13:47.

Frälsningens härlighet har efter det att Simeon framträdde i templet predikats och räckts åt judafolket först av alla folk, men judarna avvisade den i förakt. Ordet 'ges' är ändå kategoriskt och betyder att det skulle komma att finnas en mottagare. Det syftar på Guds sanna Israel, som inte är Guds folk i kraft av jordisk härstamning utan efter en andlig och himmelsk födelse, befriat, inte bara från yttre fiender utan från synden. Detta folk finns såväl bland judar som bland alla andra folk och är ett Guds folk, ett Israel i en djupare mening än judafolket.

33. Och hans far och mer förundrade sig över det som sades om honom.

De reagerade helt mänskligt. Hur kunde Simeon, förutom många andra främmande människor, veta så mycket om deras barn? Och så förunderligt stora ting för ett barn som till det yttre var lik alla andra människobarn!