Ett besök hos Tuire

Det var många års mellanrum mellan kontakterna mellan min syster Tuire och mig. Vi levde liksom i skilda världar. Dels rörde hon sig helt i finskspråkig omgivning och jag i svensk, och dels var det geografiskt sett cirka 600 km mellan oss. Ibland blev det skickat ett julkort och någon gång blev det av någon anledning ringt ett telefonsamtal. När vi råkades var det för en begravning eller ett bröllop.

Småningom blev Tuire skröpligare till hälsan och jag ville träffa henne innan det blev för sent. Tuires födelsedag skulle ju vara ett lämpligt tillfälle. Men det blev lite bryderi för mig hur jag skulle få en resa inprickad lämpligt i min hustru Ninas och mitt sommarprogram och på vilket sätt resan skulle ske.

Visserligen var både Nina och äldste sonen Staffan, som råkade vara hemma, positiva till min önskan. Men de avrådde mig med tanke på min ålder från att köra bil själv så långt och Nina har aldrig skaffat sig körkort. I stället föreslog de att jag kör bara till Seinäjoki och tar tåg därifrån till Kajana.

Resan skulle då ta närmare åtta timmar och lika länge tillbaka. Och dessutom måste man då ha det nervpåfrestande problemet med att försöka hitta en trygg parkeringsplats i Seinäjoki för bilen och att se till att man kommer till rätt tid och rätt perrong och i rätt vagn i tåget. Nej, det där var inget acceptabelt alternativ. Med övernattning hos dottern Stinas familj på knappt halva vägen mot skulle jag våga köra hela vägen själv - bara hustru Nina skulle gå med på det. Men knappast skulle hon göra det.

Men mitt under allt funderande visste jag ändå, att det fanns en lösning. Jag hade hunnit pröva den redan många gånger och visste att den var den bästa. Det var att kontakta vår himmelske Far. Jag nämnde om saken för honom. Och rätt snart började det hända ett och annat. Nina trodde sig inte orka komma med och bestämde sig föratt bli hemma. Och Stina anmälde sitt intresse att komma med mig och träffa sina kusiner.

Det skulle ju lösa problemet. Hon kunde köra de längsta sträckorna. Hon visste bara inte om hon skulle kunna ta ledigt från sitt arbete. Men också det ordnade sig, och inte bara en dag, utan tre. Och så erbjöd hon sig att sköta körningen vägen från deras hem till Kajana, 380 km. Jag skulle själv köra bara mina 200 km till Stina och övernatta där före resan. Överraskande snabbt fick Stina en ersättare för sig i arbetet. Och därmed var Kajanaresan ordnad.

Detta var nu bara ett av många bevis på den trofasthet och nåd som Himlafadern under årens lopp har visat mig. Jag vet ju att han i förväg långt före mina böner har planerat allt. Men på det här sättet får jag också rent praktiskt se hur god och trofast han är.

Jag fick träffa min syster före hennes bortgång. Hon var då relativt frisk, men bara en kort tid därefter fick hon hembud.