Tillbakablick

Ni som är yngre än jag, ni räknar ju instinktivt med att tiden ligger framför er, och att den bara kommer och kommer automatiskt. Och ni planerar för framtiden. Men vi äldre har redan sett år och tider försvinna. Och i stället för att se framåt ser vi ofta bakåt. När ni försöker se framåt, så ser ni egentligen ingenting, för allting är ovisst för oss människor. Det är då annorlunda att se bakåt. Det som har hänt är faktum och definitivt. Ju mer vi ser bakåt, desto tydligare ser vi sammanhangen. Händelserna är inte längre enskilda, utan de bildar mönster. Och det gör att många frågor om varför det hände si eller så får sina svar i helheten.

Tidigare har jag undrat t ex varför min far måste dö så tidigt, 32 år gammal, så att jag måste bli skickad till Sverige och vara där isolerad från min familj i tolv år. Och varför kom jag egentligen tillbaka till Finland? Jag hade ju möjlighet att studera i Sverige. Och varför var det så upplagt för mig att jag skulle studera till kantor i Helsingfors? Jag kom in direkt till Sibeliusakademin genom att det var så få sökande det året. Och mina studier där betalade Mannerheimförbundet - utan att jag tidigare hade haft en aning om att det fanns något sådant.

Och varför har jag sen barnsben varit handikappad ifråga om att känna igen folk och minnas dem? Varför drabbas jag ibland av blackout i offentliga sammanhang och inte fattar vad det är fråga om? Och varför halkar det ibland ur min mun obetänksamma ord, som jag ångrar strax efter att jag har sagt dem och sen måste ångra hela livet?

Svaren på mina frågor har kommit allt efter hand på senare tid - men inte som teori, utan i verkligheten i form av hjärtevärmande upplevelser. Nämligen när jag har fått dela med mig åt andra av det andliga som jag har fått lära mig under alla åren. När jag ser andras glädje över budskapet om Guds barmhärtighet och godhet och jag får dela den glädjen med dem - då förstår jag att det är någon som har styrt mitt liv ovanifrån, så att jag har kommit till denna punkt.

Jag ska plocka några exempel. Styrningen av mitt liv ser jag redan i det att farfar måste göra konkurs på sitt hemman i Ryttylä under inbördeskriget - för att jag sen inte skulle ärva hans gård. Jag skulle inte bli bonde, för då hade mitt liv inte blivit sådant som det blev. Och sen dog min far, så att min mor av ekonomiska skäl blev tvungen att skicka mig till Sverige - för att jag där i en gudfruktig familj på ett naturligt och äkta sätt skulle få uppleva kristendomen i lära och liv. Det skulle jag aldrig ha fått här i Finland. Min släkt på fars sida har inte haft den traditionen.

Efter sverigevistelsen ville Gud att min kunskap om hans rike skulle fördjupas ytterligare. Därför satte han mig i tjänst som församlingsmusiker i Kristinestad. Där blev det att lyssna till otaliga predikningar och andliga tal under 40 år och konfronteras med olika skiftningar i den kristna läran.

Mina personliga handikapp, som jag nyss nämnde, och som ibland har försatt mig i riktigt obehagliga situationer - de och alla personliga motgångar i livet - har tjänat till att hålla mig i en viss ödmjukhet, så att jag småningom skulle kunna bli ett användbart redskap i Kristi rike.

Under min tjänstetid har olikheterna i läran hos präster och andra talare irriterat mig. Men just det har tvingat mig att se efter vad bibeln säger och tänka efter vad som egentligen stämmer. Och mina upptäckter i bibeln har varit så starka, att de har bundit mig och drivit mig så hårt, att jag inte har kunnat hålla tyst om dem.

Det har varit för mig precis som för profeten Jeremia. Han skriver om sina upplevelser: Herrens ord drar över mig spott och spe hela dagen. Men jag tänkte: Jag vill glömma honom och inte mer tala i hans namn. Då blev det i mitt hjärta som en brinnande eld, instängd i mitt innersta. Jag ansträngde mig att uthärda den, men kunde det inte. Jer. 20:9.

Efter pensioneringen har jag oftare än förr blivit anlitad som talare och jag har fått vara aktiv i missionen i Estland ett tiotal år. Då jag inte har haft offentliga uppdrag som talare, så har jag skrivit desto mer. Somligt har publicerats då och då, och resten finns på min internetsida solagratia.fi.

Jag har alltså blivit fångad av bibelns budskap och egentligen av Herren Kristus själv. Han har målmedvetet styrt mig och fostrat mig. Jag själv har ingen andel i det. Jag har inte valt något, varken för eller emot och inte gjort något beslut ifråga om det. Jag är inte religiös av mig. Tvärtom har jag varit motsträvig i fråga om allt som kallas religion. Det är någon annan som har både valt och beslutat för mig.

Jag måste nu bara konstatera, att Kristus - utan att fråga lov av mig - har tagit mig i sin tjänst och blivit min Herre - både andligen och i praktiken. Och Gud den allsmäktige har blivit min Far. Min Far blev han förstås när han lät döpa mig, och egentligen har han hela mitt liv varit det. Det är bara så att jag först nu börjar inse det, när han allt som oftast visar mig hur han leder och styr mina jordiska dagar.

Mitt liv har alltså, speciellt efter pensioneringen, fått ett nytt innehåll, ett nytt och vidare perspektiv på allt. Jag ser inte bara bakåt nu, utan också framåt, och med både förväntan och förtröstan som aldrig förr - eftersom jag vet att min himmelske Far redan har planerat allt i förväg och på allra bästa sätt.

Och eftersom han alltid har haft en god mening med allt som ligger bakom mig i tiden, så måste han ju också ha en god mening med allt som händer härefter. Jag behöver egentligen inte oroa mig för nånting - egentligen, fast jag nog gör det ändå.

Men, summa summarum: Inte i min vildaste fantasi skulle jag tidigare ha kunnat drömma om att redan i detta livet få uppleva något så saligt och tryggt som att få vara i tjänst under den Allsmäktige. Jag har försökt uttrycka det i sånger, fast det egentligen inte kan uttryckas varken i ord eller ton. Det måste upplevas.

Då vi nu inte vet om vi får samlas till fler liknande tillfällen, så ville jag ge er det som jag nu har sagt här som ett testamente efter mig. För det är saker som i högsta grad angår oss alla:

Vad lever vi för, om inte för att bli bekanta med vår Skapare och leva ett ögonblick under hans ledning och vård - för att sen i frid och med gott samvete återvända till honom i hans rike?

Ingenting annat har någon egentlig betydelse. Därför skulle jag vara glad om ni alla, när jag är borta härifrån - om inte förr - ville någon gång gå in på min internetsida solagratia.fi och se vad där finns i det här ämnet.