När jag ser tillbaka på mitt liv, kan jag se att Gud har styrt mitt liv ända sen min barndom. Varje dag ger han akt på vad jag tänker eller planerar. Ser han att jag är på avvägar vänder han mig tillbaka på sin väg. och jag märker att hans vägar är mångfalt bättre än mina vägar.

Jag kan se hans planering av mitt liv redan innan jag var till. Min farfar hade en gård i Ryttylä men förlorade den genom inbördeskriget 1918. Jag skulle inte bli bonde. Min far blev fick arbete som fotograf i Viborg, men därifrån evakuerades vi vid krigsutbrottet 1939. Då fick han arbete som skrivare vid militärstaben i Kajana, men han var redan då angripen av lungtuberkulos och dog sommaren 1944 efter att ha varit i krigstjänst vid fronten i fjärrkarelen. Vintern 1943-44 var situationen den, att pappa var dödligt sjuk och mamma, som hade att försörja tre små barn utom sig själv, saknade yrkesutbildning och var arbetslös. Därför såg han till att min mor blev tvungen att sända mig som krigsbarn till Sverige.

Men det som då såg ut som en katastrof var Guds ledning. Han hade redan från början inriktat sin uppfostran av mig på undervisning i den kristna tron.

Han gav mig ett gott kristet hem på en liten lantgård i Skåne. Där blev jag strax räknad som medlem i familjen och fick all den omvårdnad jag behövde. Jag var fem år då och fick stanna där i närmare tolv år, ända tills jag själv bröt upp därifrån. När jag kom dit förstod jag inte deras tal och de förstod inte heller mig. Men rätt snabbt jag fick grepp om den skånska dialekten och lärde mig högsvenska i skolan. Det behövde jag för framtiden, fast jag inte visste det då. Jag gick i söndagsskola och var med på de dagliga husandakterna och vid andliga sammankomster i missionshuset. Man sjöng och musicerade också flitigt i familjen. Det blev en god försmak av vad jag senare skulle få fördjupa mig i.

Det skulle ha funnits möjligheter för mig att fortsätta att studera i Sverige, men då jag kom i pubertetsåldern blev längtan efter att se mitt forna hemland så stark, att jag måste resa till Finland. Kommen dit fick jag uppleva språkförbistring nummer två. Jag hade glömt det finska språket helt och hållet. Ingen hade talat med mig ett enda finskt ord på 12 år och det fanns ingenting kvar av språket i mitt undermedvetna.

Hos min mor kunde jag inte stanna. Det fanns inte heller rum för mig där. Hon hade gift om sig och fått tre barn med den nye mannen och deras lägenhet var liten. Men min himmelske Fader hade sin plan klar för mig. Jag fick bo hela den vintern hos morfar och mormor i Nyslott. Morfar arbetade som församlingens gravgårdsvaktmästare och var en from man. Han sjöng andliga sånger till spel på sin cittra. Mormor var likaså kristen och en godhjärtad människa.

Under tiden hos morföräldrarna i Nyslott läste jag finska på distans via brevinstitutet Hermods i Malmö och kunde snart klara mig på finska i dagligt samtal. Min mamma visste att jag i någon mån hade sysslat med sång och spel, och när jag i något skede hade kontakt med henne föreslog hon på fullt allvar att jag skulle försöka få studieplats vid Sibelius-Akademin i Helsingfors. Med tanke på de obetydliga kunskaper jag då hade i spelning, skulle förslaget i förnuftigt folks öron ha låtit ganska orimligt. Men oförskräckt som jag var tog jag reda på inträdesfordringarna och skaffade noterna till spelproven. Sen fick jag öva på flicklyceets piano. Därvarande kantorn Matti Rindell uppmuntrade mig att fortsätta och att anmäla mig till inträdesproven på våren.

När den dagen kom, visade det sig att det inte fanns någon egentlig konkurrens ifråga om sökande till den svenska kantorslinjen, och jag blev antagen till studier där från och med följande höst. Ifråga om varifrån jag skulle få pengar till studierna hade jag ingen aning, men också det var ordnat. Min mor tog kontakt med mig och uppmanade mig att kontakta Mannerheimförbundet. Eftersom jag var krigsbarn fick jag hela studietiden betald via Mannerheimförbundet.

När Gud hade skapat mannen, sade han: "Det är icke gott att mannen är allena". Det tyckte han tydligen också angående mig. Det förekom den tiden ungdomssamlingar i Lutherkyrkans nedre sal och under det sista studieåret i Helsingfors kom jag att gå dit. Där hade Himlafadern en livsledsagare i beredskap åt mig. Nina, som då studerade sin sista termin på Social- och kommunalhögskolan har sen dess varit helt nödvändig för mig på allt sätt.

Ifråga om musikstudierna var jag på allt sätt en medelmåtta. Jag har tidvis försökt att gå in för något visst ämne, som orgelspel och sång och prestera något utöver det medelmåttliga, men har inte lyckats. Det har inte heller varit Guds mening, att jag skulle bli konsertmusiker eller liknande. Han hade nämligen reserverat en kantorstjänst åt mig i Sydösterbotten, där jag i fyrtio års tid, skulle lyssna till många prästers olika utläggningar och fördjupa mig i tron. Prästernas tal gav mig ibland frågor och tankar, men sällan något i andlig mening bestående. Men genom kontakt med enskilda troende fick jag småningom mitt hjärta och min själ fäst vid Guds heliga ord, som till sitt innersta väsen hade varit mig ganska ogripbart under lång tid.

Under de fyrtio åren som kantor blev det att efter behov tillverka en och annan sång för mindre sånggrupper och jag fick vara med i sångbokens Sionsharpans revisionsarbete. Det blev att syssla med både musiken och texterna. Men min himmelske Fader var ännu inte riktigt färdig med min uppfostran för det arbete, som han tänkte ha mig till. Då kom det en möjlighet till fortbildning vid Sibelius-Akademin för kantorer med lägre utbildning. Den ordnades genom kortkurser. Jag lockades dit delvis på grund att möjligheten att få lite högre lön efter att ha fått musikmagisters värdighet.

De studierna tycktes mig så intressanta, att jag fortsatte tills jag fått doktorsgraden. Men någon fortsättning på den linjen blev det inte, ingen akademisk syssla eller så. Det var inte heller Guds mening. Han hade genom avhandlingsskrivandet lärt mig det som jag behövde för att jag skulle kunna uttrycka mig korrekt och logiskt i tal och skrift. Det var den huvudsakliga nyttan av fortsättningsstudierna.

Först nu vid uppnådd pensionsålder har jag nu de verktyg som jag behöver för de uppgifter som min himmelske Fader har haft i beredskap åt mig. Och uppgifterna är både många och stora. En grupp av dessa är de som jag sedan 2004 har fått ha i anslutning till Estlandsmissionen. Det gäller litteratur och predikningar och sånger på estniska. Andra kära liknande uppgifter är de som jag i mån av krafter och tid åtar mig här i svenskfinland. I allt detta leder Herren mig på allt sätt. Att han också har gjort och gör det ifråga om vårt teamarbete i Estlandsmissionen kräver ett särskilt avsnitt.

Man kan tycka, att en stor del av min effektiva livstid redan har runnit bort under min långa uppfostrings- och utbildningstid. Men min himmelske Fader ser det inte så. och jag har redan många gånger fått erfara hur ett enkelt och direkt förkunnat evangelium har kunnat ge människor glädje i hjärtat. En sådan gemenskap i nådens evangelium är salighet på jorden.

forts.