Vår estlandsmission

Ett tal i allhelgonatiden 2015

 

Det missioneras en hel del i Estland från olika håll. Men det estlandsarbete som jag har fått vara med i har haft sin upprinnelse inom det svensktalande kustområdet i Österbotten, närmare bestämt inom Svenska Lutherska Evangeliföreningen i Finland.

Början på Evangeliföreningens kontakter till Estland hade gjorts redan 1989, alltså två år innan Estland blev självständigt igen. Man inbjöd då en handfull estniska lärare vid Nuckö gymnasium till språkkurs på Evangeliska folkhögskolan i Vasa. Dessa elever översatte då några småskrifter till estniska. Men sen blev det ingen fortsättning på det.

Ett annat försök till mission i Estland gjorde föreningen genom att bekosta en estnisk ungdomsledare med anknytning till en estnisk församling. Men förutsättningarna för hans verksamhet upphörde småningom och han övergick till annat arbete.

Jag kom med i estlandsarbetet år 2004. Det kom ett upprop i föreningens tidskrift Sändebudet angående predikoresor till Estland. Jag var en av den handfull personer som anmälde intresse. Efter en kort tid minskade antalet resande predikanter till tre.

Predikanternas resor bekostades av föreningen. Bengt Strengell var den som alltifrån början hade haft hand om planeringen. Ärligt talat skulle föreningens estlandsmission ha stannat av strax efter början, om inte Bengt hade drivit på. Han planerade tydligen rätt långsiktigt, eftersom han tillsammans med sin hustru Eivor köpte en liten lokal i närheten av kuststaden Hapsal. Den lokalen har fungerat som basstation för predikoresorna.

Kontakterna till Estland hade dittills varit starkt knutna till Lääne-Nigula församling med omnejd. Men rätt snart kom fler församlingar med i bilden och vi fick också kontakt med de herrnhutiska bönehusavdelningarna.

Herrnhutismen, en väckelserörelse, som började i Tyskland i början på 1700-talet genom Greve Nicolaus von Zinzendorf. Den fick stor utbredning och kom också till Baltikum och hit till våra nordiska länder.

Herrnhutismen har blivit bortglömd, trots att den är en gemensam bakgrund till våra senare nordiska väckelserörelser. Men det finns rätt många sångtexter av herrnhutiska sångförfattare i sångboken Lova Herren. Jag nämner några: Anders Karl Rutström, Anders Dahlström, Abraham Falk, Jonas Hellman, Johan Kahl och Magnus Malmstedt. En typiskt herrnhutisk sång är t ex Rutströms 'Kom huldaste förbarmare'. Numera har rörelsen spårat ur helt på de flesta håll.

Herrnhutismen i Estland har hållits vid liv i snart 300 år, åtminstone till namnet. Vid sekelskiftet 1900 fanns verksamhet vid cirka 100 bönehus. Men den 50-åriga sovjetiska ockupationen gick illa åt den herrnhutiska rörelsen. Idag finns det kvar cirka 10 herrnhutiska avdelningar med verksamhet, med eller utan egen lokal. Det brukar vara en handfull äldre personer, som kommer till mötena. Ända från våra första kontakter med dessa avdelningar har vi alltid varit både välkomna och väntade som talare vid deras möten.

När vi såg hur Herren hade öppnat dörrarna för oss, greps vi förstås av entusiasm och hoppfullhet. Vi planerade tidningsutgivning och samlade evangeliska sånger till ett häfte, lade upp en estniskspråkig sajt med namnet Gratia Christi på internet och planerade framåt.

Vi skulle inte ha varit så frimodiga, om inte Herren själv hade stött oss. Han gav oss uppmuntrande erfarenheter vid varje resa. Därutöver gav Herren särskilda personliga tecken åt både Bengt och mig, tecken av vilka vi förstod att Herren efter sin nåd hade tagit oss i sin tjänst och att vi var under hans ledning i allt. Den vissheten bär vi alltjämt med oss.

Så var vi alltså igång. Tidningens upplaga ökade småningom och trycktes till sist i 2000 ex. Och den blev genom en sjukpensionerad präst vid namn Kalju Kukk distribuerad ända till Sibirien bland där kvarblivna estländare. Den första andaktsboken var nu tryckt och den andra på kommande. Sånghäftet med 62 evangelisk-lutherska sånger var också tryckt.

Vi hade fullt upp med att skriva predikningar och andakter och hade ingen tanke på att göra reklam för oss. Men tydligen ansåg Herren att det behövdes sådan. Vi blev helt plötsligt inbjudna till ett par intervjuer vid 'Pereradio' (familjeradion) i Tallin. Den kanalen täcker en stor del av Estland. Via den verkar det att finnas möjligheter att missionera allt efter kraft och lägenhet. Men förstås räckte inte våra krafter till.

Evangeliföreningen var införstådd med att stöda den verksamhet som nu var på gång, och våra egna penninginsamlingsprojekt på var sitt håll fungerade också bra. Och så kom dagen när det började komma bidrag också från Sverige. Men i det läget tyckte Herren att det var tid att stanna tåget – och vänta på nästa tåg.

Inbromsning nr 1. Bengt, som i många år hade varit estlandsmissionens allt i allo började känna sig trött och måste avgå från ledningen. Men någon ersättare gav Herren oss inte. I och med det upphörde estlandskommittén, som hade fungerat under evangeliföreningen. Samtidigt drog sig den tredje predikanten i vår tremannagrupp tillbaka. Bengt och jag fortsatte ändå en kort tid enligt invant mönster.

Inbromsning nr 2. Bengt fick en hjärtinfarkt och vårt missionerande stannade av helt. Nu har Bengt repat sig någorlunda, men han går på medicinering.

Inbromsning nr 3. När vi nu insåg att vår tid på grund av vår ålder skulle ta slut småningom, började vi arbeta på att få en estländare som fast anställd missionär. Den tilltänkta personen, diakonen Leo Lekarkin, skulle ha tagit hand om distributionen av våra tidningar och böcker och besökt predikopunkterna regelbundet och planerat verksamheten. Leo var själv positiv till saken. Och evangeliföreningen hade för sin del gett klartecken och var redo att anställa honom.

Men det kom hinder för Leos del. Han har en längre tid haft ansvar för en liten grupp av lästadianer i Estland. Det kunde han visserligen ha fortsatt med vid sidan om. Men de ansvariga inom den lästadianska rörelsen i Finland var inte nöjda med ett sådant arrangemang, och därmed förföll saken.

Samtidigt med dessa motgångar hade vår vän Kalju Kukk varit sjuk. Vi kunde inte räkna med honom mera ifråga om litteraturdistribution. Så tog alltså Herren tog bort också den lilla mänskliga framåtanda som vi ännu hade kvar.

Men underligt nog känns det som om det skulle gå åt alldeles rätt håll var gång Herren gör någonting – också när han sätter käppar i hjulen. Vi vet nämligen att det är hans sätt att verka. Han arbetar målmedvetet, på samma sätt som han har gjort i alla tider.

Det som vi hittills av hans nåd har fått göra och hunnit med räcker mer än väl som underlag för det som han tänker göra. Det räckte bra med ett par fiskar och några bröd, när han skulle mätta en folkskara på många tusen personer.

Vi läser från Matt. 16:8 f. Jesus märkte att hans lärjungar samtalade med varandra om att de inte hade tagit bröd med sig. Han sade till dem: ”Varför samtalar ni med varandra om att ni inte har bröd? Så lite tro ni har! Förstår ni ännu ingenting? Kommer ni inte ihåg de fem bröden till de fem tusen och hur många korgar ni fick? Eller de sju bröden till de fyra tusen och hur många korgar ni fick? Enligt Matt. 14:20 blev det 12 korgar över av de fem bröden. Enligt matt. 15:37 blev det 7 korgar över av de sju bröden.

Förstår ni Jesu matematik? Vi tar det i omvänd ordning: Av sju bröd blev det sju korgar över. Men av bara 5 bröd blev det hela 12 korgar över, och ändå hade det varit mer folk vid den måltiden. Av det kan vi då utläsa en regel som Herren följer: när Han gör något, så blir det mer av det som är mindre än av det som är större. Eller med andra ord: ju obetydligare utgångsmaterialet är, desto större blir slutresultatet, när han välsignar det. Om nu Herren kunde använda några få bröd så att de räckte till mat åt flera tusen hungriga människor, då måste han ju också på liknande sätt kunna använda den lilla evangeliska mission som nu har blivit gjord i Estland.

I varje fall är det säkert, att liksom Herren inte kastade bort de få bröden utan välsignade dem, så kastar han inte heller bort det lilla som han redan under 20 års tid har åstadkommit i Estland. Han välsignar det övermåttan rikligt. Det var ju han själv som hade sett till att det fanns några bröd till hands för de tusentals människorna, och på samma sätt är det han som har sett till att det finns ett litet stycke andligt bröd till hands i Estland att välsigna – när hans tid är inne.

Visserligen har Bengt och jag har för vår egen del på sätt och vis kommit till vägs ända. Men det är just i den situationen som Herren kan börja utföra det som han har tänkt. Han vill nämligen inte ge ära åt någon människa, då allt ändå är hans eget verk. Det är därför som han nu har tagit ner oss på jorden - också med tanke på vårt bästa. Det ligger nämligen salighet i att få vara ett intet och bara se på hur Herren verkar i sitt rike.

Allt måste nollställas, där Herren Jesus ska dra fram. Så som han har nollställt Bengt och mig, så har han också låtit Estlands folks andlighet och gudsfruktan försvinna, så att man får söka som efter en nål i en höstack för att hitta personer, som av själ och hjärta fruktar Herren. Och hittar man sådana, så är det fråga om en och annan gammal och skröplig människa i primitiva förhållanden eller på någon vårdinrättning. Det finns ingen andlig och evangelisk verksamhet igång, som man kunde utgå ifrån och bygga vidare på. De äldre troende predikanterna har dött bort och bönehusmänniskorna utgörs av några få åldringar. För att inte tala om hur nergången kyrkan är andligt sett. Och de teologiska läroinrätt-ningarna är helt impregnerade av liberalteologi och mänskliga funderingar.

Men det är just en sådan situation som passar åt Herren för hans verk. Han vill helst göra saker av ingenting. Han kallar på ting som inte är till, likasom de funnes. Nu har jag sagt hur det ligger till just nu ifråga om vårt s k missionsarbete i Estland. Visserligen har några ungdomar från Evangeliföreningen i Finland på sistone aktiverat sig och gör varje sommar en utfärd till ett ställe på Dagö och håller där ett litet 2-3 dagars barnläger. Och den finskspråkiga evangeliföreningen har hela tiden sina utsända stationerade i ett par estniska församlingar - men någon evangelisk gnista, som skulle sprida sig i det allmänna mörkret, hör man ingenting om.

Nej, ”om inte Herren själv bygger huset, så arbetar de fåfängt, som bygger på det”, står det skrivet. Vi får invänta Herrens initiativ och ledning. När hans tid är inne kommer han att sända de arbetare som han vill ha i sitt vingårdsarbete också i Estland.

Och nu säger Herren åt oss: ”Skörden är stor, men arbetarna är få. Bed därför skördens Herre, att han sänder arbetare till sin skörd!” Matt. 9:38. Men när vi ber, då ska vi utgå ifrån, att Herren redan har sina planer klara, och att han själv har utsett sina arbetare, så många det behövs. Och han är inte alls ovillig att skicka ut dem. Han behöver inte övertalas.

- Men varför ska vi då be? undrar någon. - Jo, för att Herren vill ha oss med. Han vill nämligen visa oss att han hör oss och bryr sig, och att han ger med råge allt vad hans barn begär. Herren kunde redan ha skickat arbetare, men han ville vänta för att fler skulle få vara med i sammanhanget. Det är saligt att få vara i Herrens sällskap och få uppleva hans under. Då har vi också gemenskap med varandra på ett högre och innerligare plan än vi nånsin kan ha i jordiska sammanhang.