Uppbrottets söndag

Vaka

Matt. 25:1-13

 

Denna text ingår i det sammanhang som utgörs av Matt. 24 och 25, där Jesus före sitt lidande profeterar om evangeliets kommande öden bland människorna efter det att han har satt sig på sin härlighets tron, d v s vunnit sin stora seger över fördärvsmakterna genom sin död för världen. När han höll detta tal var hans lidande mycket nära förestående och han ville gärna ge en beskrivning av den stora betydelsen av det han stod i beråd att utföra. Jesus höll detta tal för sina lärjungar. Dess egentliga innehåll är inte tillgängligt utan en andlig nyckel. Därför har man vanligen förlagt hela innehållet till den yttersta dagen och Jesu andra tillkommelse. Men Jesus talar inte om den utan om sin tillkommelse genom evangeliet om den fullbordade frälsningen, samma tillkommelse som också vi ber om i bönen Fader vår.  Angående förståelsen av detta ämnesområde, se också förklaringarna till evangelitexterna för 2 s i advent årg 1 och de båda texterna för 26 s e pingst.

Föreliggande avsnitt är en beskrivning av vad som händer, dels när man bemöter evangeliet med sitt förnuft och dels när Guds Ande är involverad i mötet med evangeliet. Skeendet i detta avsnitt är således i likhet med profetiorna i kap. 24 och 25 som helhet inte förlagt till den yttersta dagen, utan till de tillfällen när var och en människa konfronteras med evangeliet om det som Jesus skulle åstadkomma genom sin död. Ordet 'tid' uttrycker i första hand en situation. Denna situation behöver inte, så som vi är vana att tänka, bestå av en viss mängd dagar och timmar i vanlig tidskronologisk ordning.

 Texten bör ses i sin kontext, eftersom berättelserna stöder varandra. Jesus gav en ledtråd till denna text i följande avsnitt, vers 14 f., som börjar med 'Ty', och handlar om punden. Den man som grävde ner sitt pund var en oförståndig jungfru. Han tvistade med Gud med sitt förnuft i stället för att ta vara på det evangelium som han hade fått. På liknande sätt möter de oförståndiga jungfrurna evangeliet, när det förkunnas för dem.

 1. Då ska det vara med himmelriket som när tio jungfrur tog sina lampor och gick ut för att möta brudgummen. Luk. 12:35 f.

 Jungfrur är alla människor som inte har hört evangeliet om Jesus Kristus. I egentlig mening är det inte vi som går för att möta Jesus, utan han kommer till oss genom sitt evangelium. Men här beskrivs skeendet i jordnära termer, så som också vi säger: vi hör, vi tror, vi avvisar eller anammar.

 2. Men fem av dem var oförståndiga, och fem var förståndiga.

 I denna vers sägs ännu inte vari detta oförstånd och förstånd består. Det bara konstateras en ännu dold olikhet. Men att oförståndet nämns först, har betydelse. Alla människor är nämligen andligen oförståndiga alltifrån syndafallet, men en del får förstånd av Gud efter hans behag. Detta förstånd finns dolt i Gud, i den utkorelse som han har verkställt före all tids början, och det uppenbaras vid människans konfrontation med evangeliet.

 3. De oförståndiga tog väl sina lampor, men tog ingen olja med sig.

 Lamporna är människans naturliga av Gud skapade förmåga att uppfatta och begripa. Oljan är Guds Ande.
 I egentlig mening har ingen av oss ett eget förstånd till att ta Guds ande med oss till att öppna våra ögon för brudgummen. Tvärtom strider vårt förnuft mot allt vad Anden undervisar, eftersom hans undervisning är en bitter och oacceptabel sanning för oss människor. Det andliga förståndet ges - om det ges oss - genom Ordet i samma ögonblick som vi förnimmer dess kraft.  Men dessa fem oförståndiga jungfrur står för dem som, när de hör evangeliet, blir kvar oomvända i sitt avvisande sinnelag gentemot evangeliet. Evangeliet kan nämligen öppnas för oss endast av Guds Ande. Om inte Anden upplyser vårt förstånd, står vi oss slätt i andliga ting.

 4. De förståndiga tog olja i sina kärl tillika med lamporna.

 Att oljan är i kärlet, det betyder att Guds Ande måste vara i oss intimt förenad med vår tankeförmåga. Visserligen kan ingen ta Guds Ande med sig, utan han kommer till oss och i oss genom evangeliet. Men för enkelhets skull har denna vers denna ordalydelse och följer däri hela liknelsens form.

 5. Då nu brudgummen dröjde, blev de alla sömniga och somnade.

 Syndens natt med den andliga dödens sömn har fallit tung över oss alla genom syndafallet. Och Brudgummen har dröjt länge. Han dröjer ända tills hans stund är inne för oss var och en, då han nalkas oss genom sitt evangelium. Ända till den stunden sover vi alla.

 6. Men vid midnattstiden ljöd ett rop: "Se, brudgummen kommer! Gå ut och möt honom!" Upp. 19:7.

 Mitt i vår andliga midnatt hörs evangeliets röst, ett kraftigt rop, som också benämns 'en Guds basun'.

 7. Då stod all jungfrurna upp och redde till sina lampor.

 Kanske kan man tala om något av en väckelse. Alla reagerar på något sätt. Ingen är helt oberörd. Evangeliet sätter våra tankar i häftig rörelse.

 8. Och de oförståndiga sade till de förståndiga: 'Ge oss av er olja, ty våra lampor slocknar.'

 Nu visar det sig, att de som inte leds av Guds Ande, de förstår ingenting. De förvånas likt alla som såg Jesu under men inte visste vad de betydde. Deras förstånd räcker inte till. Men de upptäcker, att de förståndiga verkar att ha något slag av insikt, som inte de själva har, och de begär då av dem att de skulle dela med sig av sin ande. Men detta stöter på problem.

 9. Men de förståndiga svarade och sade: 'Nej, den skulle ingalunda räcka till för både oss och er. Gå hellre bort till dem som säljer och köp åt er.'

 Den 'ande' som de förståndiga har, är Guds Ande, och han är inte delbar. Vi kan visserligen dela med oss åt varandra av evangeliet, men ingen kan dela med sig av Guds Ande utan evangeliet, eftersom Anden finns bara i och tillsammans med evangeliet. Joh. 6:63. Joh. 16:14. De som vill möta evangeliet med förnuftet och sitt eget förstånd, kan inte ta emot det, och de får då inte heller Anden till att förstå evangeliet.

 10. Men när de gick bort för att köpa, kom brudgummen, och de som var redo gick in med honom till bröllopet, och dörren stängdes igen.

 De som hade gått för att köpa olja, hade ändå inte blivit redo. De hade inte fått den rätta olja, som verkligen gör oss redo för Guds rike. Att de blev försenade från bröllopet är en bild av att Guds Ande ges bara när han kommer till oss i evangeliet. Man kan inte få Anden senare eller på annat sätt, hur man än försöker.

 11. Omsider kom också de andra jungfrurna och sade: 'Herre, Herre, löppna för oss.' Luk. 15:25 f.

 De oförståndiga jungfrurna är visserligen osäkra, men de måste försöka sin chans. De tycker att de borde duga att få bli insläppta lika väl som de förståndiga. De har gjort sig stor möda att skaffa olja. Men något är ändå fel.

 12. Men han svarade och sade: 'Sannerligen säger jag er: Jag känner er inte.' - Matt. 7:23.

 De oförståndiga och Jesus hade inte blivit sammanförda och förenade med varandra genom evangeliet. Dessa jungfrur hade inte fått rätt olja, nämligen den Ande som undervisar om Brudgumen och förenar oss med honom. Man kan känna Jesus endast genom evangeliet om hans nåd, det evangelium som endast Anden kan undervisa oss i.

 13. Vaka därför; ty ni vet inte dagen , ej heller stunden. Matt. 24:42, 44. Mark. 13:33 f. Luk. 21:34 f. 1 Kor. 16:13. 1 Petr. 5:8. Upp. 16:15.

 Därför är det nödvändigt att vara vaken genom och i evangeliet, när det bjuds oss. Endast då är den behagliga tiden, frälsningens dag. Av oss själva, av vårt förnuft och efter vårt eget av synd förmörkade förstånd, vet vi inte om det är fråga om Guds sanna evangelium eller om det är något annat. Därtill behöver vi Anden, som bor i evangeliet, och som håller oss andligen vakna med ögonen öppna för Sanningen om Kristi nåd.
'Var alltid vakna i Guds Andes ljus för vad som är evangelium - då ni har evangeliet - ty av er själva vet ni varken när det är fråga om Kristi evangeliums dagsljus, (Ps.118:24) eller vilken stund ni bör öppna edra ögon för det.'

  

Sammanfattning

 Liknelsen är en bild av vad som händer i himmelriket på jorden, där det ännu finns både andligen förståndiga och oförståndiga. Tidigare har Jesus i samma tal beskrivit evangeliets öden i världen i stort. I denna liknelse beskriver han det andliga skeendet då var och en människa möter evangeliet. Han går inte här in på underliggande orsakssammanhang, utkorelsen och Guds enväldiga handlande, utan han beskriver bara enkelt vad som händer.  Alla sover lika djupt i syndens sömn, men när vi möter evangeliet, blir olikheter uppenbara. Somliga fattar och förstår evangeliet genom Guds Ande som talar i evangeliet. Andra möter evangeliet bara med sitt eget av synd förmörkade förstånd och förblir främmande för evangeliets egentliga innehåll.