Julaftonen och julnatten Löftena uppfylls. En Frälsare har fötts åt er Luk. 2:1-14

Julmorgonen Låt oss gå in till Betlehem Luk 2:1-20

 

 

1. Och det hände sig vid den tiden, att från kejsar Augustus utgick ett påbud, att hela världen skulle skattskrivas.

 'Hela världen' var den dåtida kända världen, som var under det romerska imperiets kontroll.  

2. Detta var den första skattskrivningen, och den hölls, när Kvirinius var landshövding över Syrien.

 Jesu födelse förankras här i historien som ett historiskt faktum. Den tiden hade man inte som nu ett tideräkningssystem baserat på ett visst år, Kristi födelseår. I stället noterade man under vilken regents tid händelserna utspelade sig.

 3. Då färdades alla, var och en till sin stad, för att låta skattskriva sig.
4. Så gjorde också Josef; och eftersom han var av Davids hus och släkt, for han från staden Nasaret i Galileen upp till Davids stad, som heter Betlehem, i Judeen, 1 Sam. 16:1 f. Mika 5:2. Matt. 1:1 f. Joh. 7:42 

Om Josefs släktskap med David se Matt.1:1 f. Josef var bosatt i Nasaret. Jerusalem var också Davids stad, men Betlehem var Davids födelsestad. (1 Sam.16) Betlehem betyder brödhus. Därifrån skulle det himmelska brödet, personifierat i Jesus, utgå.  

5. för att låta skattskriva sig jämte Maria, sin trolovade, som var havande.

 Maria skulle också skattskrivas, eftersom trolovningen på den tiden var juridiskt bindande. Hon var gravid, dock inte genom Josef utan av Guds helige Ande. Matt. 1:18 f.

6. Medan de var där, hände sig, att tiden var inne, då hon skulle föda.
7. Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade honom i en krubba, ty det fanns inte rum för dem i härbärget. Matt.1:25

 Att han var förstfödd av Maria, har en parallell i hans gudomliga födelse av evighet som Faderns förste och ende son. Kol.1:15.
Det var säkert inte ovanligt att de människoskaror som reste till sina respektive skattskrivningsorter fick nöja sig med sämre inkvartering i brist på bättre, men i detta fall innehåller situationen en djup symbolik. Guds Son, som kom till människorna för att frälsa dem ifrån deras synder, fann inget rum hos dem. Det var just däri deras synd låg, att de hade avfallit från sin Gud så att de inte gav honom rum, varken i sina hjärtan eller i timlig måtto. Detta gäller alla människor i alla tider. Jesus måste själv genom sitt evangeliums kraft bereda rum för sig i människornas hjärtan.

 8. I samma nejd var då några herdar ute på marken och höll vakt om natten över sin hjord.

 Fårvaktarsysslan var en lägre rangens syssla och sköttes av de fattigaste. På samma sätt som de först av alla skulle få höra budskapet om Jesu födelse, så är också Jesu evangelium ett budskap för de i Anden fattiga, de som ser sin egen synd och med glädje hör evangeliet.

 9. Då stod en Herrens ängel framför dem, och Herrens härlighet kringstrålade dem; och de blev mycket förskräckta.

 Det är mänskligt att bli rädd för det som man inte har kontroll över. Människan ser av naturen strax onda omen i övernaturliga fenomen. Medvetandet om egen syndfullhet förstärker rädslan.

 10. Men ängeln sade till dem: "Var inte rädda. Se, jag bär bud åt er om en stor glädje för hela folket.

 Ängelns överraskande besök var inget ont förebud. Tvärtom: Det gällde ett meddelande om något mycket glädjande, och inte bara för herdarna utan för hela folket d.v.s. Israel. Israel var ett namn på judafolket, Guds egendomsfolk, hos vilket Guds Son skulle bo och utföra sitt stora återlösningsverk för mänskligheten. Men namnet Israel står redan i gamla testamentet också för allt Guds folk på jorden, nämligen de som av Guds nåd och utkorelse låter sig frälsas. Se också Matt. 1:21. Texten undanhåller emellertid inte glädjen från någon, utan den rymmer också möjligheten att alla människor vill ha del av frälsningen och räkna sig till Guds Israel.

 11. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och han är Messias, Herren.

 Att Betlehem var Davids födelsestad framgår av 1 Sam. 16 och kan ha varit bekant för dessa herdar. Men ängeln påpekade för dem, att den furste som skulle födas i Betlehem var identisk med Messias, den utlovade Frälsaren. Profetiorna om Messias var välbekanta för judarna. De önskade att han skulle komma snart och befria deras land från romarna. Men begreppet 'frälsare' innefattade i gamla testamentets skrifter mycket mera än så. Jesaja beskriver Frälsaren som en räddare från allt slags ont t.ex. i det 43:dje kapitlet. Vad dessa herdar förstod med 'Frälsare' framgår inte här. Jesu uppgift sammanfattas i Matt.1:21 med orden 'frälsa sitt folk ifrån deras synder'. Frälsning från synden innebär sedan också frälsning från allt ont.

 12. Och detta ska för er vara tecknet: Ni ska finna ett nyfött barn, som ligger lindat i en krubba."

 För att herdarna skulle kunna vara förvissade om att det verkligen nu var fråga om den utlovade Messias, gav Gud genom ängeln ett profetiskt tecken att ta fasta på. Tecknet var dessutom komplext, så att det inte skulle finnas minsta anledning att ta miste: 1) De skulle finna 2) ett nyfött barn 3) som ligger lindat 4) i en krubba.
Det profetiska tecknet är också till alla sina delar symboliskt för det rike som Messias skulle upprätta.
1) Se Ordsspr. 8:17 och Matt. 7:7 f.
2) Jesus representerar ett nytt förbund mellan Gud och människor: Jer. 31:31, Hebr. 9:15; en ny lära: Mark. 1:27; ett nytt liv: 2 Kor. 5:17.
3) Jesu evangelium är inneslutet i de heliga skrifterna, bibeln. Det är väl grundat och bevisat genom många profetior och vittnesbörd.
4) Krubban är liksom namnet Betlehem en bild av en plats där mat står att finna. Jesus är själv det andliga, himmelska brödet. Joh. 6:48.

 13. I detsamma sågs där jämte ängeln en stor hop av den himmelska härskaran, och de lovade Gud och sade: Dan. 7:10

 Även den himmelska världen tar del i den fröjd som Jesu födelse till jorden innebär, trots att änglarna själva inte har del i den frälsning som Gud har berett åt människorna. 1 Petr. 1:12. Den himmelska härskarans framträdande i detta sammanhang annonserade att Jesu ankomst till världen var ett led i en stor strid, där Gud, som också kallas Sebaot, härskarornas Gud, hade tagit upp striden med denna världens furste Djävulen.

 14. "Ära vare Gud i höjden och frid på jorden bland människor, till vilka han har behag."Luk. 19:38

 Denna översättning ger inte rättvisa åt textens innehåll. [UT1992 och kommentaren till denna vers] De himmelska härskarornas lovprisning var nämligen inte en from förhoppning eller önskan att äran måtte tillfalla Gud och att frid måtte råda på jorden. Änglarna utropade som ett faktum att äran för det som här skedde genom Sonens ankomst till jorden var Guds, och att samma händelse innebar fridens ankomst till jorden. (Jes. 9:6, Mika 5:4, Ef. 2:14)
Guds allsmäktiga beslut att frälsa världen genom Sonen var redan då att räkna som ett fullbordat faktum, fast det inte ännu var synligt för världen. Friden på jorden var en följd av den fred som Sonen skulle åstadkomma mellan rättfärdig Gud och det i synd fallna människosläktet.

 Motpolerna 'höjden' med Gud och 'jorden' med människorna är att uppfatta som odelade storheter, vilket betyder att alla människor som ett kollektiv är mottagare av denna Guds gåva.

 Ordet 'utvalt' i B2000 är kanhända dåligt valt bland de möjligheter som ges av grundtexten, vars ord också kan ha betydelse av att 'tycka om' och 'visa välvilja'. [B2000 noten]. Men ordet 'utvalt' är användbart, förutsatt att man förstår det i ett vidare sammanhang: Av alla väsen i himlarna och på jorden har Gud utvalt det i synd fallna människosläktet till föremål för sin kärlek. Kärleken är för övrigt en huvudingrediens i detta sammanhang. Därför lyder också versionen i UT1992 (i min översättning):  Äran är Guds i höjderna, frid (är) på jorden hos människorna, som han älskar.

 15. När så änglarna hade farit ifrån herdarna upp i himmelen, sade dessa till varandra: "Låt oss nu gå till Betlehem och se det som där har skett och som Herren har kungjort för oss."

 Herdarna hade uppfattat ängelns budskap som ett tillförlitligt Herrens ord, och de var strax beredda att söka barnet - i glad tillförsikt att finna det, så som ängeln hade sagt.

 16. Och de skyndade åstad dit och fann Maria och Josef och barnet, som låg i krubban.

 Avvikande från tidens praxis nämner evangelisten Johannes först Maria, barnets mor. Josef var nämligen inte barnets biologiske far. Men han nämns ändå före barnet, en anspelning på släktskapen till David och epitetet 'Davids son' för barnet. Matt. 1:6, 16.

17. Och när de hade sett det, berättade de, vad som hade blivit sagt till dem om detta barn.
18. Och alla som hörde det förundrade sig över vad herdarna berättade för dem.

 Man förstod ännu ingenting, utan fylldes av ren förundran.

 19. Men Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta.

 Maria hade dock fått veta en hel del på förhand, likaså Josef. Men av dem var Maria mera påtagligt engagerad i det som rörde barnet, eftersom Josef hade stått på sidan om ifråga om barnets avlelse. Frågorna var ännu många för Maria beträffande innebörden och följderna av att barnet var en gudason. Men av textorden kan man förstå, att det som blev berättat var ägnat att ge Maria stöd för tron och tillförsikt inför framtiden, nämligen det att Gud själv stod bakom hela projektet, och för hennes egen del: att Gud hade gett henne en sådan nåd och tagit henne i sin tjänst.

 20. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för allt vad de hade fått höra och se, alldeles såsom det hade blivit sagt till dem.

Herdarnas lovprisning föddes inte vid änglaupplevelsen på ängen utan först när de insåg att ängelns profetia var sann. När de fann barnet och detta låg lindat i en krubba, då visste de att det som ängeln hade sagt om barnets uppgift som världens och deras Frälsare var sant. Inte ett barn vilket som helst utan deras egen Messias hade kommit till dem.