Femte söndagen efter pingst

Var barmhärtig

Luk. 6:36-42

 

Föreliggande text innehåller ett par avsnitt från Jesu bergspredikan, där han undervisar sina lärjungar om sitt himmelrike, sådant det gestaltar sig och fungerar i de människor som genom Ordets och Andens verk får nåden att bli födda in i riket till ett nytt och andligt liv. För rätt förståelse och tillämpning av Jesu tal är det viktigt att notera att han talade detta till sina lärjungar, även om också många andra åhörde honom.
Ingen människa i sitt naturliga, opånyttfödda och oomvända tillstånd motsvarar den bild som Jesus skisserar upp i sin bergspredikan, och ingen kan heller göra sig sådan. Men genom evangeliet skapar Gud sådana. De är andligen pånyttfödda och troende, delaktiga i det nya gudslivet, Jesu sanna lärjungar. Hur man kommer i sådan delaktighet av ett nytt andligt liv har Jesus nämnt i Johannes evangeliums tredje kapitel.

Jesu uppmaningar är absoluta och kan inte förmildras. Den av Gud födda nya människan tar gärna och med glädje emot dem som en uppmuntran till det som hon redan gör och är. För henne är Jesu uppmaningar en del av evangeliet. Bakgrunden till dessa är nämligen den fullständiga förlåtelsen genom Jesu död för världens synd. Den troende baserar sitt gudsliv helt på denna förlåtelse. Den naturliga människan ser däremot idel krav i samma ord. Eftersom kraven är omöjliga skriver man ned dem till bekväm nivå och gör av dem ett program till att försöka bygga upp en egen rättfärdighet. En oomvänd människa utgår inte från Jesu åt oss vunna fullständiga rättfärdighet utan räknar med den bara i fall hon tycker att hon inte själv klarar kraven. Alltså är Jesu ord riktade till de troende som känner sin egen oförmåga och därför räknar med Jesu förlåtelse i allt. Dessa har genom tron på Jesu rättfärdighet möjlighet att efterkomma hans uppmaningar.

36. Var barmhärtiga såsom er Fader är barmhärtig.

Gud Fader är fullkomlig i sin barmhärtighet, likasom han är fullkomlig i alla sina egenskaper. Också vi är, och får vara, lika fullkomliga, nämligen i Jesu förlåtelse. Jesus uppmuntrar oss till det som vi redan är och gör i tron på honom.

37. Döm inte, och ni blir inte dömda; fördöm inte, och ni blir inte fördömda. Förlåt, och ni blir förlåtna. Matt. 6:14, 7:1 f. Rom. 2:1. 1 Kor. 4:5.

Här följer så en närmare beskrivning på vad barmhärtigheten innebär. Den som har insett till fullo varför Jesus måste dö, kan inte längre varken döma eller fördöma andra. Med en sådan insikt har man likt aposteln Paulus svårt att förstå hur någon annan skulle kunna vara mera syndig än man själv är. 1 Tim. 1:15. När man har sett hur mycken förlåtelse man själv har fått, då är det lätt att förlåta andra. Ordningen beträffande praktiserandet av orden i denna vers måste vara den här beskrivna, eftersom ingen människa av sig själv kan göra sig fri från sitt dömande sinnelag eller förlåta oförrätter. Det finns en förutsättning, som inte är nämnd i denna vers, nämligen kunskapen om Jesu förlåtelse och insikten av ens eget behov av denna.

38. Ge, och ni ska få. Ett gott mått, väl packat, skakat och överflödande, ska Gud ge er i famnen; ty med det mått, som ni mäter med, ska också mätas upp åt er igen." Ords. 19:17. Mark. 4:24. Gal. 6:7.

Jesus nämner inte vad man ska ge. Naturligtvis allt. Och det bästa man kan ge, det som verkligen är överflödande, rikt och bestående är evangeliet om förlåtelsen i Kristus. Den som av fullt hjärta förkunnar förlåtelsens evangelium förbehållslöst åt någon annan kan inte annat än själv också vara delaktig i samma förlåtelse. Därför ligger det en särskild välsignelse i ett sådant givande.

39. Han framställde också för dem denna liknelse: Kan väl en blind leda en blind? Faller de inte då båda i gropen? Matt. 15:14.

Denna och följande vers verkar att vara hämtade från ett annat tillfälle, som återges i Matt. 15.12 f. Men de passar väl in i sammanhanget som en inledning till verserna 41 och 42, där Jesus beskriver hur otrons andliga blindhet fungerar. Jesus åsyftar här fariséerna med deras självsvåldiga tolkning av skrifterna. De ville vara andliga ledare för det okunniga folket, men de var själva andligen blinda. De förkastade Jesus och hans förkunnelse och avsade sig därmed möjligheten att lära känna gudsrikets hemligheter. Fariséerna representerar de opånyttfödda och oomvända, som saknar kännedom om sin egen synd. De representerar också den 'gamla människan' eller 'köttet' hos de pånyttfödda. Jesus vänder sig mot ett sådant sinnelag i vers 41 f.

40. Lärjungen är inte förmer än sin mästare; när någon blir fullärd, så blir han bara lik sin mästare. Matt. 10:24 f. Joh. 13:16, 15:20.

Så som fariséerna och de skriftlärde ansatte Jesus och försökte få honom dömd för något som han sade, så skulle hans motståndare komma att ansätta också hans lärjungar för den lära som han förmedlar åt dem. För en Jesu lärjunge finns ingen annan möjlighet än att följa Mästaren i hans lära och bära följderna av den.

41. Hur kan det vara så, att du ser grandet i din broders öga, när du inte blir varse bjälken i ditt eget öga? Matt. 7:3 f.
42. Hur kan du säga till din broder: 'Låt mig ta ut grandet i ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget öga?

Sådana är de människor som inte är födda på nytt av Gud, de köttsliga, och sådant är också köttet hos de pånyttfödda. I ett köttsligt sinnelag ser man inte sin egen andliga blindhet, eftersom man är andligen blind. Man tror att gudslivet består i att rensa bort små enskilda synder och ser inte hur genomfördärvat, egoistiskt, förljuget och gudsfrånvänt ens hela tänkesätt är.

Du skrymtare, ta först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må du se till, att du kan ta ut grandet ur din broders öga.

Ordens udd är riktad mot människans oomvända, köttsliga sinne. I detta 'gamla' sinne kan man naturligtvis varken förstå eller efterkomma uppmaningen. Men orden fungerar så, att den som är pånyttfödd erkänner i ödmjukhet skrymteriet som sitt eget. Hjälpen finns då också nära till hand, eftersom den pånyttfödde samtidigt förtröstar på evangeliet, och i tron på detta är han redan befriad från sin andliga blindhet.

 

Sammanfattning

Texten består av två delar: verserna 36-38, där Jesus uppmuntrar till barmhärtighet och givmildhet, samt verserna 39-42, där han beskriver köttets blindhet. Den första delen ger en bild av det intima förhållandet mellan evangeliet och den som tror evangeliet. Den som i tro har tagit emot Jesu förlåtelse utan förbehåll har genom denna fått ett nytt givmilt och förlåtande sinnelag. Den senare textdelen faller visserligen utanför temats ram, men den är en markering av omutligheten i den föregående textdelens uppmaningar. Det är fråga om att ha ett helt nytt sinnelag, det som ges av Gud genom Ordet och Anden. Utan detta nya andliga sinne är man blind för himmelrikets angelägenheter.