Andra söndagen efter pingst

Förgängliga och oförgängliga skatter

Luk. 16:19-31

 

Jesus framställer denna berättelse i ett sammanhang, där han befinner sig i skarp konflikt med fariséerna och de skriftlärda ifråga om deras lära och levnadssätt. Jesu framställning har till sitt innehåll två skikt, dels det övre som man omedelbart noterar, att det hände så och så av den och den orsaken, men också ett undre och mycket viktigt skikt, där den fattige Lasarus är Jesus själv och den rike mannen är vi människor i vår egoistiska fariseism.

19. Det var en rik man, som klädde sig i purpur och fint linne och levde var dag i glädje och prakt.
20. Men en fattig man, vid namn Lasarus, låg vid hans port, full av sår,

Denna rika man är inte ensam i sitt sätt att leva. Alla människor har genom syndafallet ärvt samma egoistiska sinnelag och förblir sådana, såvitt Guds Ord inte skapar något nytt i dem. Gud har sett till, att det under hela mänsklighetens historia har funnits och kommer att finnas fattiga och sjuka (Matt. 26:11),för att därmed pröva människors kärlek och hjälpvillighet.
Det grekiska ordet för 'port' syftar på en yttre port. [CS 1873] Den fattige och sjuke Lasarus blev inte ens släppt innanför den rike mannens grind.
Namnet 'Lasarus' betyder 'Den som Gud hjälper'. Sådana är Guds trogna, de som genom hans ord och Ande är födda på nytt till ett andligt liv. De har därigenom fått insikt om sitt eget inre syndafördärv och sörjer över det. De är fattiga i anden. Dessa är de fattiga, krymplingar, blinda och halta, som husbonden i berättelsen om kallelsen till det himmelska gästabudet lät hämta in. Luk. 14:21.
Jesus var själv under sin förnedring i högsta grad en fattig och sjuk Lasarus, nämligen då han bar alla människors alla synder i sin kropp. När han framställde denna berättelse hade han redan genom dopet åtagit sig den uppgiften. Det var då en himmelsvid skillnad mellan honom i hans situation och de självgoda skriftlärda judarna.

21. och längtade efter att få stilla sin hunger med vad som kunde falla från den rike mannens bord.

Rika män, som underlåter att ge något åt Lasarus, är de som enligt Matt. 25:45 kommer att stå på Konungens vänstra sida, och till vilka han säger: 'Vadhelst ni inte har gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni inte heller gjort mot mig.' På samma sätt som de självgoda judarna föraktade Jesus och 'Lasarusmänniskor', så gör också flertalet av alla människor (Matt. 7:13,14), och likaså varje människa i sitt oomvända tillstånd.

Ja, det gick så långt, att hundarna kom och slickade hans sår.
22. Så hände sig, att den fattige dog och blev förd av änglarna till Abrahams sköte.

Att vara 'i någons sköte' vid en måltid var detsamma som att sitta mycket nära någon. Joh. 13:23. Abraham kallas 'trons fader', eftersom han trodde Gud. Att vara i Abrahams sköte är att vara i hans tro, d v s i den trygghet som den tron innehåller med Jesu rättfärdighet, syndernas förlåtelse och Guds välbehag. Jesus gick efter avtjänat straff genom döden in i denna rättfärdighet och gemenskap med Fadern.

Också den rike mannen dog och blev begraven.

Den rike mannen blev bara begraven d v s han fördes inte in i den himmelska saligheten. Han blev kvar i sitt gudsfrånvända tillstånd, under det att Lasarus blev förd till Gud, vars vän han hade varit under jordelivet.

23. När han nu låg i dödsriket och plågades, lyfte han upp sina ögon och fick se Abraham långt borta och Lasarus vid hans sida.

Jesus menar med detta, att judarna inte skulle tro sig ha företräde till himmelens salighet för att de genetiskt sett var Abrahams efterkommande. Därtill fordras ett omvänt sinnelag. Har de inte blivit bekanta med Abraham och hans tro och lära under jordelivet, kommer de inte heller att få vara med honom efter döden.

24. Då ropade han och sade: 'Fader Abraham, förbarma dig över mig och sänd Lasarus att doppa det yttersta av sitt finger i vatten och svalka min tunga, ty jag pinas svårt i dessa lågor.' Jes. 65:13. 66:24. Mark. 9:48.

Mannen måste ta omvägen via Fader Abraham, eftersom han inte kan få direkt kontakt med Lasarus, då denne är i ett helt annat och saligare tillstånd.
Det kan tyckas, att mannen är ödmjuk och anspråkslös i sin begäran. Men hans begäran är ingen rätt bön. Den har ingen möjlighet att bli bifalld, eftersom han inte motiverar sin begäran med hänvisning till Guds barmhärtighet i Jesus Kristus utan bara hänvisar till sin egen plåga, som ju är självförvållad. Inför Gud har en syndare ingen rätt att få någonting. Vill man inte räkna med gåvorättfärdigheten genom Guds Son, får man ingenting. Mannens plågor är bara en följd av hans eget syndaregister och är ingen motivering till bönhörelse. Den som i jordelivet inte har velat lära känna Gud och hans sinnelag mot oss i Kristus, känner honom inte heller på andra sidan döden och har därför ingen kunskap till att hänvisa till Guds barmhärtighet.

25. Men Abraham svarade: 'Min son, kom ihåg, att du, medan du levde, fick ut ditt goda och Lasarus däremot vad ont var; nu åter får han här tröst, under det att du pinas.

Abraham erkänner mannen som sin son, trots att han är avfallen från tron. På liknande sätt kallade Jesus Judas Iskariot sin vän mitt under det att denne förrådde honom. Så var också den förlorade sonen alltjämt sin Fars son, trots att han hade förslösat hela sitt arv. Från Guds sida sett är vi alla för Jesu skull hans kära och rätta barn. En annan sak är huruvida vi tar emot budskapet om nåden eller förkastar det och går miste om saligheten. Den som inte vill ha med Kristus att göra, ställer sig själv utanför allt som vi äger i och med honom. I Kristus är Gud en försonad Gud, men utom honom är han en förtärande eld.

26. Och till allt detta kommer, att en stor gapande klyfta är satt mellan oss och er, för att de som vill bege sig över härifrån till er inte ska kunna det och för att ej heller någon därifrån ska kunna komma över till oss.'

Även om Gud trots allt skulle vilja bifalla mannens begäran, går det inte att skicka någon från de saligas rike till helvetet.

27. Då sade han: 'Så ber jag dig då, fader, att du sänder honom till min fars hus,
28. där jag har fem bröder, och låter honom varna dem, så att inte också de kommer till detta pinorum.'

'När det nu inte går att skicka Lasarus dit, kunde han kanske ändå fara till jorden', tänkte mannen. Hans andra begäran kom sig inte av någon uppvaknad omsorg om hans bröders eviga väl. Orsaken till denna begäran var den, att om hans bröder kom till samma pinoställe som han, då skulle de, utöver den pina han redan led, belasta hans samvete i evighet med att han inte hade varnat dem.

29. Men Abraham sade: 'De har Moses och profeterna; dem må de lyssna till.' Joh. 5:39,45. 2 Tim. 3:16.

30. Han svarade: 'Nej, fader Abraham; men om någon kommer till dem från de döda, så omvänder de sig.'

Mannen visste att människan är mer benägen att sätta tro till märkvärdiga ting än till Ordets predikan. Han hoppades nu att Lasarus genom att återuppstå skulle kunna få hans bröder att göra sinnesändring. Tron på möjligheten att med olika konster kunna hjälpa Ordet att tränga in i människans hjärta är en vanlig villfarelse.

31. Då sade han till honom: 'Lyssnar de inte till Moses och profeterna, så kommer de inte heller att låta övertyga sig, om någon uppstår från de döda.'"

Jesus uppväckte flera människor från de döda, men det stora flertalet av judarna trodde ändå inte på honom. De som trodde, gjorde det mot bakgrunden av hans förkunnelse. Åsynen av en kraftgärning leder inte till tro, såvida den inte blir förknippad med predikan och därmed blir en bekräftelse på förkunnelsens sanningshalt. Tror man inte Ordet, hjälper inga under. Men tror man Ordet, blir detta befäst i ens hjärta genom undren. Ett exempel på detta är reaktionen hos judarnas andliga ledare på meddelandet om Jesu uppståndelse: Dessa var genast redo att förklara bort det skedda och spred ut ryktet att Jesu lärjungar hade stulit bort hans kropp ur graven.

 

Sammanfattning

Berättelsens poäng är inte så lätthittad som man först kunde tänka. Det förhåller sig inte så att den som inte ger allmosor åt de fattiga kommer till helvetet och att den som utför hjälparbete kommer till himmelen. Ingen kan förtjäna Guds rike. Den rike mannen skulle inte ha blivit salig genom att ta sig an den fattige och sjuke Lasarus. Många gör många goda gärningar utan att ändå komma till himmelen. Matt. 7:22,23.
Berättelsen är en parallell till Jesu beskrivning av vad som ska ske på domens dag. Det är inte fråga om vad vi gör i allmänhet, utan vad vi gör mot Jesu minsta, de som tror på honom, Matt. 25:45, och varför vi gör eller inte gör något mot just dem. Matt. 10:42. Ytterst är det fråga om vårt förhållande till Jesus själv, han som var den verklige Lasarus, fattig och sjuk intill döden i allas vårt ställe.

Fariséerna och de skriftlärda representerar oss alla i vårt oomvända tillstånd och i synnerhet dem som förblir i det tillståndet och därför hamnar i evig pina. Det är fåfängt att inbilla sig att man skulle kunna komma till tro på Sanningen och bli frälst på annat sätt än via Guds ord. Judarna på Jesu tid hade Gudsordet i gamla testamentets skrifter. I dessa skrifter fanns Jesus omtalad, vilka tecken han skulle göra som bevis på sin Messiasuppgift och att han skulle lida och låta sig dödas. Men de skriftlärda bland judarna ville inte ta fasta på dessa profetior. De hade bestämt sig för att vänta på en jordisk Messias, som skulle handla och tala efter deras tankar. Detta har ju varit en synnerligen vanlig inställning bland människor i alla tider. Man söker inte den sanne Guden utan en som man kan kontrollera. Fariséerna och de skriftlärda menade sig ha stöd för sin lära och sitt liv hos Abraham och hans Gud, men de hade gjort sig en egen tolkning av skrifternas egentliga innehåll, och i själva verket förkastade de både Abrahams lära och Gud.
Berättelsens udd är riktad mot dem som menar sig tro på Gud, men som föraktar de troende och därmed också Guds Son, vilka exemplifieras av den fattige Lasarus.

Texten kan kanske i vid mening fås att rymmas in under temat 'förgängliga och oförgängliga skatter', men den handlar egentligen inte om själva skatterna utan om följderna av vilka av dessa två slags skatter man älskar.