Tjugofjärde söndagen efter pingst

Medborgare i två riken

Matt. 22:15-22

 

15. Därefter gick fariséerna bort och fattade det beslutet, att de skulle försöka snärja honom genom något hans ord. Mark. 12:13 f. Luk. 20:20 f.

Jesus hade själv handgripligen rensat templet från folk som bedrev handel med offerdjur där, och då hade översteprästerna och folkets äldste kommit dit och avkrävt en förklaring av Jesus. Men de kunde inte fälla honom för det. I stället hade Jesus genom flera liknelser fått dem själva att framstå som onda och illvilliga människor. Matt. 21:45 f.

16. Och de sände till honom sina lärjungar tillika med herodianerna och lät dem säga: "Mästare, vi vet, att du är ärlig och lär om Guds väg vad sant är, utan att ta parti för någon; ty du ser inte till personen.

De fariséer som nyss hade varit med när man försökte sätta fast Jesus för tempelrensningen tycks ha varit ovilliga att själv utsätta sig för risken att förlora i ordduell med honom. De sände därför sina lärjungar i stället. Genom att få Jesus att uppmana folket att vägra betala skatt till kejsaren, skulle de kunna anklaga honom inför ockupationsmakten och få bort honom enkelt på det sättet. De menade att Jesus borde se sig själv som en folkets befriare, eftersom han sade sig vara Messias. De förstod inte att Messias skulle vara en andlig befriare. De utsända smickrade Jesus med tal om hans opartiskhet för att han inte skulle dra sig för att säga något ofördelaktigt om kejsarens skatteindrivning.

17. Så säg oss då: Vad anser du? Är det lovligt att ge kejsaren skatt, eller är det inte lovligt?"
18. Men Jesus märkte deras ondska och sade: "Varför försöker ni att snärja mig, ni hycklare?
19. Låt mig se skattemyntet." Då lämnade de fram till honom ett mynt.
20. Därefter frågade han dem: "Vems bild och överskrift är detta?"
21. De svarade: "Kejsarens." Då sade han till dem: "Så ge då kejsaren, vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör." Rom. 13:7.

Jesus kom inte med Guds rike för att det skulle ersätta kejsarens rike. Visserligen är Guds rike förmer än alla jordiska riken, och det är Guds rike som ska bli kvar och bestå, när alla andra riken har fallit. Men så länge det behagar Gud att låta de jordiska rikena finnas är de till vårt gagn, och vi ska tjäna troget i dem. Likaså ska vi tjäna Gud och göra det av hela vårt hjärta och av all vår kraft. 6 Mos. 5. Däri ingår också att tjäna honom genom att tjäna den överhet som han har gett oss.
Med tillägget 'och Gud vad Gud tillhör' sätter Jesus fingret på judarnas svaga punkt. Hela deras andliga liv baserat på deras egen falska skrifttolkning var raka motsatsen till att ge Gud vad Gud tillhör. Vi syndare kan visserligen inte av egen förmåga tjäna Gud på ett rätt sätt och måste därför ty oss till Jesu gärning för oss. Men inte desto mindre får vi nu vandra i ett nytt och fritt liv i Guds tjänst, nämligen det som Jesus har berett åt oss. På det sättet ger vi också Gud - genom Jesus - vad Gud tillhör.

22. När de hörde detta, förundrade de sig. Och de lämnade honom och gick sin väg.

Det var en överraskning för de utsända, att Jesus inte ville klä sig i rollen som en världslig befriare. Det stämde inte överens med vad de hade blivit lärda om Messias. De kunde nu inte göra dess mera än gå sin väg.

 

Sammanfattning

Judarna ville ha bort Jesus och hans förkunnelse. Han var inte den världsliga Messiaskung som de ville ha, och hans lära hotade att kullkasta deras egen tolkning av Skrifterna. De förstod inte, eller rättare: de ville inte förstå Skrifternas rätta mening. Den som inte av Guds nåd har fått se och förstå vari hans rike består, kan inte annat än bedöma andliga ting på ett jordiskt sätt och feltolka bibelns andliga budskap.
Judarnas föreställning om Messiasriket som ett världsligt rike är ett exempel på sammanblandning av det andliga med det världsliga. En finare variant av sådan sammanblandning är föreställningen att kyrkoorganisationen är lika med Guds rike på jorden.
Jämfört med de dåtida judarna har vi nu nya testamentets samlade utläggning om förhållandet mellan den jordiska överheten och Guds rike, t. ex. i Rom. 13:1 f. Varje människa skall underordna sig den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är insatt av honom. Den som sätter sig emot överheten står därför emot vad Gud har bestämt, och de som gör så drar domen över sig själva. O s v. Detta gäller oberoende av om överheten är ond eller god i vårt tycke.
Om överheten befaller något som strider mot Guds bud, går naturligtvis Guds bud före människors bud. Men det är en annan sak.