Tjugotredje söndagen efter pingst

Förlåt varandra

Matt. 18:23-35

 

Jesus berättar följande liknelse med anledning av Petrus' fråga om hur många gånger man behöver förlåta dem som förgår sig mot en. Jesus lärde, att man ska förlåta inte bara ett visst antal gånger utan alltid. Orsaken till att man ska göra så kommer fram genom denna liknelse.

23. Alltså är det med himmelriket som när en kung ville hålla räkenskap med sina tjänare.

Kungen är Gud, och tjänarna är människorna. Alla människor har fått livet av Gud och ska tjäna honom med alla gåvor och förutsättningar, som de har fått av honom. Och förr eller senare kallar han dem till räkenskap för allt vad de har gjort eller inte gjort.

24. Och när han begynte hålla räkenskap, förde man fram till honom en som var skyldig honom tio tusen pund.

Denna man representerar alla människor. Alla missköter sin tjänst och missbrukar Guds många gåvor, så att de står i en oändligt stor skuld till honom.

25. Men då denne inte kunde betala, befallde hans herre, att han skulle säljas, likaså hans hustru och barn och allt vad han ägde, för att skulden måtte bli betald.

Vi har inga egna tillgångar, ingen möjlighet att gottgöra allt vad vi har gjort illa mot Gud under hela vårt liv intill i dag, ja inte ens en enda liten synd förmår vi gottgöra, utan måste bli dömda och förkastade av Gud. Vi står alla inför utsikten att förlora allt och gå en evig död och pina till mötes.

26. Då föll tjänaren ned för hans fötter och sade: 'Ha tålamod med mig, så ska jag betala dig alltsammans.'

När vi blir ställda mot väggen och inte ser någon möjlighet att fly undan vår skuld, försöker vi inbilla oss, att vi skulle kunna betala vår skuld. Och så ber vi Gud ha tålamod med oss.

27. Och tjänarens herre förbarmade sig över honom och gav honom fri och efterskänkte honom hans skuld.

Men Gud vet, att vi inte kan betala något alls, och därför efterskänker han åt oss hela vår syndaskuld. Visserligen kan han inte göra det utan vidare, eftersom all skuld måste betalas på något sätt på grund av hans omutliga rättfärdighet. Men han betalar den själv för oss alla med sitt eget blod och sin död genom sin Son.

28. Men när samme tjänare kom ut, träffade han på en av sina medtjänare, som var skyldig honom hundra silvermynt; och han tog fast honom vid strupen och sade: 'Betala vad du är skyldig.'

När tjänaren, som hade fått sin stora skuld efterskänkt av sin kung, hade fått höra om detta, blev han inte kvar i tacksamhet över det glada evangeliet, utan 'gick ut'. Han symboliserar alla dem som inte sätter värde på nådens evangelium, eftersom de ännu håller fast vid sin inbillade tro på sin egen förmåga att göra sig rättfärdig inför Gud. Sådana människor tar talet om Guds nåd som en skymf mot dem. Och eftersom de tror sig vara mäktiga att bära sitt eget ansvar inför Gud, ställer de krav också på andra. Orsaken till denna tjänares handlande mot sin medtjänare står alltså att finna i att han i verkligheten inte hade tagit emot den nåd som hade blivit honom given. Evangeliet om Guds nåd har nämligen en egen verksam kraft, som åstadkommer ett förlåtande sinne mot medmänniskor. Tar man inte emot detta evangelium, blir man ohjälpligt kvar under sitt onda sinnelag.

29. Då föll hans medtjänare ned och bad honom och sade: 'Ha tålamod med mig, så ska jag betala dig.'
30. Men han ville inte, utan gick åstad och lät sätta honom i fängelse, till dess han hade betalt, vad han var skyldig.

Här gör tjänaren med sin medtjänare just det som Jesus säger i Matt. 7:1 f. om grandet och bjälken. Tjänaren kräver utan förbarmande att medtjänaren ska rätta till de fel som han menar sig se hos honom, under det att han själv har fått tillgift för alla sina egna mångdubbelt större fel. Tjänaren är andligen helt blind, eftersom han inte tog emot evangeliet, men han vill ändå prompt upplysa sin medtjänare om dennes fel.

31. Då nu hans medtjänare såg det som skedde, tog de mycket illa vid sig och gick och berättade för sin herre allt som hade skett.
32. Då kallade hans herre honom till sig och sade till honom: 'Du onde tjänare, allt vad du var skyldig efterskänkte jag dig, eftersom du bad mig därom.
33. Borde då inte också du ha förbarmat dig över din medtjänare, såsom jag förbarmade mig över dig?'
34. Och i sin vrede överlämnade hans herre honom i fångknektarnas våld, intill dess han hade betalt allt vad han var skyldig.
Matt. 5:26.

Fångknektarna är djävulen och hans underlydande onda andar. 'Intill dess att han hade betalt allt' motsvarar all evighet, eftersom skulden är så stor i förhållande till mannens förmåga.
Guds vrede är helt berättigad. Visserligen kan ingen människa av sig själv vara god mot sina medmänniskor på grund av arvsynden i hjärtat alltifrån Adams syndafall, men nådens evangelium skulle ha gett ett nytt sinnelag. Därför var denna tjänares stora synd och misstag det att han förkastade Guds erbjudande i evangeliet. Hans fel mot medtjänaren var sedan en följd av otron mot Gud. Otron kom då till uttryck i en synlig handling.

35. Så ska också min himmelske Fader göra med er, om ni inte av hjärtat förlåter var och en sin broder." Matt. 6:14 f. Mark. 11:25.