Första söndagen i advent
Din konung kommer i ödmjukhet
Matt. 21:1-9

 

Texten för oss till den stund, när Herren Jesus efter cirka tre år av kringresande missionsverksamhet stod inför sitt stora självutgivande offer för mänskligheten.
Formellt sett var han med sina lärjungar på väg att fira påsken i Jerusalem. Men i själva verket skulle han själv utföra det som den tidens påskhögtid var en profetia om.
Påsken firades till minne av Israels folks befrielse ur Egypten, och den har sitt namn efter händelsen när mordängeln förskonade och gick förbi [grek. páscha]de israelitiska hus, på vilkas dörrposter påskalammets blod var struket. Nu skulle det egentliga påskalammet Jesus offras, och hans blod skulle bli utgjutet till världens frälsning - inte till frälsning från ett timligt slaveri utan från syndens och djävulens välde och från den eviga döden.

1. När de nu nalkades Jerusalem och kom till Betfage vid Oljeberget, då sände Jesus åstad två lärjungar Mark. 11:1 f. Luk. 19:29 f.
2. och sade till dem: "Gå in i byn, som ligger mitt framför er, så ska ni strax finna en åsninna stå där bunden och en fåle bredvid henne; lös dem och för dem till mig.
Och om någon säger något till er, så ska ni svara: 'Herren behöver dem'; då ska han strax släppa dem."

De två lärjungarna behövde inte skaffa fram åsnefålen själv genom att fråga i byarna vem som kunde ha en ledig sådan. Gud hade ordnat detaljen med åsnefålen på förhand, och Jesus gav nu lärjungarna bara några profetiska ledtrådar att följa. Detta kan ses som en bild av den kristna människans vandring i tron, där man inte behöver söka Kristus på måfå på egen hand utan får använda Messiasprofetiorna som stöd för tron. De kristnas trosvandring är planerad och utstakad på förhand av Gud.

Den tredje versens sista del kan översättas på två sätt, antingen som i B1917, B2000, SK1997 och UT1992, där Herren är den som strax ska skicka åsnefölet tillbaka till ägaren, eller så som i SF1998, där åsnefölets ägare är den som strax ska skicka iväg åsnefölet till Herren. Denna senare version stämmer med Matt. 21:3 enligt SK1992 och SF1998. Ordet ‘strax’ passar bättre in på denna version [noten i SF1998]. Dessutom innehåller den ett profetiskt löfte, som lärjungarna kunde ta fasta på, när de skulle utföra uppgiften att helt apropå dra iväg med en främmande persons djur. Den förra versionen däremot nämner inget sådant löfte, utan innehåller istället något som liknar övertalning. Läsaren må själv döma om vilkendera versionen som är närmast det som Herren skulle vilja säga åt sina lärjungar när han skickade dem på uppdraget.

4. Detta har skett, för att det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten, som sade:
5. "Säg till dottern Sion: 'Se, din konung kommer till dig, saktmodig, ridande på en åsna, på en arbetsåsninnas fåle.'" Jes. 62:11. Sak. 9:9.

Här ska vi observera ordningen. Det är inte så att 'dottern Sion', eller vi människor, söker Kristus och kommer till honom, utan Kristus kommer till oss. Han blev sänd till jorden utan att någon av oss bad honom komma, och han kommer till var och en genom evangeliet innan vi, i vår andliga förblindelse, är i stånd att söka honom.
Kristus kommer som konung i sitt rike, där han har oinskränkt och totalt herradöme - till salighet för rikets medborgare. Han beskyddar dessa med sin makt - i kraft av sin försoningsgärning - från anklagelser om synd, från syndens straff och från den eviga döden. Så är hans rike ett fridens och den eviga trygghetens rike - mitt under allsköns yttre ofrid.

Kristus kom stilla och saktmodig under mycket oansenliga yttre former till Jerusalem, för att grunda sitt nåderike - inte med yttre makt utan genom att offra sig själv. Och han kommer nu till oss lika saktmodig genom sitt evangelium - under nådens tid. Han kommer stilla genom bibelns ord, dopets vatten och nattvardens bröd och vin. Så länge han kommer i evangeliets skepnad låter han sig bli motsagd och smädad, men på den yttersta dagen ska de ord som han har talat bli dem till dom. Joh. 12:48.

Arbetsåsnan kan ses som en bild av lagträldomens folk och det mänskliga ofullkomliga och syndbefläckade strävandet efter rättfärdighet. Människan är av naturen bunden vid sin hopplösa strävan efter egen(-)rättfärdighet. Kristus betjänar sig inte av den trälbundna arbetsåsnan. Dess verk duger inte ens att börja med ifråga om frälsning från syndens straff. Människan måste i stället bli befriad eller omvänd genom Kristi evangelium ifrån sina fåfänga tankar på egen rättfärdighet - omvänd till tron på Kristi rättfärdighet som ges av nåd.
Jesus rider i stället på den lilla otämda åsnefålen. Denna betecknar det nya och rena rike, som Jesus skulle grunda och styra. Det skulle inte vara en fortsättning eller förbättring av något som andra hade påbörjat, inte en förbättring av det gamla förbundet mellan Gud och Israel, vilket folket hade brutit, utan ett nytt andligt, gudomligt förbund mellan Gud och människor, grundat på Jesu ställföreträdande lidande och död.
I linje med detta är fölet också en bild av ett genom Kristi evangelium från skuld befriat samvete. Lagträldomen kan inte råda, där Kristus regerar med sin nåd.
[Kristus har uppfyllt Guds lag, så att den inte får binda vårt samvete och föra oss till förtvivlan. Men den har inte upphävts. Den har bara fått en annan uppgift, då vi inte kunde bli rättfärdiga genom den, utan Kristus måste uppfylla den för oss. Lagen ges oss nu i evangeliet i en annan form (som ett 'nytt bud'). Se t.ex. Joh. 13:34]

6. Och lärjungarna gick åstad och gjorde, såsom Jesus hade befallt dem, Mark. 11:4 f. Luk. 19:32 f.
7. och ledde till honom åsninnan och fålen; och de lade sina mantlar på den, och han satte sig på den. Joh. 12:12 f.
8. Och folkskaran, som var mycket stor, bredde ut sina mantlar på vägen; men somliga skar kvistar av träden och strödde på vägen. 2 Kon. 9:13.

Folket hyllade honom och visade sin underdånighet på detta sätt. I andlig bemärkelse lägger Jesu lärjungar alla sådana egna kläder eller egenrättfärdighetsgärningar under hans fötter, som de efter sitt Adamssinne skulle ha försökt skyla sin andliga nakenhet med. Alla våra mänskliga försök att rättfärdiga oss inför Gud är inte mer värda än att de måste förlåtas och gömmas i Kristi rättfärdighet, som ges oss av nåd.
Kvistarna som folket skar från träden är en påminnelse om den årligen återkommande lövhyddohögtiden som snart skulle firas igen. Lövhyddohögtiden firades till minne dels av Guds ledning och beskydd under ökenvandringen och dels som en tacksamhetsfest för den inbärgade skörden.
Men detta var bara förebilder för det som Kristus skulle åstadkomma genom sitt lidande. Vi skulle få skörda hans sådd till evigt liv, och under vår egen ökenvandring i tron, där vi bor bara tillfälligt liksom i lövhyddor, får vi prisa honom för hans ledning genom evangeliet om den fullbordade frälsningen.

9. Och folket, både de som gick före honom och de som följde efter, ropade och sade: "Hosianna Davids son!

'Hosianna' betyder 'Herre fräls'. Jesus räknas som Davids son i rakt nedstigande led från kung David genom sin styvfar Josef. Matt.1:1,16. Hans andliga rike kallas också Davids rike, likasom de på honom troende kallas Abrahams barn efter ‘trons fader’ Abraham. Men folket hyllade Jesus i hopp om att landet nu under hans ledning skulle uppstå igen som det stora och självständiga jordiska rike som det var under konung Davids tid.

Välsignad vare han, som kommer, i Herrens namn.

Att han kommer ‘i Herrens namn’ innebär att han kommer på Herren Guds uppdrag. Folkets välsignelserop kan förstås som ungefär ’Äntligen kommer den efterlängtade befriaren’!

Hosianna i höjden!" Ps. 118:25 f. 148:1. Matt. 23:39.

Denna hosiannasång var väl insjungen och bekant för folket, eftersom den sjöngs under lövhyddohögtiden.
Hur väl är inte hela detta händelseförlopp regisserat av Gud alltifrån ceremonilagens stadgar!

Sammanfattning

Jesus kom verkligen i ödmjukhet. Han som är universums Gud, genom vilken allt har blivit till, var på allt sätt under förnedring. Han kom stilla och anspråkslöst redan i sitt människoblivande. Vid sitt intåg till sitt andliga rike, därifrån han regerar världen, låter han sig betjänas av ett åsneföl som riddjur, och han har inga andra trupper med sig än sina svaga och vilsna lärjungar.
De hyllningar som han fick av folket vid sitt konungsliga intåg var inte uttryck för glädje över hans ankomst som Messias och Frälsare från synd och dom. Som sådan var han föraktad av människorna.

På samma sätt kommer han nu anspråkslöst till oss i sitt evangelium. Det som syns för våra mänskliga ögon är bara en bok, dopvatten och nattvardens bröd och vin. De som för ut hans konungsliga budskap, genom vilket han ska döma världen, är likaså bara några svaga och enkla människor, som inte har haft eget förnuft eller kraft nog att motstå hans för människor dåraktiga lära.

Men genom all sin förnedring och sitt lidande intill döden grundade han för all evighet sitt himmelska rike för världen, för att var och en som här i nådens tid av hjärtat ropar sitt 'Hosianna, Herre fräls!' ska få vara hos honom i hans rike i evig salighet.