Första söndagen i fastan

Jesus segrar över frestelserna

Matt. 4:1-11

 

1. Därefter blev Jesus av Anden förd upp i öknen, för att han skulle frestas av djävulen. Mark. 1:12 f. Luk. 4:1 f.

Detta hände strax efter det att Jesus hade blivit döpt av Johannes. I och med dopet gick han offentligt in i sin frälsaruppgift och tog på sig alla människors syndaskuld. Därmed började hans egentliga verksamhet, och ökenvistelsen var en konsekvens av hans åtagande. Han hade låtit döpa sig till ett med vårt syndiga människosläkte för att kunna avtjäna dess straff.
Det är en allmän regel att en människa, som har en uppgift av Gud och besjälas av hans Ande, inte får vara i fred för Satans frestelser. Dessa kommer vanligen genom människans egen av synd fördärvade natur eller genom andra människor. Men Jesus var i sig själv helig och ren och kunde inte frestas av egen ondska. Han blev då i stället frestad av Satan personligen.

Om något är äkta, så är det äkta oberoende av om det prövas eller inte, men för att man ska kunna veta det, måste det prövas. Prövningarna, också de som består i frestelser, är inte av ondo utan till Guds förhärligande. Gud blir nämligen förhärligad därigenom att hans makt i den som prövas visar sig vara stark nog att hålla den prövade kvar i tron. [Formuleringen i den s k ekumeniska formen av Fader vår 'utsätt oss inte för prövning' är i strid med bibelns lära. Ps. 139:23.]

Jesus blev inte driven mot sin vilja ut i öknen, utan Anden förde honom ut i öknen för en god och nödvändig saks skull. Jesus var själv, i egenskap av Gud, inte i behov av någon prövning i form av Satans frestelser. Han var medveten om att han genom sin gudom var starkare än Satan. Men det skulle visas åt oss, att han var det. Det var hans åtagande att vara en människa i människors ställe som krävde bevis på hans ståndaktighet. Jesus frestades av Satan, för det första för Guds förhärligande och för det andra för att vi skulle få del av det himmelska budskap som kommer fram av detta.

2. Och när han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter,

Det finns viktig symbolik i talet om öknen och de fyrtio dagarna. Mose vistades också i öknen i fyrtio dagar. Där nedtecknade han Guds lag, det gamla förbundets överenskommelse mellan Gud och Israel. Men det förbundet höll inte på grund av folkets oförmåga att hålla lagen. Jesu fyrtio dagars fasta i öknen var en inledning till ett helt nytt förbund mellan Gud och alla människor, ett ensidigt förbund som håller i evighet, därför att Gud själv håller dess lag för oss genom Jesu ställföreträdande lidande och död för våra synder.

Mose var ensam med Gud i öknen, när han fick det gamla förbundets lag. Lagen var nämligen gudomlig och helig, förbundet likaså. Att också Jesus var ensam i öknen är en bild av att hans frälsningsuppgift var gudomlig. Ingen människa har någonsin haft en tanke eller ett finger med i hela det uppdraget. Så är också hela vår frälsning till alla delar en Guds tanke och hans verk, vartill ingen människa kan tillägga något, varken för egen eller för andras del.

blev han omsider hungrig. 2 Mos. 34:28. 1 Kon. 19:8.

Jesus var också människa med alla mänskliga behov.

3. Då trädde frestaren fram och sade till honom: "Är du Guds Son, så befall, dessa stenar att bli bröd."
4. Men han svarade och sade: "Det är skrivet: 'Människan ska leva inte allenast av bröd, utan av allt som utgår från Guds mun.' 5 Mos. 8:3.

Djävulen börjar sina frestelser med en till synes ganska obetydlig sak. I sin egenskap av Gud hade Jesus makt att ställa det bekvämt för sig i jordelivet. Men avsikten med hans människoblivande var att han skulle underkasta sig människornas villkor som deras sanna ställföreträdare och syndabärare. Han skulle vara Anden underdånig och inte låta sin mänskliga sida ta ledningen över sitt handlande. Eftersom det hör människan till att i alla förhållanden förtrösta på Guds omsorg, skulle det ha varit ett uttryck för misstro mot Fadern, om Jesus hade använt sig av sin gudomsmakt för sin egen kropps behov. Jesu svar innebär tillit till Faderns omsorg. Det som 'utgår av Guds mun' är just budskapet om hans faderliga omsorg om allt och alla.

5. Därefter tog djävulen honom med sig till den heliga staden och ställde honom uppe på helgedomens mur
6. och sade till honom: "Är du Guds Son, så kasta dig ned; det är ju skrivet: 'Han ska ge sina änglar befallning om dig, och de ska bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten.'" Ps. 91:11 f.

7. Jesus sade till honom: "Det är också skrivet: 'Du ska inte fresta Herren, din Gud.'" 5 Mos. 6:16.

Också denna frestelse innebär att människan skulle förhäva sig mot Gud. För ett mänskligt sinne skulle det vara frestande att pröva och leka med den gudomliga kraften. Detta skulle ha inneburit ett självständigförklarande av människan i förhållande till Gud och att fresta honom. Jesu svar gäller i första hand hans eget handlande visavi djävulens uppmaning men också djävulens agerande. Jesus skulle inte fresta Gud genom att handla så som djävulen föreslog, och djävulen skulle inte fresta Jesus.

8. Åter tog djävulen honom med sig, upp på ett mycket högt berg, och visade honom alla riken i världen och deras härlighet
9. och sade till honom: "Allt detta vill jag ge dig, om du faller ned och tillber mig."

10. Då sade Jesus till honom: "Gå bort, Satan; ty det är skrivet: 'Herren, din Gud, ska du tillbe, och honom allena ska du tjäna.'"

5 Mos. 6:13. 10:20.

Jesu svar är inte heller här i första hand en uppmaning till djävulen, utan gäller hur Jesus själv som människa ska förhålla sig till sin himmelske Fader. Djävulen frestade Jesus att på fallna människors sätt uppblåsas till stolthet över jordisk rikedom, vilket betyder att tillbe rikedomens avgud, ytterst djävulen själv.

11. Då lämnade djävulen honom; och se, änglar trädde fram och betjänade honom.

Joh. 1:51.

När Jesus förhöll sig trogen Fadern och Anden vid alla djävulens frestelser, kunde det inte sluta annorlunda än att Faderns omsorg, som Jesus hade förtröstat på, visade sig vara bestående och verksam.

 

Sammanfattning

I och med att Guds Son hade klätt sig i människogestalt och genom dopet offentligt påtagit sig människosläktets synd, blev han utsatt för de frestelser som är förbundna med ett sådant åtagande. Visserligen var han själv i sin person helt syndfri, och skulle inte ha behövt någon prövning, men det behövde bli uppenbart för världen att han var ren och i så måtto kapabel att föra människosläktets talan inför Gud. Han skulle vara 'en andra Adam' som skulle skaffa rättfärdigheten åter åt världen, i motsats till 'den förste Adam', som hade fört synden in i världen. Rom. 5:12 f. 1 Kor. 15:45.