Nittonde söndagen efter pingst

Det dubbla kärleksbudet

Matt. 22:34-40

 

34. Men när fariséerna fick höra, att han hade stoppat till munnen på sadducéerna, samlade de sig tillhopa;
35. och en av dem, som var lagklok, ville snärja honom och frågade: Mark. 12:28 f. Luk. 10:25 f.
36. "Mästare, vilket är det yppersta budet i lagen?"

Denna fråga debatterades ofta bland de skriftlärda. Antagligen förväntade man sig, att inte heller Jesus skulle kunna besvara frågan på ett övertygande sätt, åtminstone inte till alla åsiktsriktningars belåtenhet. Och därmed skulle han vara bara som en anhängare av en åsiktsriktning bland alla andra. Frågan påminner om Pilatus' fråga 'Vad är sanning?', då man underförstår, att sanningen är högst relativ och osäker.

37. Då svarade han honom: "'Du ska älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd.' 5 Mos. 6:5.
38. Detta är det yppersta och förnämsta budet.

I de skriftlärdas diskussion gällde frågan huruvida alla lagens 613 bud kunde sammanfattas i ett enda. Enligt Hillel inrymdes hela lagen i orden: 'Vad du avskyr för ditt eget vidkommande, skall du inte göra mot din nästa.' [SB 1978 Bd 1] Detta är likt våra dagars allmänna föreställningar om Guds lag. Man förbigår lagens första tavla, relationen till Gud. Jesus börjar däremot med Gud som den ende och alltings ursprung, och som därför bör prisas och upphöjas över allt och alla. Gud är givaren av allt vad vi lever av och allt som möter oss i detta livet och i det tillkommande. Vi är helt omslutna av honom och hans verk. Och så som han såg till oss i godhet när han skapade oss och världen, så är han alltjämt aktiv i faderlig godhet mot oss till evig tid. I denna hans omsorg om oss inbegrips också hela frälsningsverket genom Sonen Jesus Kristus. Därför är det både rätt och rimligt att vi har hela vårt hjärta och vår själ fästade vid honom och ärar honom i allt vad vi tänker, säger och gör.

39. Därnäst kommer ett som är detta likt: 'Du ska älska din nästa såsom dig själv.' 3 Mos. 19:18. Rom. 13:9. Gal. 5:14. 1 Tim. 1:5. Jak. 2:8.

Budet om kärleken till nästan har visserligen likhet med budet om kärleken till Gud, men det är underordnat. Genom att Gud är alltings upphov ger kontakten med honom och hans Ord också ett rätt förhållande till nästan. Ingen kan älska sin nästa med rätt och sann kärlek utan att ha fått denna kärlek av Gud. Vi ska älska vår nästa för att Gud i sin kärlek har gett oss nästan, och vi ska älska nästan lika mycket som oss själva, därför att Gud har älskat och älskar oss alla lika. Så mycket som han har älskat oss alla genom sin Son d v s intill döden, så mycket ska också vi värdesätta och älska vår nästa och oss själva.

40. På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna."

Alla andra bud och förordningar som förekommer i Mose lag och i profeternas skrifter måste ses i samband med dessa två bud för att bli rätt förstådda. Den fullkomliga kärleken till Gud och nästan är lagens egentliga och innersta mening. Alla andra bud och föreskrifter är beroende av dessa kärleksbud. En rätt förståelse av kärleksbuden ger en rätt förståelse av alla andra bud. Om judarnas andliga ledare hade tagit fasta på dessa två huvudbud, då hade inte de sekundära föreskrifter, som de var så noga med, kommit i konflikt med lagens huvudmening, så som de kom att göra för dem t ex ifråga om sabbatsbudet. Luk. 14:1 f.

Dessa judar hade farit vilse genom att ta fasta på enbart de yttre och ceremoniella föreskrifterna i lagen och tro sig kunna bli rättfärdig genom att så strikt som möjligt iaktta dessa. De förbisåg därvid lagens egentliga innehåll, kravet på hjärtats rättfärdighet. Matt. 23:25 f. De förstod inte, och ville inte heller veta av, syftet med lagen, vilket inte är att ge möjlighet att bygga upp en egenrättfärdighet, utan tvärtom att slå ner sådana försök och att uppenbara människans syndafördärv, 'för att var mun ska bli tillstoppad och hela världen stå med skuld inför Gud'. Rom. 3:19.

Fastän denna text inte säger någonting om lagens ändamål och möjligheterna att följa den, kan det vara på sin plats att ändå nämna något om det. Guds lag är grunden för vår rättfärdighet inför honom. Ingen människa blir rättfärdig utan att följa hela Guds lag i all dess stränghet. Detta är visserligen en omöjlighet för oss efter vårt syndafall, men lika fullt är det en absolut nödvändighet för vår eviga salighet. Hur ska den knuten lösas för oss? Jo, Gud har redan gjort det. Han sände sin Son - för att dels bära och borttaga våra synders skuld och dels uppfylla hela lagen i vårt ställe. Efter Jesu fullbordande av lagens krav för oss gäller lagen allt fortsättningsvis för oss, men den har annan uppgift: Den ska uppenbara vår synd, så att vi anammar Jesu evangelium om hans fullbordande av lagen. Mose lag, med dess krav, som innebär döden för oss, ska vi inte förväxla med den nya lag som Jesus ger åt oss efter sitt försoningsverk, hans egen kärleks lag. Den har liknande ordalydelse som Mose lag, men den har nådens förtecken. Den är en lag som vi av nåd får vandra i utan att bli fördömda p g a ofullkomlighet. Denna nya lag förkunnas för oss i form av vänliga förmaningar att leva så som det anstår en människa som redan är rättfärdig.