Tolfte söndagen efter pingst

Självprövning

Luk. 18:9-14

 

9. Ytterligare framställde han denna liknelse för somliga, som förtröstade på sig själva och menade sig vara rättfärdiga, under det att de föraktade andra:
10. "Två män gick upp i helgedomen för att be; den ene var en farisé och den andre en publikan.
11. Fariséen trädde fram och bad så för sig själv:'Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, rövare, orättrådiga, äktenskapsbrytare, ej heller som denne publikan. Jes. 58:2 f. Luk. 16:15. Upp. 3:17.
12. Jag fastar två gånger i veckan; jag ger tionde av allt vad jag förvärvar.' Matt. 23:23.

Orden 'bad för sig själv' kan också ses som en antydning om kvalitén i fariséens bön. Hans bön var inte en verklig eller sann bön riktad till Gud. Han hade egentligen inget ärende till Gud. Han var tillräcklig i sig själv och i sin egen inbillade rättfärdighet.

13. Men publikanen stod långt borta och ville inte ens lyfta sina ögon upp mot himlen, utan slog sig för sitt bröst och sade: 'Gud, förbarma dig över mig syndare.' - Esr. 9:6. Ps. 51:1 f.
14. Jag säger er: Han gick hem rättfärdig, mer än den andre.

Eftersom det uppenbarligen med hänsyn till versens fortsättning är fråga om sann rättfärdighet, som gäller inför Gud, är ordet 'mer' en opasslig översättning. 'I motsats till den andre' säger bättre vad det är fråga om. Se även SF 1998. Inför Gud är man antingen rättfärdig eller så inte. Publikanen var helt öppen för att låta Guds barmhärtighet gälla för sig d v s en rättfärdighet av nåd. En sådan rättfärdighet har Gud utlovat och skaffat åt alla människor genom sin Son. Men fariséen utestängde sig själv ifrån denna genom att räkna med en egen och falsk rättfärdighet.

Ty var och en som upphöjer sig, han ska bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig, han ska bli upphöjd." Job. 22:29 f. Ords. 29:23. Matt. 23:12. Luk. 14:11. 1 Petr. 5:5.

Domen faller över oss genast när vi nås av Guds ord och det visar sig huruvida vi avvisar det eller blir överbevisade. Joh. 3:19. På den yttersta dagen blir denna dom stadfäst och oåterkallelig. Alla människor är efter syndafallet födda som syndare med fariseismen i hjärteroten, så att man avvisar Guds nåd och söker en egen rättfärdighet. Men av Guds nåd verkar hans Ande genom Ordet ett mottagande av nådesrättfärdigheten - hos dem, i vilka han finner för gott att låta ordet ha denna verkan. Joh. 6:65. Se även Luthers förklaring till den tredje trosartikeln. Om någon ödmjukar sig är detta således ett verk av Ordet och inte av människan själv, vilket man felaktigt kunde sluta sig till av versens ordalydelse.

 

Sammanfattning

Skillnaden på dessa två bedjare kommer sig av Guds ords olika verkan hos dem. Fariséen hade avvisat Guds lags egentliga innehåll och gjort sig en lättare modell av den för att med denna kunna bygga upp åt sig en egen och inbillad rättfärdighet. Fariséen hade redan vid sin första kontakt med lagen vänt ryggen åt Gud och fortsatte sedan sitt gudsfrånvända liv i sin bön, vilken därmed inte var någon egentlig bön till Gud, utan ett upphöjande av honom själv. Publikanen hade däremot inte förmått motstå Guds ord. Det hade trängt in i hans hjärta och övertygat honom om att han var en syndare. Ordet hade också gett honom en förhoppning om nåd och förbarmande hos Gud. I detta hopp ropar han ut sin nöd i bönen, och hans bön är redan besvarad av Gud enligt hans löften i Skrifterna. Guds nåd genom Sonen gäller för honom, och han äger Sonens sanna rättfärdighet som sin.