Elfte söndagen efter pingst

Kallelsetider

Luk. 19:41-48

 

41. Då han nu kom närmare och fick se staden, begynte han gråta över den
42. och sade: "O, att du i dag hade insett, också du, vad din frid tillhör! Men nu är det fördolt för dina ögon. 5 Mos. 32:29. Matt. 13:14.
43. Ty den tid ska komma över dig, då dina fiender ska omge dig med belägringsvall och innesluta dig och tränga dig på alla sidor.
44. Och de ska slå ned dig till jorden tillika med dina barn, som är i dig, och ska inte lämna kvar i dig sten på sten, därför att du inte aktade på den tid, då du var sökt." 1 Kon. 9:7 f. Mik. 3:12. Luk. 21:6.

De gånger Jesus grät eller blev upprörd var orsaken människors otro. Han hade ju kommit ner från himlen i avsikt att frälsa människorna från evig undergång. Han älskade dem så högt, att han var villig att lida för dem ända till döds, för att kunna bistå dem. Därför kan han inte annat än känna sorg, när han ser dem avvisa frälsningen. Han hade förkunnat frälsningens väg för dem otaliga gånger i deras tempel och med underverk bevisat sanningen i sitt budskap, men de hade avvisat allt. Och nu med staden för ögonen ser han hur det snart kommer att gå för den. Han ser på en gång den stora skillnaden mellan den frälsning och himmelska salighet, som han hade erbjudit stadens invånare, och den förstörelse och eviga dom som nu skulle drabba dem.

45. Och han gick in i helgedomen och begynte driva ut dem som sålde därinne; Matt. 21:12 f. Mark. 11:15 f. Joh. 2:14 f.
46. och han sade till dem: "Det är skrivet: 'Och mitt hus ska vara ett bönehus.' Men ni har gjort det till ett rövarnäste." Jes. 56:7. Jer. 7:11.

Orsaken till denna Jesu vrede var inte huvudsakligen rofferiet vid försäljningen av offerdjur, och inte heller platsen som användes för denna köpenskap, eftersom den försiggick på templets förgård. Nej, Jesu vrede hörde samman med den sorg som han nyss hade gett uttryck för. Han hade ju under hela sin verksamhetstid förkunnat en hjärtats omvändelse till tro på Gud i den anda som också lagen och profeterna hade åsyftat. Men folket följde bara föreskrifter om yttre tempeltjänst och menade sig därmed ha uppfyllt all rättfärdighet och vara Gud behagliga. Detta sätt, att använda Guds tempel med dess ordningar till att bygga upp tron på sig själv i stället för att tillbe Gud i sann gudsfruktan, var huvudorsaken till Jesu vredesutbrott. Hans vrede riktade sig mot både försäljarna och dem som köpte. Offerdjurförsäljarnas rofferi var visserligen stöld från de fattiga, men detta, att med hjälp av den yttre tempeltjänsten försöka bygga sig en egen rättfärdighet, var en hjärtats oärlighet och stöld från Gud själv.

Jesus gav i sin vrede handgripligen uttryck för den vredesdom som oundvikligen skulle drabba människorna för sådan synd. Och det skulle snart visa sig, att inte heller en i handling bekräftad predikan skulle få detta folk på bättre tankar. Deras förhållande till Gud var exakt sådant som det för länge sedan var profeterat om dem: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Jes. 29.13. Jesu vrede hör också samman med hans lydnad för Fadern. Han som älskade Gud över allting kunde inte annat än känna Faderns ära kränkt genom människornas förakt för hans outsägliga gåva genom Sonen.

47. Och han undervisade var dag i helgedomen.

Trots att Jesus visste, att hans undervisning inte skulle resultera i någon genomgripande förändring hos judarna i allmänhet, fortsatte han ändå troget att undervisa. Folket lyssnade också men egentligen inte på hans budskap. De hoppades nämligen alltjämt, att han skulle bli deras världslige ledare till att befria dem från den romerska ockupationsmakten, och de sökte i hans tal efter tecken på detta. Detta visade sig senare, när Jesus blev tillfångatagen och de insåg sitt misstag. Då uttryckte de sin förargelse genom att ropa 'Korsfäst, korsfäst'.

Och översteprästerna och de skriftlärde och folkets förnämste män sökte efter tillfälle att röja honom ur vägen; Mark. 11:18. 14:1. Luk. 21:37. 22:53. Joh. 7:19. 8:37.

Dessa förståndiga och lärda hade i motsats till folket för länge sen avvisat tanken på Jesus som ledare. Han motsvarade inte deras Messiasideal. Och eftersom han inte gjorde det, var han en bedragare, som det var bäst att göra sig av med innan han hann göra romarna misstänksamma.

48. men de kunde inte komma på hur de skulle gå till väga, ty allt folket höll sig till honom och hörde honom.

'Dumt folk, som ännu hoppas få honom till sin upprorsledare!' måste de lärda ha tänkt. Men de ville inte riskera att forlora folkets förtroende, genom att ge sig på Jesus då. De måste invänta ett lägligare tillfälle.