Skärtorsdag

Den heliga nattvarden

Matt. 26:17-30

17. Men på första dagen i det osyrade brödets högtid trädde lärjungarna fram till Jesus och frågade: "Var vill du, att vi ska reda till åt dig att äta påskalammet?" 2 Mos. 12:3 f.,15 f. Mark. 14:12 f. Luk. 22:7 f.
18. Han svarade: "Gå in i staden till den och den och säg till honom: 'Mästaren säger: Min tid är nära; hos dig vill jag hålla påskhögtid med mina lärjungar.'"

Allt som hade att göra med Jesu verk på jorden var planerat ovanifrån. Jesus hade som Guds Son alla detaljer i sin hand redan av evighet. Den Jesu tid som var nära var hans lidande och död för världens synd. Jesus gick målmedvetet in i denna sin uppgift.

19. Och lärjungarna gjorde, så som Jesus hade befallt dem, och redde till påskalammet.
20. När det nu hade blivit afton, lade han sig till bords med de tolv. Mark. 14:17 f. Luk. 22:14, 21 f.
21. Och medan de åt, sade han: "Sannerligen säger jag eder: En av er ska förråda mig. "Joh. 13:21 f.

Eller på ledig svenska: 'Tro mig, det står inte bättre till med er än att en av er kommer att förråda mig.' Jesus säger inte bara direkt vem förrädaren skulle bli, utan tar alla lärjungarna med i sammanhanget. Ingen människa är efter syndafallet bättre än Judas. Vi är alla förrädare av naturen, även om inte något tillfälle har varit för handen att utföra den onda gärningen. Om någon har ett nytt och andligt sinne, är det en Guds gåva. Jesus sade vid samma tillfälle om de övriga elva lärjungarna att de var rena i kraft av det ord, som han hade talat till dem.

22. Då blev de mycket bedrövade och begynte fråga honom, var efter annan: "Inte är det väl jag, Herre?"
23. Då svarade han och sade: "Den som jämte mig nu doppade handen i fatet, han ska förråda mig. Ps. 41:10
24. Människosonen ska gå bort, såsom det är skrivet om honom;

Likasom Jesus tidigare hade försökt få lärjungarna medvetna om vad som skulle övergå honom, så ville han också nu bereda dem på Judas' förräderi, så att de skulle förstå att också det ingick i den bestämda planen för återlösningsverket. De borde inte för Judas' sveks skull anse allt förlorat, för det var just så det var planerat, och de borde inte heller anklaga Judas för hans svek och anse sig själva mera rättfärdiga.

men ve den människa, genom vilken Människosonen bliv förrådd! Det hade varit bättre för den människan, om hon icke hade blivit född."

Jesus tänkte med sorg på Judas' situation - inte på sin egen. Det var visserligen bestämt att Judas skulle vara förrädaren, men inte desto mindre kom skulden att ligga kvar på Judas, genom att han inte hade anammat Jesu evangelium till andligt liv. Därmed kom han att vara utan all andlig kraft och ödmjukhet till att vända om och begära förlåtelse för sin onda gärning.

25. Judas, han som förrådde honom, tog då till orda och frågade: "Rabbi, inte är det väl jag?"

Judas låtsas vara ovetande i ett försök att undgå att dra de andra lärjungarnas hat på sig.

Han svarade honom: "Du har själv sagt det."

Det är möjligt att Judas kan på något sätt ha velat varsko Jesus. Han hade ju sett Jesus göra många stora underverk och kunde tänka sig att han nog skulle klara den situationen också. Ett sådant 'skenförräderi' skulle kunna ge en behövlig extra slant åt lärjungarnas magra kassa. (som Judas hade hand om och brukade stjäla ur) Men Judas kan också ha talat om sin plan med någon annan, för Jesus visste ändå allt.

26. Medan de nu åt, tog Jesus ett bröd och välsignade det och bröt det och gav åt lärjungarna och sade: "Tag och ät; detta är min kropp. "Mark. 14:22 f. Luk. 22:19 f. 1 Kor. 11:23 f.

Jesus bjöd brödet åt alla lärjungarna, också åt Judas, trots att han visste att Judas inte var ren, inte hade anammat hans Ord, utan hade sitt sinne vänt till det jordiska. På samma sätt bjuds evangeliet, Ordet, som också är Jesus själv, åt både omvända och oomvända, Guds vänner såväl som fiender, troende såväl som förnekare.

27. Och han tog en kalk och tackade Gud och gav åt dem och sade: "Drick härav alla;
28. ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse. 2 Mos. 24:8. Jer. 31:31 f. Sak. 9:11. Matt. 20:28. Rom. 5:15. 1 Petr. 1:18 f.

Jesu blod var det verkliga och sanna förbundsblodet, för vilket tempeltjänstens offerblod hade varit bara en förebild. Nu skulle Jesus snart förrätta det egentliga offret för världens synder, offra sig själv.
Det gamla förbundet som var uppgjort mellan Gud och hans folk Israel hade förfallit, eftersom folket inte hade kunnat hålla förbundets överenskommelser. Det gamla förbundets uppgift var att tjäna som förebild till det nya förbundet, som Gud ingick ensidigt med oss genom Medlaren Jesus och hans offer. Detta förbund håller i evighet och innebär syndernas förlåtelse i egentlig mening åt världen. Vi har ingen möjlighet att bryta det förbundet, eftersom Gud har slutit det ensidigt utan vår medverkan. En annan sak är att människor föraktar och förkastar det och blir därmed utan dess välsignelser.

29. Och jag säger er: Härefter ska jag inte mer dricka av det som kommer från vinträd förrän på den dag, då jag dricker det nytt med er i min Fars rike. "Luk. 22:18.

Nu var tiden för Jesu offer så nära, att han inte mer skulle hinna fira någon högtid mer enligt det gamla förbundet. Ännu denna gång var brödet och vinet bara en profetia om Jesu offrade kropp och blod. Men snart skulle brödet och vinet vid liknande måltider vara 'nytt' d v s förkunna Jesu redan verkställda död för världen.
Fadern upprättade sitt eviga himmelrike just genom Jesu död, och detta rike finns och verkar på jorden genom evangeliet. Efter det att Jesus for upp till Fadern i himmelen, är han visserligen osynlig för våra jordiska ögon, men han är med där hans lärjungar firar hans nattvard. Han är nämligen Ordet, evangeliet - med och i dem som firar måltiden. I så måtto 'dricker han vinet som nytt' med sina lärjungar.

30. När de sedan hade sjungit lovsången, gick de ut till oljeberget. Ps. 115-118. Mark. 14:26 f.