Långfredagen

Guds Lamm

Matt. 27:33-54

 

33. Och när de hade kommit till en plats, som kallades Golgata (det betyder huvudskalleplats), Luk. 23:33 f. Joh. 19:17 f.
34. räckte de honom vin att dricka, blandat med galla; men då han hade smakat på det, ville han inte dricka det. Ps. 69:22.

Det var surt vin, ättikvin. Luk. 23:36. Det var sed att ge de dödsdömda en bedövande och smärtlindrande dryck. UT 1992. Man bjöd sådant åt Jesus vid flera tillfällen. Mark. 15:23. Matt. 27:34. Luk. 23:36. Matt. 27:48. Joh. 19:29. Jesus ville inte låta sig drogas. Han ville inte dra sig undan det straff som våra synder hade förtjänat. Han ville lida vårt straff fullt ut under fullt medvetande. Å andra sidan var den bittra drycken symbolisk för hans bittra lidande, vilket han inte drog sig undan.

35. Och när de hade korsfäst honom, delade de hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem. Ps. 22:19.

I äldre biblar finns profetian i Ps. 22:19 utskriven i texten, så att vers 35 fortsätter med orden "för att det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten: ' De delade mina kläder mellan sig och kastade lott om min livklädnad'."
Jesu avklädande av de jordiska kläderna är en bild av det andliga avklädandet som han hade underkastat sig, då han tog på sig vår synd och orättfärdighet. Genom att han blev avklädd blev vi klädda i hans rättfärdighet. Hans livklädnad, som han bar innerst, lottades ut hel och obeskuren. Detta kan förstås andligt sett så, att den som blir delaktig av hans rättfärdighet får ha den hel och obeskuren. Kristi rättfärdighet tål ingen beskärning. Ifall man försöker beskära den, så att man tillfogar en aldrig så liten egen förtjänst i form av eget ansvarstagande, egen tro, egen god vilja e.d. , då innebär det, att man inte längre godtar Kristi rättfärdighet ograverad utan föredrar något annat. Sådant kan inte godkännas av Gud och medför evig förkastelse från hans ansikte.

36. Sedan satt de där och höll vakt om honom.

Ingen hade behövt vakta honom. Det var ju för sitt ställföreträdande lidande som han hade kommit till världen. Men det insåg inte de jordiska myndigheterna.

37. Och över hans huvud hade man satt upp en överskrift, som angav vad han var anklagad för, och den lydde så: "Denne är Jesus, judarnas konung."

Denna överskrift var egentligen oduglig som brottsrubricering. Pilatus hade vid förhören av Jesus inte kommit på någon brottshandling som enligt romersk lag kunde duga som ett giltigt domsunderlag. Men Jesus blev trots det avrättad. Vad skulle Pilatus då ange som orsak till avrättningen? Det fick bli 'judarnas konung', vilket Jesus också verkligen var, även om han inte var det i världslig mening. Han var inte bara judarnas konung utan 'konungarnas konung' och hela världens rätte och sanne härskare.

38. Med honom korsfästes då också två rövare, den ene på högra sidan och den andre på vänstra. Jes. 53:12. Mark. 15:27 f. Luk. 23:32 f. Joh. 19:18.

Därmed gick också profetian i Jes. 53:9 och 12 i uppfyllelse.

39. Och de som gick där förbi spottade på honom och skakade på huvudet. Ps. 22:8.

Bespottning var inte bara ett allmänt uttryck för personlig avsky. Bespottningen användes också i rättssammanhang som ett tecken på att den som blev bespottad hade handlat orättfärdigt. 5 Mos. 25:9. Judarna åberopade således den dom som Jesus hade fått och bespottade Jesus för att betyga för sig själva och andra att de hade haft rätt och Jesus hade haft fel. Att domen var felaktig och Jesus oskyldigt dömd bekymrade dem inte.

40. och sade: "Du som bryter ned templet och inom tre dagar bygger upp det igen, hjälp dig nu själv, om du är Guds Son, och stig ner från korset. "Matt. 26:61. Joh. 2:19.

Jesus hade talat om sin kropps tempel, att han skulle bli dödad men uppstå till liv inom tre dagar. Men det hade folket inte fattat.

41. Sammalunda gjorde också översteprästerna och de skriftlärde och de äldste narr av honom och sade:
42. "Andra har han hjälpt; sig själv kan han inte hjälpa. Han är ju Israels kung; han må nu stiga ned från korset, så vill vi tro på honom.
43. Han har satt sin förtröstan på Gud, må nu han frälsa honom, om han har behag till honom; han har ju sagt: 'Jag är Guds Son'."Ps. 22:9.

Judarnas hat mot Jesus mildrades inte vid åsynen av hans plågor. Hans tal emot deras inbillade fromhet och falska gudsfruktan hade berört dem illa. De kämpade som för livet mot Sanningen och ville på inga villkor se sin självgjorda rättfärdighet spolierad. Därför måste de hålla fast vid att han inte var Guds Son utan en lögnare. För om han verkligen var Guds Son, skulle de vara tvungna att retirera. Till stöd för sin tes att han inte var sänd av Gud eller godkänd av honom tog de den mot honom fällda domen och den situation som han nu befann sig i. Den argumenteringen liknar den vanliga judiska: att sjukdom är ett straff för synd.

44. På samma sätt smädade honom också rövarna, som var korsfästa med honom. Luk. 23:39 f.
45. Men vid sjätte timmen kom över hela landet ett mörker, som varade ända till nionde timmen. Mark. 15:33 f. Luk. 23:44 f.
46. Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst och sade: "Eli, Eli, lema sabaktani?", det betyder: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" Ps. 22:2.

Jesus säger inte 'Fader' så som han annars brukade. Nu var han i egenskap av vår representant övergiven, förkastad av Fadern. Att Gud var övergiven av sig själv - det kan vi inte fatta med vårt mänskliga förstånd. Men det var en nödvändighet att han skulle bli förbannad, förkastad och övergiven, för att vi skulle bli frikända och accepterade av Fadern. Jesus dog under våra synders straff, och eftersom han representerade oss alla, ärvde vi alla med honom resultatet av hans död: ett frikännande på grund av utståndet straff.

47. Men när några av dem som stod där hörde detta, sade de: "Han kallar på Elias."
48. Och strax skyndade en av dem fram och tog en svamp och fyllde den med ättikvin och satte den på ett rör och gav honom att dricka. Ps. 69:22. Joh. 19:29 f.

Jesus hade nu lidit färdigt (v. 50), och tog därför till sist emot den bittra drycken, en symbol för hans bittra lidande (Matt. 20:22).

49. Men de andra sade: "Låt oss se, om Elias kommer och hjälper honom."
50. Åter ropade Jesus med hög röst och gav upp andan.

Jesus ropade ut 'Det är fullbordat' (Joh. 19:30), nämligen att hans stora uppdrag var utfört, hans lidande för världen var till ända. Han hade öppnat vägen för oss till Gud Faders hjärta och ett evigt liv. Han ropade, visserligen med uppbjudande av sina sista jordiska krafter, men inte av vånda och hopplös förtvivlan, utan i säker förvissning om att verket var utfört till fullo, Gud till ära och hela människosläktet till frälsning. Detta var så viktigt för honom, att han måste trotsa plågorna och ropa ut det över världen.

51. Och se, då brast förhänget i templet i två stycken, uppifrån och ända ned, och jorden skalv, och klipporna rämnade, 2 Mos. 26:31 f. Mark. 15:38 f. Luk. 23:45. Hebr. 10:19.

Jordskalv hör jorden till och är inte så märkliga, men i detta ögonblick underströk jordskalvet den stora betydelsen av Jesu död. Det egentliga innehållet i Jesu offergärning underströks dock mera diskret, nämligen av det som hände med det tygdraperi, som avgränsade det heliga från det allra heligaste rummet i templet. Detta förhänge brast itu och lämnade vägen öppen till det allra heligaste till tecken på att Jesus hade öppnat vägen för oss till den fulla rättfärdigheten, som Gud kräver för gemenskap med honom. Under hela gamla testamentets tid hade bara översteprästen fått gå in i det allra heligaste för att frambära offer för folkets synder. Och hans offer hade inte förmått riva ner barriären mellan Gud och oss. Hans offer var bara en bild av Jesu verkliga offer.

Jesu offer inte bara öppnade vägen för oss till det heligaste, utan det helgade hela templet, hela världen, så att det allra heligaste, hans rättfärdighet kom oss till del. Juridiskt sett, och så som Gud Fader ser det, är vi nu rättfärdiga och heliga genom Kristi död - oberoende av vårt ställningstagande, görande eller låtande. Det krävs inget mer av oss. Vi har ärvt rättfärdigheten efter Jesu död. 2 Kor. 5:19. Var och en som därmed låter sig nöja är salig. Men den som genom otro vill lägga någonting eget därtill är dömd.

52. och gravarna öppnades, och många avsomnade heligas kroppar stod upp.
53. De gick ut ur sina gravar och kom efter hans uppståndelse in i den heliga staden och uppenbarade sig för många.

Dessa avsomnades (avlidnas) framträdande var ett tecken på den uppståndelse till ett evigt liv som Jesu död för oss förde med sig. Vi gick alla in i det eviga livet genom Jesu död, och han uppstod själv som den förste av oss alla, inte till ett jordiskt liv utan till ett oförgängligt.

4. Men när officeren och de som med honom höll vakt om Jesus såg jordbävningen och det övriga, som skedde, blev de mycket förskräckta och sade: "Förvisso var denne Guds Son."

Soldaterna exemplifierar oss alla. Den som är utan synd och skuld behöver inte vara rädd. Men vi liksom soldaterna har varit andligen blinda och korsfäst Jesus genom våra synder. När våra sinnen öppnas, så att vi anar vad vi har gjort, blir vi förskräckta.

 

Sammanfattning

Jesus blev förkastad, räknades som en brottsling och övergavs av alla, både av Gud själv och av människorna. De som korsfäste honom exemplifierar oss alla. Vi är alla skuld till hans korsfästelse. Men han var trogen sin Far i uppgiften in i det sista och ropade ut sin seger i dödsögonblicket. Hans seger åskådliggjordes också genast av flera märkbara fenomen:
1) Jordbävningen var en illustration av den kraftiga verkan som Jesu död hade i den andliga världen,
2) ljuset bröt fram och skingrade det mörker som hade rått i tre timmar och var en bild av de mörkrets makter som hade haft uppgiften att korsfästa Jesus. Nu lyste evangeliets ljus från Jesu fullbordade offergärning,
3) avlidna heligas kroppar stod upp ur sina gravar och visade sig för människor till tecken på att Jesu död hade lagt grunden till uppståndelsen till ett evigt liv,
4) och slutligen det minst dramatiska men tydligast talande: det tyg som skilde det heliga i templet från det allra heligaste rämnade mitt itu, så att det allra heligaste öppnades mot det heliga. Med detta åskådliggjordes att Gud och människor hade förenats, så att Gud åter är med oss, vilket också Immanuel, ett av Jesu namn, betyder.