Kristi förklaringsdag

Kristus förhärligad

Luk. 9:28-36

 

28. Vid pass åtta dagar efter det att han hade talat detta, tog han Petrus och Johannes och Jakob med sig och gick upp på berget för att be. Matt. 17:1 f. Mark. 9:2 f.

De tre lärjungarna skulle bevittna det som skulle ske på berget. Det var inte med tanke på bönen som Jesus tog dem med sig. Han visste alltför väl att de skulle komma att somna under hans bön, så som det också hände senare i Getsemane. De fattade nämligen inte vad Jesus bad. Inte förrän efter Jesu uppståndelse från de döda kunde de förstå profetiorna om den lidande Messias.

29. Och under det att han bad, blev hans ansikte förvandlat, och hans kläder blev skinande vita.

Den vita färgen är renhetens och rättfärdighetens färg. Att Jesu kläder antog denna färg betydde, att han inte var en bedragare som var ute i eget ärende, vilket fariseerna och de skriftlärde menade, utan han var sänd på uppdrag i världen av Gud Fader, och han var i allt trogen sin uppgift.

30. Och se, två män stod där och samtalade med honom, och dessa var Moses och Elias.
31. De visade sig i härlighet och talade om hans bortgång, vilken han skulle fullborda i Jerusalem.

Moses och Elias var vittnen beträffande allt som hade profeterats om Messias, världens Frälsare. Moses representerade lagens böcker och Elias representerade profeterna. Det som de hade profeterat var nu nära att gå i uppfyllelse. Och deras samtal gällde naturligtvis just det, nämligen Jesu stora frälsningsuppgift.

32. Men Petrus och de som var med honom var förtyngda av sömn; då de sedan vaknade, såg de hans härlighet och de båda männen, som stod hos honom.

33. När så dessa skulle skiljas ifrån honom, sade Petrus till Jesus: "Mästare, här är oss gott att vara; låt oss göra tre hyddor, en åt dig och en åt Moses och en åt Elias." Han visste nämligen inte vad han sade.

Trots att Petrus ännu hade mycket dunkla föreställningar om Jesu frälsningsverk, förstod han av samtalet att det rörde sig om något mycket underbart. Det rådde ett gott och kärleksfullt förhållande mellan de samtalande, och Petrus ville vara kvar i denna atmosfär. När då Moses och Elias skulle bryta upp och ge sig av, då försökte Petrus i hastigheten hitta på någonting för att få dem att stanna och fortsätta samtalet. Därav kom sig hans tafatta förslag om hyddobyggande.

Om tillfället var överväldigande och upplyftande för de tre lärjungarna, så var det också för Moses och Elias. Aposteln Petrus skriver i sitt första brev, att profeterna hade forskat ivrigt i hurudan tid det var som Kristi Ande i dem hänvisade till angående Kristi lidanden och den härlighet som därigenom skulle komma oss till del. 1 Petr. 1:10-12. Och nu var den stunden för handen. Kristus hade kommit och stod framför dem beredd att fullgöra sitt stora uppdrag. Profeterna kunde konstatera, att de inte hade farit vilse, utan Jesu Ande hade lett dem rätt.

34. Medan han så talade, kom ett moln och överskyggade dem; och de blev förskräckta, när de trädde in i skyn.

Petri infall var bara ett spontant uttryck för hans egen upplevelse. Det ovanifrån planerade skeendet fortsätter med att lärjungarna blir insvepta i ett moln. När man kommer in i tät dimma, ser man ingenting. Det är skrämmande att plötsligt förlora orienteringen och inte se någon annan. Detta händer Herrens egna allt som oftast i andligt avseende. Men Herrens Ord är mäktigt att skingra otrons dimmor.

35. Och ur molnet kom en röst, som sade: "Denne är min Son, den utvalde; lyssna till honom." Luk. 3:22. 2 Petr. 1:16 f.

Gud skulle tala, men eftersom ingen kan uthärda att se honom i hans majestät och härlighet (2 Mos. 33:20), måste han skydda lärjungarna för hans åsyn med ett moln. Molnet används flitigt i bibeln som symbol för Guds nåd i Kristus. Se om detta på adressen https://www.solagratia.fi/Utlagg/Ensk%20utl/moln.pdf

Gud bekräftar här genom rösten i molnet, att Jesus är hans Son och att han har utvalt honom till världens Frälsare och nyskapare. Genom orden 'lyssna till honom' framställer han honom som vår möjlighet till frälsning. Den som hör och tar emot hans budskap, tar emot frälsningen, men den som inte lyssnar till hans budskap går miste om frälsningen.

Så talar Gud också till oss rakt igenom våra dimmor och frågor. När vi inte ser någon utväg, då blir det uppenbart att det är Gud själv som hjälper. Därför har vi anledning att vara tacksamma för alla svårigheter och prövningar, i vilka vi inser vår begränsning och måste ge Gud allena äran för räddningen. Därför säger också Aposteln Jakob: 'Håll det för idel glädje, när ni kommer i allehanda prövningar.' Dit Gud har fört oss, därifrån tar han också ut oss och visar därigenom sin nåd och sin makt.

36. Och i detsamma som rösten kom, fann de Jesus vara där allena.

Förrättningen var över. Jesus var konfirmerad i sitt ämbete som den utlovade världens Frälsare. Profeterna hade vittnat och Gud hade talat.

- Och de förteg detta och omtalade inte för någon på den tiden något av vad de hade sett. Matt. 17:9. Mark. 9:9.

Enligt Matt. 17:9 förbjöd Jesus dem att berätta någonting innan han hade uppstått från döden. Det var bäst så för lärjungarna själva. De förstod så lite av vad som var i görningen, och deras berättelse om sin egen överväldigande upplevelse av tillfället skulle bara mötas av misstro och löje. Helt annorlunda skulle det bli efter Jesu uppståndelse, när Jesus då hade gått igenom och förklarat skrifterna för dem.

Sammanfattning

Tillfället på förklaringsberget var en juridisk akt angående Jesu identitet och uppgift. Gud bekräftade dels genom profeternas närvaro och vittnesbörd och dels genom en röst - som talade i Guds namn - att Jesus var hans Son, den utvalde Messias, som profeterna hade siat om och som skulle frälsa människorna från deras synder. De tre lärjungarna bevittnade händelsen.

Berättelsens kärna ligger i orden 'Denne är min Son, den utvalde. Lyssna till honom!' Dessa ord innebär att Gud, den allsmäktige, alltings härskare och uppehållare, är här med oss i sin Son. Han har utvalt sin Son till att ensam frälsa oss. Han har inte lämnat någon uppgift i frälsningen åt oss. Vår frälsning ligger helt i Guds Sons hand. Hans allsmäktighet garanterar vår frälsning. 'Mig är given all makt i himmelen och på jorden', säger han. Det enda som vi har att göra är att lyssna till och anamma hans budskap.

 

Tillämpning

Jesus bekräftades vid detta tillfälle vara den utvalde och ende Frälsaren med all makt att frälsa världen från dess synder. Detta har grundläggande betydelse för oss mot bakgrunden av vår egen situation efter syndafallet.

Vi är - i oss själva - döda i synder och överträdelser, oförmögna till att vakna upp till andligt liv. Men Guds Son kom från himmelen för att återställa allt för oss:
Först frälste han oss från våra synder genom sin egen död för oss. Han blev själv livet och himlavägen för oss. När det nu är färdigt uträttat, så att vi är återinsatta i den himmelska rättfärdigheten, då kungör han för oss vad han har gjort. Och då ska vi - enligt Gud Faders uppmaning - lyssna till honom, vad han säger att han har gjort. Han har nämligen gjort allt för oss, som hör till himmel och salighet.

Vad blev det då av vårt eget engagemang, vår syndaånger, vår tro, vår överlåtelse, och allt liknande som vi har hört talas om så mycket? - Sådant räknas inte. Det är bara Kristi utgjutna blod som gäller. Och hör vi på det, och tar det till oss - då har vi också tro, en rätt och saliggörande tro.

Just på detta sätt är Guds Son den utvalde och ende Frälsaren. Han kom inte för att frälsa dem som har tro, dem som ångrar sina synder, dem som har en god vilja eller dem som har vaknat ur syndasömnen. Nej, han kom för att frälsa syndare, sina fiender, sådana som inte har den minsta lust att vända om från sin onda väg. Som sådana frälste han oss. Och nu har vi i honom all nödig rättfärdighet för att kunna bestå inför Guds ögon och dessutom evigt liv och evig salighet. Detta tillsäger han oss nu genom sitt evangelium.

________________

Handbokens underrubrik för söndagen 'Kristus förhärligad' säger inte vad evangelitexterna för dagen egentligen handlar om. På berget visade sig Kristus visserligen härlig till sin yttre gestalt, men förhärligad blev han framför allt i sitt självuppoffrande lidande och i sin död för oss syndare. Att han här till det yttre antog en härligare gestalt än eljest, likasom Moses och Elias också framträdde i härlighet, var en bisak i sammanhanget och hörde samman med tillfällets himmelska natur.

Uttrycken 'förklaring' och 'förklaringsberg' är också missvisande och associerar till något annat än den juridiska akt som det var fråga om.