Femte söndagen efter pingst

Var barmhärtig

Luk. 13:1-5

 

I den föregående perikopen påtalar Jesus judarnas skrymteri och varnar för Guds dom. Föreliggande text går på samma linje genom att angripa människornas skrymtaktiga föreställningar om att de som råkar ut för olyckor skulle ha varit syndigare än de som inte gör det.

1.Vid samma tid kom några och berättade för honom om de galiléer, vilkas blod Pilatus hade blandat med deras offer.

Pilatus var grym. Han hade nu tydligen låtit avrätta några galiléer under deras offerförrättning i templet. Det faktum att berättarna, enligt versens ordalydelse, inte fokuserar sin framställning på Pilatus och hans grymhet utan talar om de avrättade galiléerna, antyder att berättarnas tankar kretsade kring frågan varför just dessa gaililéer mötte ett så grymt öde. Jesu svar bekräftar att det var just sådana tankar som rörde sig i berättarnas sinnen: Vilka stora synder hade månne de avrättade gjort sig skyldiga till?

2. Då svarade han och sade till dem: "Menar ni, att dessa galiléer var större syndare än alla andra galiléer, eftersom de fick lida sådant? Joh. 9:2 f.
3. Nej, säger jag er; men om ni inte gör bättring, ska ni alla gå under som de.

Alla människor är lika stora syndare inför Gud och värda fördömelse. All synd är majestätsbrott. En i människors ögon liten synd för med sig förkastelse av Gud lika väl som 'grövre' synder. 'Den som felar i ett är skyldig till allt.' Också om det skulle vara så - vilket det inte kan - att en människa aldrig har gjort den minsta lilla onda gärning, så är hon ändå värd fördömelse på grund av vad hon är, nämligen bärare av det Gudsfrånvända och oomvända sinnelag som hon har ärvt från födelsen.
Ordet 'bättring' kan bättre förstås som sinnesändring eller omvändelse - ifrån otron till tro på evangeliet om Guds nåd i Kristus. Bättringen innebär en total andlig förnyelse eller nyfödelse.
Trots att vi uppmanas till omvändelse, kan vi inte själv åstadkomma den, inte ens med Guds hjälp. Eftersom vi på grund av vårt andliga tillstånd efter syndafallet saknar vilja till det goda, måste också initiativet till bättringen verkas i oss av Gud. Det sker genom evangeliet - som meddelas oss i samband med uppmaningen.

Jesus formulerade evangeliet med orden 'Himmelriket är nära', vilket kan översättas med 'Syndaförlåtelsens rike har nu kommit till er i Jesu person'. Evangeliet är den Guds kraft som verkar förnyelsen, som innebär att människan med glädje accepterar Kristi nåd. Och denna nåd bevarar oss till evigt liv. [Se mer om bättring i förklaringen till tredje årgångens evangeliitext för andra söndagen efter trettondagen.]

Om vi inte under nådens tid omvänder oss till tro på evangelium, kommer vi alla att drabbas av plötslig ofärd, så att vi inte hinner bereda oss för att möta Guds dom. Jesus säger här inte bara 'dö' utan 'förgås', vilket också står i t.ex. Joh. 3:16 för dem som går evigt förlorade. Som Guds Son visste Jesus hur det hade varit ställt med de omkomnas och avrättades gudsförhållande.

4. Eller de aderton som dödades, när tornet i Siloam föll på dem, menar ni, att de var mer brottsliga än alla andra människor, som bor i Jerusalem?
5. Nej, säger jag er; men om ni inte gör bättring, ska ni alla gå under som de.

Antingen olyckan orsakas av onda människor som Pilatus eller kommer olyckan utan någon människas delaktighet, så har olyckan inget samband med den förolyckades syndighetsgrad, eftersom alla människor är helt fördömelsevärda så länge de inte har vänt sitt hjärta till evangeliet om Guds nåd.

 

Sammanfattning

Det var en utbredd föreställning bland judarna - såväl som bland många människor även i våra dagar - att sjukdom och olycka är en följd av begångna synder och att de som undgår sådant inte har begått dylika synder i samma mån. Visserligen är sjukdom och olycka följder av synd alltifrån Adams syndafall, men alla människor är lika delaktiga i detta syndafall och har alltifrån födelsen ett lika fördärvat och gudsfrånvänt sinnelag, som - ifall ingen förändring inträder - resulterar i förkastelse och evigt straff. Att människor drabbas olika av sjukdom och olyckor i den jordiska tillvaron har ingenting att göra med syndighetsgrad. Inför Gud finns ingen syndighetsgradering, eftersom alla människor är lika fallna och värda fördömelse.

Den verkliga olyckan består inte i sättet att dö, utan i att gå in i evigheten med ett Gudsfrånvänt sinnelag. I evighetsperspektiv är det ingen skillnad på vilket sätt vi går ur tiden eller hur hastigt det sker. Det enda viktiga är huruvida vi är beredda, om vi har tagit vara på Guds nådeserbjudande i Kristus eller förkastat det.

Denna text fogar sig inte alls under handbokens rubrik för dagen. Den handlar liksom den föregående och efterföljande perikopen om människans belägenhet som oomvänd syndare inför den kommande domen. I ett sådant tillstånd är vi oförmögna till sann barmhärtighet. Textens innehåll kunde sammanfattas i en mening: Alla människor är syndare och måste vända om och tro Guds nådeserbjudande för att inte förgås under hans dom.