Fjärde söndagen efter pingst

Förlorad och återfunnen

Matt. 9:9-13

 

9. När Jesus gick därifrån vidare fram, fick han se en man, som hette Matteus, sitta vid tullhuset.

Matteus var en publikan. Publikanerna var illa ansedda av två skäl: dels för att de hade samröre med ockupationsmakten och dels för att de skodde sig själva genom att ta större avgifter än som var skäligt. Det fanns två slag av publikaner: skatteindrivare i allmänhet och tullmän. De senare var värre än de förra ifråga om att ta orättmätiga avgifter av folket. Matteus tillhörde just den senare gruppen, tullmännen. [HS 1972]

Och han sade till denne: "Följ mig." Då stod han upp och följde honom. Mark. 2:14. Luk. 5:27 f.

Matteus är anständigt lågmäld om sin egen anslutning till lärjungaskaran. Lukas nämner däremot att Matteus 'lämnade allt'.Matteus bör ha haft god lön (och goda möjligheter till rofferi) som tullman för den romerska staten. Mänskligt sett gick han en betydligt ovissare framtid till mötes genom att börja följa med Jesus på hans predikovandringar landet runt. Ingen människa lämnar allt av egen vilja. Men 'Gud är den som verkar i oss både vilja och gärning'. Fil. 2:13. Det var antingen så att Matteus visste någonting om Jesus och hans lära redan tidigare, eller var det bara så att Jesu ord 'Följ mig' hade denna verkan hos honom.

10. När han därefter låg till bords i hans hus, kom många publikaner och syndare dit och var bordsgäster där jämte Jesus och hans lärjungar. Mark. 2:15 f. Luk. 5:29 f.

Matteus hade vänner bland sina arbetskamrater, och han skämdes inte för dem utan jämställde sig själv med dem. De var alla föraktade av de judiska andliga ledarna. Dessa senare hade sin egen uppfattning om vem som var syndare, nämligen alla de som inte praktiserade deras regler och tolkningar av Mose lag.
Men inför Guds lag är vi alla syndare. Vi har svikit inte bara ett jordiskt folks självkänslor som publikanerna, utan vi har genom syndafallet vänt ryggen mot Gud och hans himmelska rike. Inte heller Jesus föraktade någon av bordsgästerna i Matteus hus. Han gjorde ingen skillnad mellan dem, eftersom alla människor ändå är helt fallna i synd. Jesus gick också in hos fariseer, när han blev bjuden. Luk. 7:36.

11. Men då fariseerna såg detta, sade de till hans lärjungar: "Hur kan er mästare äta med publikaner och syndare?"

Fariseerna ställde inte frågan till Jesus. De hade saken klar för sig och ville inte ha något svar. Meningen var ungefär: 'Där ser ni att han inte är någon Messias, som han ger sig ut för att vara. Messias kommer att hålla lagen och inte blanda sig med slikt syndigt folk.'

12. När han hörde detta, sade han: "Det är inte de friska, som behöver läkare, utan de sjuka.

Jesus tog själv till orda, så att hans lärjungar inte behövde stå till svars för fariseerna. Så är det alltjämt. Gud bär ansvaret för sina barn inför världen. Mark. 13:11.
Hur kunde fariseerna fara vilse i en så självklar sak? Jesus vill säga: "Om ni fariseer anser att det är något fel på dessa människor, så bör jag ju ta mig an dem. Vad skulle jag göra bland er som inte behöver mig?'

13. Men gå ni och lär er, vad de orden betyder; 'Jag har behag till barmhärtighet och inte till offer.'

Det är ett stort misstag att mena att man kan blidka Guds vrede med yttre gärningar, offrande och följande av vissa regler likt fariseerna. Gud kräver ett i grunden ändrat sinnelag, ett sinne som är besjälat av kärlek och barmhärtighet.

Ty jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan för att kalla syndare." Hos. 6:6. Matt. 12:7. Luk. 19:10. 1 Tom. 1:15.

Jesus fortsätter att tala i jag-form som om Guds ord genom profeten Hosea var hans egna ord - vilket de också var. Han hade verkligen kommit för syndare. Några andra fanns inte på hela jorden. Men fariseerna ville anse sig rättfärdiga och uteslöt sig därmed själv från delaktigheten i nåden och frälsningen. Dessa Jesu ord är domsord över all fariseisk egenrättfärdighet men ljuvliga ord av tröst för alla som känner och tillstår sin verkliga belägenhet.

Kommentar

Likasom Matteus satt vid sin dagliga arbetsplats och inte själv sökte upp Jesus innan Jesus fann honom och kallade honom, så är vi alla kvar i våra jordiska och oandliga föreställningar om de himmelska tingen tills Gud kallar oss genom evangelium. Vi är alla förlorade för Gud genom syndafallets fördärv. Men Gud söker oss, eftersom inte vi utan hans Ande är i stånd att söka honom. Det är alltid han som finner oss först. Men de som han har funnit med sitt evangelium, de söker honom sedan ständigt - och finner honom alltid i samma evangelium.

Det finns också ett annat sökande och finnande än det som sammanhänger med evangeliets predikan, nämligen det som är själva evangeliets innehåll. Jesus sökte oss i vårt syndafördärv, tog på sig vår skuld och betalde den med sitt blod. Så samlade han oss alla igen i sin och Faderns gemenskap - juridiskt sett ur Guds rättfärdighetskravs synvinkel. Gud har genom Jesu verk funnit oss åter i sin rättfärdighets krets och tillräknar oss inte våra synder. 2 Kor. 5:19. Detta Guds sökande och finnande av den förlorade världen är grunden för det sökande och finnande som Gud utför genom evangeliets förkunnande.

Ordningen är således den att 1) Gud har sökt alla människor genom Kristi död och återfunnit dem i hans rättfärdighet, varefter 2) han söker människor genom evangeliets predikan, och 3) de som han finner så att de får trons gåva, de söker och finner i sin tur honom dagligen, bjuder in honom i sitt hus likt Matteus.