Fjärde söndagen efter påsk

Himmelrikets medborgare i världen

Joh. 15:10-17

 

10. Om ni håller mina bud, så förblir ni i min kärlek, likasom jag har hållit min Faders bud och förblir i hans kärlek. Joh. 8:29, 14:15, 21.

Guds bud, de som gavs genom Mose, skulle ha fört oss till döden, eftersom vi inte alls mäktar uppfylla dem. Men Jesus har uppfyllt den lagen i vårt ställe. Efter det har vi fått en annan lag med andra bud, som grundar sig på Jesu verk, Jesu lag. Hans lag för oss till liv och inte till död. Aposteln kallar den en livets lag. Den säger oss, att var och en som låter Jesu gärning gälla för sig ska ärva det som Jesus har förvärvat, evigt liv och salighet. Efter Jesu fullbordade återlösningsverk är vårt första bud det som sägs i 1 Joh. 3:23 'Detta är Guds bud, att vi ska tro på hans Sons, Jesu Kristi namn.' Och den som gör det, har i Kristus hela uppfyllelsen av Mose lag och har evigt liv.

Så väl är det ställt. Därför säger Jesus också: 'Ta på er mitt ok, för mitt ok är ljuvligt och min börda är lätt.' Mose ok är obarmhärtigt och tungt, men Jesu ok är ljuvligt att bära, därför att han redan har burit alla våra bördor. Att gå i ok med Jesus betyder inte att vi bär vår del av bördan och han sin. Det finns ingen 'vår del' att bära. Jesus har burit allt. Det kors som vi bär i världen hör inte hit. Det är en följd av tron och en förmån.

Att 'hålla Jesu bud' är att omfatta hans ord i tro. Jesus säger i Joh. 8:51: "Den som håller mitt ord, han skall aldrig någonsin se döden". 'Hålla' är nära besläktat med 'behålla'. 'Behåll det du har, att ingen må ta din krona.' Det som vi har är ju Kristi ord, nådens evangelium. Och ett annat citat: 'Den som har, åt honom ska bli givet, så att han har övernog.' Den som har, håller och behåller nådens evangelium i sitt hjärta, åt den ska bli givet evig salighet och glädje hos Gud.

Och nu säger Jesus alltså, att om vi tar vara på hans ord, så förblir vi i hans kärlek. Inte i vår kärlek, utan i hans. 'Ty inte består kärleken däri, att vi har älskat Gud, utan däri, att han har älskat oss', säger aposteln Johannes. Jesus säger inte att hans kärlek tänds eller blir starkare eller varaktigare genom vår tro. Jesu kärlek är oföränderlig och stark. Det som händer, när vi tar vara på hans ord, är att också vi, genom tron, lever i och av hans kärlek.

11. Detta har jag talat till eder,

Vad har Jesus talat? Han har talat om det nära förhållandet mellan Fadern och honom och alla hans lärjungar. Den sanna och gudomliga kärleken råder mellan dessa.

för att min glädje ska bo i er och för att er glädje ska bli fullkomlig. Joh. 16:24, 17:13. 1 Joh. 1:4.

Jesus talar om sin glädje, fastän han visste vilken fruktansvärd vånda och kamp som förestod honom för vår skull. Han satte så stort värde på sin kommande seger för oss, att han kunde glädja sig åt den, trots att hans lidande var nära så förestående. 'Om I älskade mig', säger han åt lärjungarna, 'skulle ni glädjas över att jag går till Fadern.' Jesu stora glädje mitt i bedrövelsen var att som vår ställföreträdare få återförena oss med Fadern. Och hans glädje är fullkomlig. Det fanns inget sorgens smolk i den, eftersom den var fast grundad i tron på Faderns kärlek och vishet och makt.

Jesus vill att också vi ska ha den glädjen, inte bara nöja oss med våra små ofullkomliga glädjetillfällen över sådant som är försvinnande. Visst unnar han oss så gärna att glädjas över det som finns för våra ögon. Han har ju själv skapat det åt oss. Men den glädjen försvinner, i motsats till glädjen över de himmelska tingen. Vi får ha Jesu fullkomliga glädje mitt under allt slags elände, likasom Jesus gladde sig över resultatet av sin seger redan under förnedringen. Visst känner vi av vår synd, men Jesu glädje, som också vi får ha, är fast grundad i hans försoningsverk. Därför finns det ingen sorg i den glädjen. Ser vi på oss själva, så kan vi visst bedrövas, men ser vi på Jesus, så har vi hans glädje. Och av dessa två är det Jesu glädje som är det bestående, eftersom han har tagit bort synden.

12. Detta är mitt bud, att ni ska älska varandra, såsom jag har älskat er. Joh. 13:34. Ef. 5:2. 1 Tess. 4:9 f. 1 Joh. 3:11, 16, 4:21.

Kärleksbudet är inget tungt bud från honom utan ett ljuvligt och gott bud. Och nu är det så, att han själv genom sitt evangelium och den helige Ande uppfyller detta bud för oss. Den som har Jesu evangelium för sin tros ögon kan inte undgå att älska sina medbröder och medsystrar i tron. Denna gemenskap är automatisk genom evangelium. Har du nådens evangelium, så har du både kärleken och den himmelska glädjen.

Jesus säger här att han har älskat lärjungarna under den tid som låg bakom. Lärjungarna borde ju ha märkt det. Han hade sett till dem, så att de inte led någon brist varken lekamligen eller andligen under de tre år som de hade vandrat omkring. Framför allt hade han vakat över deras andliga hälsa. Hans kärlek till oss har inte förändrats sen dess. När han nu inte själv vandrar med oss på samma jordiska sätt längre, önskar han att vi genom kraften i det gemensamma budskapet om hans kärlek skulle ha en sådan kärlek till varandra.

13. Ingen har större kärlek, än att han ger sitt liv för sina vänner. Joh. 10:11, 15. Rom. 5:8.

Det verkar som om Jesus skulle motsäga Skriften. Han dog ju för sina fiender. Men textorden är ändå sanna så som de står. Vi var visserligen ovänner mot honom, när han dog för oss, men han för sin del såg oss redan då som sina vänner och gladde sig på förhand över att vi genom hans död skulle återförenas med honom och Fadern. T. o. m. Judas, som förrådde honom, kallade han för sin vän. Vi från vår sida var hans bittra fiender, men han såg oss som sina älskade vänner. Det som han säger här är just detta, att han såg oss som sina vänner, hur illa vi än gjorde honom genom våra synder. Och han ser oss på samma sätt idag, som sina vänner.

I det att han ser sina ovänner som sina vänner, uppenbarar han både sin och Faderns kärlek till oss, en kärlek med evigt ursprung. Jesus vill säga i dessa textord: Om jag nu går i döden för er, då bör ni ju förstå att jag verkligen håller er för mina vänner, mina allra närmaste och älskade vänner.

14. Ni är mina vänner, om ni gör, vad jag befaller er. Matt. 12:50. Joh. 8:31.

Då nu Jesus betraktar oss som vänner, så är vi å vår sida vänner med honom via tron, då vi tar vara på och behåller hans ord. Detta är en parallel till försoningsläran: Gud blev försonad och nöjd med oss genom Jesu forsoningsverk, så att han i Jesus ser oss som vänner, men vi å vår sida behöver bli försonade med Gud genom evangeliets kraft, annars fortfar vi att vara fientliga mot honom.

15. Jag kallar er nu inte längre tjänare, ty tjänaren får inte veta, vad hans herre gör; vänner kallar jag er, ty allt vad jag har hört av min Fader har jag låtit er veta.

Guds tjänare är allt och alla som finns i himmelen och på jorden. Allt måste tjäna honom och hans syften, både goda och onda, också den Onde själv. Herren Gud använder sig i sin allmakt av dessa ting och varelser antingen de vet om det eller inte. Så använde han sig av Farao och Judas och av Ormens säd.
När Jesus säger, att han inte längre kallar oss tjänare, då syftar han inte på någon utveckling till det bättre hos oss, utan han syftar på sitt frälsningsverk, som han redan ser fullbordat framför sig. Vi är hans vänner för Faderns och hans kärleks skull. Det är en himmelsvid skillnad mellan att vara tjänare och att vara vän till Gud. Som Guds vänner har vi fått tillgång till Guds hemligheter, hans rådslut och planer och det som är drivkraften för allt vad han gör, nämligen hans kärlek till världen som var sådan, att han utgav sin Son för den. Han deklarerar sin kärlek till oss i allt vad han gör. Så gör man inte mot ovänner.

Efter att Jesus nu har deklarerat att han ser oss som sina vänner, fortsätter han med att beskriva grunden för denna hans vänskap. Den grundar sig inte på vår eventuella vacklande vänskap eller något annat hos oss. Hans kärlek till oss har sin grund i honom själv. Den är gudomlig liksom han själv.

16. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er;

Lärjungaskapet var inte de tolvs initiativ. De skulle varken ha kommit på idén eller förtjänat att bli Jesu lärjungar. Det var uteslutande Jesu tanke och goda vilja. Ingen förtjänar att bli Guds eller Jesu vän. Det måste komma till genom ett gudomligt beslut från hans sida. När han beslöt att ta oss till sina vänner, då var vi ännu långt borta i våra synder och vår otro.

och jag har bestämt om er, att ni ska gå åstad och bära frukt, sådan frukt som blir bestående,

En död kan inte väcka sig själv till liv. Vårt andliga liv är helt och hållet ett resultat av hans initiativ, och frukten är en följd av det. Frukten är det som växer fram av evangeliets kunskap, nämligen bekännelsen. När Gud planterar evangeliets frö i våra onda hjärtan, då växer det upp av sin egen kraft och blir en bekännelse. Vi vill det inte, utan strävar emot. Men evangeliet växer upp och skapar i oss en ny vilja som bär den goda bekännelsens frukt. Således är frukten Guds verk.

för att fadern må ge er, vadhelst ni ber honom om i mitt namn. Matt. 28:19.

Eftersom tron är Guds eget verk, förkastar han den inte, utan lyssnar till den och besvarar den. Här ser vi slutändan av den långa räckan av Guds verk för oss. Den sträcker sig från evighet till evighet. Han utvalde oss av evighet till sina egna, bestämde sig för att återlösa oss och sen föda oss till ett nytt liv genom evangeliet - för att han så skulle kunna ge åt oss allt som vi efter vårt nya sinne vill begära av honom. Han gjorde oändligt mycket för oss - för att vi skulle bli i sådant skick, att han skulle kunna ge oss ännu mycket mer.

17. Ja, det befaller jag er, att ni ska älska varandra.

Jesus uppmanar oss att göra det som han egentligen själv genom sitt evangelium verkar i oss. Vår kärlek till varandra är en följd av hans kärlek till oss. När evangeliet om hans kärlek till oss tar sig rum i vårt hjärta, så att vi lever i och av den, då har vi också på köpet en inbördes kärlek till varandra. Såtillvida är uppmaningen att älska varandra onödig, men det är slutändan på hans verk för oss, och han ger uppmaningen som en uppmuntran. Det ligger nämligen mycken tröst och glädje i kärleken mellan Jesu vänner. Uppmaningen är ett uttryck för Jesu omtanke och goda vilja mot oss.

 

Sammanfattning

Dagens rubrik sammanfaller inte med denna text. Texten som helhet beskriver förhållandet mellan Jesus och oss med tonvikt på hans kärlek och omtanke. Trots de förekommande uppmaningarna är Jesus huvudperson i texten, inte vi. Jesus talar här om förhållandet inom Guds rike mellan dess medlemmar, inte om förhållandet till världen eller i världen.
Dels beskriver Jesus sin kärlek och vänskap till oss som evig och oföränderlig och grundad i honom själv, och dels beskriver han på vilket sätt vi från vår sida får leva i hans kärlek, nämligen genom tron på den. De som tror hans ord, hans lära, lever i hans kärlek och älskar varandra.