Andra söndagen i fastan

Bön och tro

Luk. 7:36-50

 

36. Och en farisé inbjöd honom till en måltid hos sig; och han gick in i fariséns hus och lade sig till bords. Luk. 11:37.

Jesus föraktar ingens inbjudan. Han gör ingen skillnad på rik eller fattig, from eller syndig, eftersom alla människor i verkligheten är lika illa fallna och fördärvade av synd. Jesus borde egentligen avvisa alla människor, men istället förbarmar han sig över alla på grund av sitt uppdrag från Fadern.

37. Nu fanns där i staden en synderska;

Hon var visserligen inte större syndare än vem annan som helst, men vissa av hennes synder hade blivit uppenbara för andra människor och gett henne epitetet 'synderska'.

och när denna fick veta, att han låg till bords i fariséns hus, gick hon dit med en alabasterflaska med smörjelse37. och stannade bakom honom vid hans fötter, gråtande, och begynte väta hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt huvudhår och kysste ivrigt hans fötter och smorde dem med smörjelsen.

I kontrast till de flesta människor visste denna kvinna med sig och erkände, att hon var en syndare. Alla människor skulle ha orsak att gråta lika strida tårar över sina synder som denna kvinna, men få vill erkänna sitt verkliga tillstånd och sin situation inför Gud. De tyr sig i stället till lögn och inbillning om sin egen rättfärdighet.

39. Men när farisén, som hade inbjudit honom, såg detta, sade han vid sig själv: "Vore denne en profet, så skulle han känna till, vilken och hurudan denna kvinna är, som rör vid honom; han skulle då veta, att hon är en synderska."

Denna farisé var en typisk representant för de rättrogna judarna, som försökte hålla sig rena från synd och syndare i enlighet med gamla testamentets och deras egna regler. De fattade aldrig människosläktets djupa syndafall och ville inte erkänna, att den verkliga orenheten fanns i deras eget hjärta. Visst kände Jesus till vem och hurudan kvinnan var, men han visste också väl vilka egenrättfärdighetens tankar som rörde sig i farisén.

40. Då tog Jesus till orda och sade till honom: "Simon, jag har något att säga dig." Han svarade: "Mästare, säg det." -
41. "En man, som lånade ut penningar, hade två gäldenärer. Den ene var skyldig honom fem hundra silverpenningar, den andre femtio.
42. Men då de icke kunde betala, efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer nu att älska honom mest?"
43. Simon svarade och sade: "Jag menar den, åt vilken han efterskänkte mest." Då sade han till honom: "Rätt dömde du."
44. Och så vände han sig åt kvinnan och sade till Simon: "Ser du denna kvinna? När jag kom in i ditt hus, gav du mig inget vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår.1 Mos. 18:4.
45. Du gav mig ingen hälsningskyss, men ända ifrån den stund, då jag kom hitin, har hon inte upphört att ivrigt kyssa mina fötter.
46. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med smörjelse.
47. Fördenskull säger jag dig: Hennes många synder är henne förlåtna; hon har ju också visat mycken kärlek. Men den som får lite förlåtet, han älskar också lite."

Med ordet 'fördenskull' menar Jesus inte att kvinnan skulle ha fått förlåtelse på grund av sina ordlösa men uttrycksfulla böner om förlåtelse, utan meningen är den att alla synder som vi erkänner och bekänner med ord eller åtbörder - hur många de än är - är förlåtna. D v s våra synder som genom Kristi död är betalda för alla människor och för alla tider blir genom bekännelsen utstrukna också ur vårt samvete.
Farisén visade inga tecken på syndakännedom, men orden 'den som får litet förlåtet' o.s.v. kan tydas som att även fariséns 'små' synder, som han eventuellt kunde tänkas vilja erkänna, var honom förlåtna.
Av detta borde farisén inse, att det i verkligheten och inför Gud inte var någon skillnad på kvinnan och honom. Alla är syndare, men allas synder är förlåtna - genom den Messias, som farisén inte ville tro på.
Kärleken till den som förlåter är visserligen inte det primära utan en följd av förlåtelsen, (den förlåtelse som kvinnan redan trodde på), men kärlekens intensitet är en avspegling av syndakännedomens djup.

48. Sedan sade han till henne: "Dina synder är dig förlåtna." Matt. 9:2 f. Mark. 2:5 f. Luk. 5:20 f.

Kvinnan hade redan när hon kom in i fariséns hus en tro på Jesu förlåtande sinnelag. Annars skulle hon inte ha gått dit, än mindre utsatt sig för de församlades kritiska blickar. I så måtto var hon redan rättfärdig i likhet med publikanen i templet. Men Jesus visste hur gott det är för en syndare, som är förtvivlad över sin synd, att få bekräftat att synden är förlåten. Därför ger han henne en direkt avlösning.

49. Då begynte de som var bordsgäster jämte honom att säga vid sig själva: "Vem är denne, som till och med förlåter synder?"
50. Men han sade till kvinnan: "Din tro har frälst dig. Gå i frid."

Jesus uttrycker i ord vad som hade skett. Kvinnan hade blivit kvitt sin samvetsbörda av skuldmedvetande genom att hon trodde på Jesu förlåtelse. I verkligheten och inför Gud Fader var hon redan med hela människosläktet frälst från syndens skuld genom Jesu död för världen (visserligen inte då verkställd i tiden, men med verkan för alla tider). Men den frälsning som det här är fråga om, är befrielsen från samvetsbördan. Även då allt är förlåtet hos Gud, kan synden ligga på vårt samvete.
Det var inte hennes spontana agerande med gråt och smörjelse som frälste henne från förtvivlan, utan tron på Jesu ord.
Det var ändå inte fråga om en ny tro som kvinnan fick vid detta tillfälle. Det var samma tro som drev henne till att komma till Jesus. Denna tro fick hon nu förnyad eller återupplivad genom Jesu direkta tillsägelse om förlåtelse. På samma sätt blir tron för alla Guds barn och Jesu vänner förnyad dagligen genom evangeliet om Guds nåd i Kristus - i samma mån som de dagligen betungas av sin synd. Men den som inte känns vid sin synd, avvisar också därmed förlåtelsen.

 

Sammanfattning

Farisén och synderskan är lika fördömelsevärda syndare inför Gud, och bådas alla synder är dem förlåtna i Jesu död. Skillnaden mellan dem är deras olika insikt i deras belägenhet. Kvinnan insåg sin synd och tog därför tacksamt emot förlåtelsen. Farisén däremot insåg inte sin synd och insåg därför inte heller sitt behov av nåd. Fariséns stora synd var inte de underlåtenhetssynder som Jesus påpekar för honom, eftersom de var honom förlåtna hos Gud. Hans stora synd var det att han inte satte värde på Jesu nåd, vilket åter kom sig av hans ringa eller obefintliga självkännedom.
Det är dock inte väsentligt i hur hög grad vi känner oss själva och vår synd. Det väsentliga är, att vi inte avvisar Jesu nåd.