Tjugofjärde söndagen efter pingst

Medborgare i två riken

Matt.17:24-27.

 

Denna text är inte kongruent med första årgångens evangelium från Matt. 22, som handlar om skatten till kejsaren och som därmed faller väl under söndagens tema 'medborgare i två riken'. Föreliggande text talar däremot om skatten till templet och handlar inte om nämnda två riken, utan här ställs i stället det gamla och det nya förbundet mot varandra, lagens väsen mot evangeliets frihet. Man kan inte heller tillhöra båda dessa samtidigt.

24. Och när de hade kommit till Kapernaum, trädde de som bar upp tempelskatten fram till Petrus och sade: "Brukar inte er mästare betala tempelskatt?" 2 Mos. 30:13.

Alla judiska män skulle betala en tempelavgift årligen för upprätthållande av templets verksamhet. Jesus och Petrus var mantalsskrivna i Kapernaum och blev nu efter någon tids bortavaro vänligt påminda om tempelskatten.

25. Han svarade: "Jo." När han sedan hade kommit hem, förekom honom Jesus med frågan 'Vad anser du, Simon? Av vilka tar jordens kungar tull eller skatt, av sina söner eller av andra människor?' Matt. 22:21. Rom. 13:7.

Jesus vistades vid detta tillfälle hos Simon Petrus. Han visste redan innan Petrus kom in, vad som hade hänt och vad Petrus tänkte rapportera.

26. Han svarade: "Av andra människor." Då sade Jesus till honom: "Alltså är sönerna fria.

Jesus var själv i egenskap av Gud templets ägare och Herre. Allra minst han var tvungen att betala tempelskatt. Också Guds barn - enligt det nya förbundet - borde då vara befriade från skatt till det gamla förbundets verksamhet. Detta är textens kärna.
I och med Jesu ankomst i världen och Guds rike med honom hade det gamla förbundets tempeltjänst snart spelat ut sin roll. Jesus var just den världens Frälsare som tempelceremonierna pekade fram emot. Han hade visserligen inte ännu utfört sitt försoningsuppdrag, men hans närvaro var redan en bekräftelse på att han skulle göra det.
Jesus hade ju själv gett och förordnat det gamla förbundets gudstjänst till att vara ett vittnesbörd om honom. Men för dem som redan trodde på honom hade tempelceremonierna inte längre någon funktion. Jesu lärjungar var redan barn av det kommande gudsriket med dess fullkomliga syndaförlåtelse genom Jesu offer. De var evangeliets fria söner och inte längre bundna till templets symboliska offerceremonier, som inte längre var dem till någon nytta.
De däremot som inte trodde på Jesus, att han var den Messias som det gamla förbundets gudstjänst var en profetia om, de hade genom sin otro blivit trälar under det gamla förbundets ok. De var inte fria utan kan liknas vid dessa 'andra människor'.

Templet och dess verksamhet står för 'lagen', det gamla förbundets föreskrifter och lagar, som folket skulle följa enligt överenskommelse mellan Gud och dem. Desamma står också för var människas gudsförhållande på basen av Mose lag. Intill dess att evangeliet om Guds nåd har gjort oss fria är vi trälar under lagen, som vi ingalunda ändå kan uppfylla, såsom det sägs i Gal.3:23 f. Innan tron kom hölls vi i fängsligt förvar och var bevakade av lagen, tills tron skulle uppenbaras. Så blev lagen vår övervakare fram till Kristus, för att vi ska förklaras rättfärdiga av tro. Men sedan tron har kommit, står vi inte längre under någon övervakare. SF 1998

27. Men för att vi inte ska bli dem till en stötesten, så gå ned till sjön och kasta ut en krok. Tag så den första fisk som du drar upp, och när du öppnar munnen på den, ska du där finna en silverpeng. Ta den och ge den för mig och dig."

Trots att företrädarna för templet, speciellt de skriftlärda och fariséerna förde falsk lära i sitt förnekande av Jesu gudom och Messiasidentitet, visade sig Jesus ändå frikostig ifråga om skatten, så att han ordnade med betalningen på detta sätt. Han var ju ändå trots allt själv upphov till hela tempelväsendet, och det hade ännu en viss funktion intill dess att han hade utgett sig själv till ett försoningsmedel för världens synder. Först då var det helt meningslöst att offra djur, som ändå inte kunde bli till någon syndaförlåtelse. Jesus var också med om att äta det gamla förbundets sista påskalammsmåltid innan han själv blev det sanna påskalammet, vars blod renar från all synd.

Det suveräna sätt på vilket Jesus ser till att han och Petrus kan betala tempelskatten är en bild av hur evangeliets fria barn får allt för detta livet behövligt ordnat ovanifrån.