Första söndagen i advent

Din konung kommer i ödmjukhet

Luk. 19:28-40

 

28. Sedan Jesus hade sagt detta, gick han framför dem upp till Jerusalem.

Att Jesus gick framför skaran upp till Jerusalem åskådliggör den andliga verkligheten. Han gick före oss in i lidandet och tömde Guds vredesbägare i botten för oss alla. Han uppstod ur graven till evigt liv som den förste, och i hans uppståndelse äger vi del och ärver livet med honom. Han är också Ordet, som med Anden går före alla mänskliga försök att verka tro.

29. Då han närmade sig Betfage och Betania vid det berg, som kallas Olivberget, sände han i väg två av lärjungarna Matt. 21:1 f. Mark. 11:1 f.
30. och sade: "Gå in i byn där framme. När ni kommer in ska ni finna ett åsneföl som står bundet och som ännu ingen har suttit på. Ta loss det och led hit det.
31. Och om någon frågar er varför ni lossar det, ska ni svara: 'Herren behöver det'."

De två lärjungarna behövde inte skaffa fram åsnefölet själv genom att fråga i byarna vem som kunde ha en ledig sådan. Gud hade ordnat detaljen med åsnefölet på förhand, och Jesus gav nu lärjungarna bara några profetiska ledtrådar att följa. Detta kan ses som en bild av den kristna människans vandring i tron, där man inte behöver söka Kristus på måfå på egen hand utan får använda Messiasprofetiorna som stöd för tron. De kristnas trosvandring är planerad och utstakad på förhand av Gud.

32. De som var utsända gav sig i väg och fann att det var som han hade sagt dem. Matt. 21:6 f. Mark. 11:4 f.
33. De lossade fölet, och de som ägde det sade: "Varför tar ni loss fölet?"
34. De svarade: "Herren behöver det."
35. Och de ledde det till Jesus och lade sina mantlar på fölet och lät Jesus sitta upp. Joh. 12:12 f.

Jesu ritt på åsnefölet var för länge sedan profeterad. Sak. 9:9. Profetian var ett Messiastecken. Messias skulle komma ridande just på ett åsneföl. Händelsen var planerad så av Gud, att de yttre detaljerna gav en bild av Jesu andliga uppgift i världen. Åsnan, som användes i fredstida arbetsuppgifter, antydde att Jesus kom som en fridsam fredens konung, i kontrast mot en hästberiden stridskonung. Han skulle visserligen strida, men inte med svärd och inte mot kött och blod. Han skulle genom tålmodigt lidande ända till döds skaffa fred mellan det syndiga människosläktet och rättfärdighetskrävande Gud. Så skulle han vinna seger över fördärvsmakterna synden, djävulen och döden.

Det otämda åsnefölet betecknar det nya och rena rike, som Jesus skulle grunda och styra. Det skulle inte vara en fortsättning eller förbättring av något som andra hade påbörjat, inte en förbättring av det gamla förbundet mellan Gud och Israel, vilket folket hade brutit, utan ett nytt andligt, gudomligt förbund mellan Gud och människor, grundat på Jesu ställföreträdande lidande och död.
Det otämda åsnefölet betecknar också det nya, genom evangelium födda livet i var kristen människa. Jesus styr detta nya liv från dess början.

36. Och där han red fram, bredde man ut sina mantlar på vägen.
37. När han närmade sig sluttningen av Oljeberget, började hela skaran av lärjungar i sin glädje prisa Gud med hög röst för alla kraftgärningar de hade fått se:
38. "Välsignad är han som kommer, kungen, i Herrens namn!

Orden ingår i Psalt. 118. Denna psalm sjöngs vid påskalammsmåltiden och var bekant för judarna, så att de kunde citera profetian i verserna 25 och 26. Romarnas ockupation av landet bör också ha gjort judarna extra benägna att ta fasta på Messiasprofetiorna.
Lärjungarna inte bara önskade välsignelse åt Jesus, utan de prisade honom som välsignad i det att han kom i Herrens namn som den utlovade kungen. Visserligen hade denna hop av Jesu lärjungar ännu inte klart för sig vad Jesu konungaämbete innebar. De tänkte sig honom alltjämt som en ny jordisk kung över Israel, en som skulle återupprätta det jordiska Israels rike. Men Jesus är en långt större kung än så. Hans rike är den allsmäktige Gudens rike, och hans välde är evigt och innefattar allt. Han är enväldig, oberoende av sina underlydandes åsikter, och styr allt efter sin gudomliga vilja och sitt goda behag.

Frid i himlen och ära i höjden!" Luk. 2:14.

Inte heller var 'frid i himlen och ära i höjden' bara en lärjungarnas vackra önskan, utan Kungens ankomst innebar frid i himlen och ära i höjden. Gud hade nu stigit ned till jorden i Sonens gestalt för att åstadkomma en fred mellan himmel och jord genom att ta bort synden och dess skuld från världen genom Sonens död för denna. Denna, på Jesu offerdöd grundade fred (B 2000) mellan Gud och den syndiga världen innebär också frid.

39. Några fariséer i folkmassan sade då till honom: "Mästare, säg åt dina lärjungar!"

Eftersom fariséerna hade beslutat sig för att Jesus inte var Messias, menade de att han inte heller kom i Herrens namn utan var ute i eget ärende.

40. Han svarade: "Jag säger er: Om de tiger, kommer stenarna att ropa."

Fariséerna begärde det omöjliga. Trots att folket föreställde sig Jesus som en jordisk messiaskung, var orden som de ropade ändå sanna: Jesus var konung i sitt rike. Han kom i Guds namn på Faderns uppdrag, visserligen inte för att frälsa dem från romarna utan för att frälsa dem från deras synder. Han skulle skaffa frid mellan himlen och jorden - till Guds ära och människornas frälsning. Detta behövde bli sagt och utbasunerat för världen. Lärjungaskarans ropande ingick i Guds plan. De hoppades på Jesus och kunde inte låta bli att ropa av fröjd över att det som var utlovat sen urminnes tid nu äntligen såg ut att ske genom honom. Fariséerna bör ha känt till det gammaltestamentliga uttrycket 'stenarna ropar'. Det användes i samband med någons gärningar, som ropade efter straff. Hab. 2:11. 1 Mos. 4:10. Stening var ett vanligt dödsstraff.

Ifall det var som fariséerna menade, att det inte fanns orsak att ropa så som lärjungaskaran gjorde, då vore Jesus en bedragare, och stenarna där han red fram skulle då ropa ve och förbannelse över både honom och den värld som han skulle frälsa. Om det inte funnes en Guds nåd att ropa ut, då skulle våra onda gärningar ropa efter dom och straff över oss till evig tid.