Fjortonde söndagen efter pingst

Vår nästa

Mark. 12:41-44

 

41. Och han satte sig mitt emot offerkistorna och såg, hur folket lade ned pengar i offerkistorna.

I det herodianska templet på Jesu tid stod det i kvinnornas förgård tretton offerkistor för templets underhåll. HS 1972 s 755.

Och många rika lade dit mycket. 2 Kon. 12:9. Luk. 21:1 f.

42. Men en fattig änka kom och lade ned två skärvar, det är ett öre.
43. Då kallade han sina lärjungar till sig och sade till dem: "Sannerligen säger jag er: Denna fattiga änka lade dit mer än alla de andra, som lade något i offerkistorna. 2 Kor. 8:12.

44. Ty dessa lade alla dit av sitt överflöd, men hon lade dit av sitt armod allt vad hon hade,

'Vad hon i sin fattigdom besparat' eller 'vad hon av sitt dagliga uppehälle kunde bespara'. Enligt CS 1873 betyder orden således inte nödvändigtvis att slantarna var de som hon skulle ha levt på därefter, vilket sägs i B 2000 och FB 1998.

så mycket som fanns i hennes ägo."

Genom sitt gudomliga allvetande visste Jesus hur det stod till med människornas ekonomi. Han visste att denna kvinna inte hade fler pengar sparade än de som hon nu lade i offerkistan. Han visste också i vilket sinnelag hon gav bort sina pengar. Annars skulle han knappast ha framställt hennes handling som föredöme för lärjungarna.
Jesus ansåg det vara i sin ordning att den fattiga kvinnan offrade allt hon ägde till tempelinstitutionen. Templet var nämligen Guds hus och Gud uppenbarade sig där genom det som där förehades och förelästes. Att av hjärtat ge en skärv till Guds hus är att tillbe honom. Här skymtar en viktig prioritetsordning: Gud först och nästan sen, älska Gud över allting och därnäst nästan som sig själv.

Hos oomvända människor finns ingen förståelse för uttrycket 'älska Gud' i dess egentliga mening. Man menar med detta det samma som att älska varandra. Därför är det populärt att anklaga kyrka och församling för deras jordiska tillgångar och mena att de borde ges till social hjälpverksamhet. I verkligheten älskar ingen sin nästa med sann kärlek om man inte står i kontakt med den gudomliga kärleken och därigenom har Kristus som sin första kärlek.
Jesus såg i kvinnans offer en likhet med hans eget offer. Kvinnan gav allt hon ägde åt Gud. Jesus skulle också ge allt. Han älskade sin Fader över allting så att han gärna ville utföra det uppdrag han hade fått av honom, nämligen att ge sitt liv för världen.

De sant kristna ger också av själ och hjärta 'allt för Gud'. De lämnar all egen inbillad förtjänst och rättfärdighet därhän och förtröstar på Guds barmhärtighet och nåd allena. Detta är vårt första och viktigaste 'offer'.
Men ingen männsika kan av sig själv ge ett sådant hjärtats offer till Gud. Det sker bara genom Andens undervisning. Denna kvinna hade uppenbarligen sett en skymt av storheten i Guds barmhärtighet - mot bakgrunden av sin egen ovärdighet och fattigdom i anden. Därför kunde hon inte annat än älska honom och på något sätt få uttrycka sin kärlek till honom.

Penningen har inget egentligt värde i sig själv. Den blir inte välsignad på grund av sin nominella storlek. Gud kan välsigna både små och större summor. Det som är viktigt ifråga om kollektgåvor är huruvida gåvan är given av kärlek och tacksamhet till Gud. Herren Jesus gav oss receptet till det rätta givarsinnet med orden "Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få också allt det andra!" Matt. 6:33. Den som finner Kristus som sin personlige Frälsare och erfar Guds stora barmhärtighet genom honom, blir en glad givare.

______________

Handbokens rubrik för dagen 'Vår nästa' har som lite eller ingenting gemensamt med textens innehåll. Texten handlar om kärleken till Gud, vilken tar sig uttryck i kärlek till den institution i vilken Gud vill uppenbara sig för oss. Kvinnans offrande för templet av allt hon ägde är en bild av den andliga verkligheten. Ifråga om kärleken till Gud är det nämligen innerst fråga om allt eller intet. 'Du ska inte ha andra gudar jämte mig'. 2 Mos. 20:3.

Alla människor har efter syndafallet sig själv och världen till Gud, så också de troende genom sitt medfödda köttsliga sinne. Men genom nyfödelsen har de samtidigt ett nytt andligt liv, som älskar Gud mer än allt. Och Gud uppmuntrar genom evangeliet detta nya liv till att råda över den gamla köttsliga viljan, vilken till sist vid uppståndelsen blir kvar i graven.