Tolfte söndagen efter pingst

Självprövning

Matt. 23:1-12

 

1. Därefter talade Jesus till folket och till sina lärjungar
2. och sade: På Moses' stol har de skriftlärda och fariséerna satt sig.

Judarnas skriftlärda och fariséerna hade tagit som sin uppgift att vara folkets lärare ifråga om Mose lag.

3. Därför, allt vad de säger er, det ska ni göra och hålla,

De skriftlärda och fariséerna gjorde inte fel i det att de ivrade för den mosaiska lagens lärande och efterföljande. Den var given av Gud för att läras och följas.

men efter deras gärningar ska ni inte göra; ty de säger, men gör inte. Mal. 2:7 f.

Så länge som de sysslade med utlärandet av lagen i enlighet med skrifterna, var allt gott och väl, men i praktiken svek de själv den lag som de hade lärt ut. Eftersom ingen människa kan följa Guds lag i dess innersta mening, älska Gud över allting och sin nästa som sig själv, då borde dessa fariséer och skriftlärda själva fallit till föga inför lagen och erkänt sin oförmåga och tytt sig till den Guds nåd som också fanns profeterad i Mose lag och som Jesus nu förkunnade. Men så gjorde de inte, utan de försökte på allt sätt uppehålla ett sken av att de förmådde följa lagen. I denna avsikt omtolkade de lagens rätta innehåll till en mängd yttre föreskrifter, de äldstes stadgar, som var lättare att följa. Således innefattas i uttrycket 'deras gärningar' inte bara deras personliga synder i förhållande till lagen i dess rätta mening utan också den omtolkning av lagen som de bekände sig till och tillämpade.

Jesu ord 'de gör inte' är visserligen tillämpliga på alla människor i sitt oomvända tillstånd, eftersom 'allesammans har blivit odugliga. ingen finns, som gör vad gott är' Rom. 3:12. Men judarna hade redan fått gudsuppenbarelsen i skrifterna, och dessutom hade Jesus, skrifternas Messias själv, kallat dem till bättring. Men de ville inte hörsamma kallelsen. De förkastade således både Guds ord i skrifterna och Jesu direkta predikan. Deras svek mot Guds lag, vilken de menade sig vara talesman för, var ett hjärtats svek. De tog inte fasta på lagens mening utan försökte göra sig en lättare väg till rättfärdighet.

4. De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas skuldror, men själva vill de inte röra ett finger för att flytta dem. Luk. 11:46. Apg. 15:10. Gal. 6:13.

Inte nog med att dessa laglärare förvrängde Guds lag för egen del, utan de förkunnade sin villfarelse också för andra. För dem som verkligen insåg sin begränsning inför lagen hade fariséerna och de skriftlärda ingen nåd att ge. I stället lade de ytterligare sten på börda med sina föreskrifter och stadgar. Guds lag var redan i sig alltför tung för människan. Den var ju också given 'för att var mun skulle tillstoppas och människan stå med skuld inför Gud'. Rom. 3:19.
Det finns också nutida efterföljare till dessa fariseer och skriftlärda, nämligen predikanter som inte själv har kommit till korta inför Guds lag och därför inte heller har förstått evangelium. Dessa kräver hela tiden: Mera lag, mera lag! Men de förstår inte att det finns också förkrossade hjärtan, som behöver evangelium.

5. Och alla sina gärningar gör de för att bli sedda av människorna. De gör sina böneremsor breda och hörntofsarna på sina mantlar stora. 4 Mos. 15:38 f. 5 Mos. 6:8. 22:12. Matt. 6:1 f.

Det var i och för sig inget fel att ha böneremsor och hörntofsar på mantlarna. Sådana var föreskrivna. 2 Mos. 13:9,16. 5 Mos. 11:18. Men de skulle ingalunda bäras för syns skull, utan de skulle vara påminnelser åt deras bärare om lagens bud.

6. De vill gärna ha de främsta platserna vid gästabuden och sitta främst i synagogorna Mark. 12:38 f. Luk. 14:7. 20:46.
7. och vill gärna bli hälsade på torgen och av människorna kallas 'rabbi'.

Andliga lärare skulle visserligen bemötas med respekt och vördnad under deras ämbetsutövning, men ämbetet och lärdomen var Guds gåvor och ingalunda något som de hade rätt att vara högmodiga över och ta ära av åt sig själv.

8. Men ni ska inte låta kalla eder 'rabbi', ty en är er Mästare, och ni är alla bröder. Jak. 3:1.
9. Ej heller ska ni kalla någon på jorden er 'Far', ty en är er Far, han som är i himlen.
10. Ej heller ska ni låta kalla er 'läromästare', ty en är er läromästare, Kristus.

När det gäller andliga ting måste alla få sin lärdom av Gud själv. Ingen människa kan lära en annan Guds rikes angelägenheter. Den kunskapen ges bara i direktkontakt med bibelordet. Det fordras nämligen en gudomlig kraft till att anamma den gudomliga Sanningen. Och denna kraft finns bara i bibelordet. Rom. 1:16. Människor kan visserligen förmedla Guds ord åt andra, vara Guds mun, men Gud är läraren som verkar tro i människan i och genom sitt ord. Gud är också den Far som genom Ordet och Anden föder människan till nytt och andligt liv. Joh. 1:13. Han är också den ende Far, som förmår fostra och leda människan till den eviga saligheten.

11. Den som är störst bland er, han vare de andras tjänare. Matt. 20:26 f.

Andlig storhet är något helt annat än världslig sådan. Jesu storhet visar sig i det att han blev allas vår tjänare så att han försakade sig själv intill döden för att vinna livet åt oss. På samma sätt tar Gud också i sin tjänst dem som tror på hans Son. Utmärkande för dessa är att de i sina egna ögon ser sig vara ett intet och ser Kristi nåd som sin enda möjlighet och tillflykt. Sådana människor är stora i himmelriket.

12. Men den som upphöjer sig, han ska bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig, han ska bli upphöjd. Job. 22:29. Ords. 29:23. Luk. 14:11. 18:14. 1 Petr. 5:5. Jak. 4:10.

Alla människor har alltsedan Adams syndafall av naturen ett ont sinnelag och upphöjer sig själv på Guds och andras bekostnad. Därför måste Gud förödmjuka alla människor, antingen i nådens tid eller på domens dag. Jesus själv är den ende som har ödmjukat sig själv. Han gjorde det intill döden och blev därigenom upphöjd över alla och allt.

Men vi människor får också vara med i Jesu ödmjukhet och bli upphöjda för hans skull. Det sker så att Gud förödmjukar oss genom sitt Ord under nådens tid. De som Gud så förödmjukar i nådens tid är i en lycklig situation. Genom förödmjukelsen inser dessa sin synd och tar med glädje emot den nåd som erbjuds i Kristus. De blir genom nåden upphöjda till ära och härlighet med Kristus. Så är den kristnes ödmjukhet ett resultat av Guds förödmjukande verk.

 

Sammanfattning

Jesus går i denna text tillrätta offentligt med judarnas andliga ledare för deras uppsåtliga misstolkande av Mose lag och förkunnande av deras irrlära åt folket. Det var nödvändigt att ta upp denna sak på det skarpaste, för att folket skulle få veta hur falsk den lära var, som deras ledare försökte lära dem. Den irrlära som läres ut offentligt, bör också bemötas offentligt.
Jesu ord i denna text handlar inte om 'självprövning', som är handbokens tema för söndagen. De skriftlärda och fariséerna hade för länge sen förkastat all tanke på självprövning. Genom att de förkastade både skrifternas egentliga innehåll och Jesu predikan hade de också kastat alla möjligheter till självprövning över bord. Guds ord är nämligen det nödvändiga rättesnöre, med vilket människan ska prövas.
Men Jesus själv som både kände skrifterna och själv var Ordet, prövade dessa judar och befann dem vara 'ormyngel' i andligt avseende, den gamle ormens, djävulens hantlangare.

Emellertid har ingen människa något att yvas över i jämförelse med dessa fariséer och skriftlärda. Alla människor har av naturen samma onda sinnelag och blir förr eller senare förödmjukade av Gud. Jesus, Guds Son är den ende som har ödmjukat sig och därigenom blivit upphöjd. Men i hans ställföreträdande ödmjukhet har också vi vår upphöjelse. Gud förödmjukar oss av barmhärtighet i nådens tid genom sitt Ord och ger oss så ett ödmjukt sinne som tar emot det som erbjudes oss i evangeliet.