Skärtorsdagen

Den heliga nattvarden

Joh. 13:1-15

 

1. Före påskhögtiden hände sig detta. Jesus visste, att stunden var kommen för honom att gå bort ifrån denna världen till Fadern; och såsom han allt hittills hade älskat sina egna här i världen, så gav han dem nu ett yttersta bevis på sin kärlek. Matt. 26:2. Mark. 14:1. Luk. 22:1. Joh. 7:6

'Jesu egna' var här bara den inre kretsen, de tolv lärjungarna, men det kärleksbevis som han gav dem gäller lika mycket alla som tror på honom.

2. De höll nu aftonmåltid, och djävulen hade redan ingivit Judas Iskariot, Simons son, i hjärtat att förråda Jesus. Luk. 22:3

Judas penningbegär hade tagit formen av ett beslut att begagna tillfället att förtjäna en slant på judarnas behov av en person bland Jesu närmaste till att identifiera honom vid ett lämpligt tillfälle, så att de kunde arrestera honom utan allt för mycken uppståndelse. Eftersom Jesus hittills hade undgått att bli tillfångatagen, är det troligt att Judas hoppades att Jesus skulle klara sig också nu på något sätt. Varken Judas eller de andra lärjungarna hade nämligen ännu fattat Jesu ord om att han skulle dö.

3. Och Jesus visste, att Fadern hade givit allt i hans händer och att han hade gått ut ifrån Gud och skulle gå till Gud. Matt. 28:18. Joh. 3:35, 16:28, 17:2

Jesus hade allt klart för sig om sin gång till Fadern genom det stora lidandet. Fadern hade sänt honom att gå den vägen för vår skull, men det var också Jesu vilja och önskan att gå den vägen. Detta skulle åsamka lidande åt både Fadern och Sonen: åt Fadern genom att han måste slå sin egen Son till döds. Men det rådde full enighet mellan dem, och Jesus hade fått klartecken från Fadern att gå vidare i uppgiften. Jesus hade full kontroll över läget. Det var varken människor eller djävulen som styrde Jesu väg, utan han själv och hans kärlek till Fadern och oss. 'Fadern hade givit allt i hans händer.' Allt måste tjäna honom för hans verk.

4. Men han stod upp från måltiden och lade av sig överklädnaden och tog en linneduk och band den om sig. Matt. 11.29. 20:28

5. Sedan slog han vatten i ett tvättfat och började tvåtta lärjungarnas fötter och torkade dem med linneduken, som han hade bundit om sig. Luk. 7:44
6. Så kom han till Simon Petrus. Denne sade då till honom: "Herre, skulle du tvätta mina fötter?" Höga v. 5:3. Luk. 5:8

Att tvätta vandrares fötter var en lägre rangens syssla. De andra lärjungarna hade säkert samma tanke som Petrus, att det var fel att deras Mästare skulle förnedra sig till att utföra denna handling åt dem, men som vanligt var det Petrus som var frimodig nog att säga det åt Jesus.

7. Jesus svarade och sade till honom: "Vad jag gör förstår du inte nu, men längre fram skall du fatta det." Joh. 12:16

Jesus hade kommit för att tjäna, men varken Petrus eller de andra förstod ännu innebörden av Jesus uppgift i världen. Först efter Jesu uppståndelse från de döda kunde de se sammanhanget i ljuset av de heliga profetiorna.

8. Petrus sade till honom: "Aldrig någonsin ska du tvätta mina fötter."

Petrus ville envist hålla fast vid rangordningen mästare - lärjunge på det sätt som han såg saken.

Jesus svarade honom: "Om jag inte tvättar dig, så har du ingen del med mig."

Om Petrus framhärdade i sin vägran att låta Jesus betjäna honom, skulle det innebära att han försmådde Jesu kärleksbevis och hans gemenskap. Men Jesu handling var symbolisk också i djupare mening: Om Petrus inte accepterade Jesus som den som utgav sig själv för att rena honom - inte från bara yttre smuts, utan från synden, då skulle Petrus gå miste om både Jesu vänskap och sin egen frälsning.

9. Då sade Simon Petrus till honom: "Herre, inte bara mina fötter, utan också händer och huvud."

Fast Petrus inte förstod den djupare innebörden av Jesu ord, uppfattade han så mycket som att det rörde sig om Jesu vänskap, och den ville han inte förlora utan hellre fördjupa.

10. Jesus svarade honom: "Den som har badat behöver sedan bara tvätta fötterna; han är ju i övrigt hel och hållen ren.

Jesus fortsätter här att tala om andlig rening med hjälp av en bild från det vardagliga livet. Den människa som han har gjort ren och rättfärdig genom att betala hennes synd med sitt blod, den människan är därmed helt ren och värdig himmel och salighet, men hon behöver ändå daglig rening under jordevandringen.

Så är också ni rena - dock inte alla." Joh. 15:3. Apg. 15:9. Ef. 5:25, 26. Tit. 3:5. Hebr. 10:22

Att Jesus nyss har talat om inre renhet och inte om yttre, får sin bekräftelse och fortsättning i hans omnämnande av Judas’ orenhet. Sanningens ord, eller Jesu predikan, hade aldrig gått på djupet i Judas sinne, så att Jesu kärlek skulle ha blivit dyrbarare för honom än hans penningbegär.

11. Han visste nämligen, vem det var, som skulle förråda honom; därför sade han, att de inte alla var rena. Joh. 6:64
12. Sedan han nu hade tvättat deras fötter och tagit på sig överklädnaden och åter lagt sig ned vid bordet, sade han till dem: "Förstår ni vad jag har gjort med er?"

Jesus visste väl att lärjungarna inte hade förstått. Hans fråga var enbart retorisk och ägnad att påkalla deras uppmärksamhet.

13. ni kallar mig 'Mästare' och 'Herre', och ni säger rätt, ty jag är så. Matt. 23:8,10. 1 Kor. 8:6. Fil. 2:11
14. Har nu jag, er Herre och Mästare, tvättat ra fötter, så är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Luk. 22:27. 1 Tim. 5:10. 1 Joh. 3:16

Eftersom lärjungarna ännu inte hade möjlighet att förstå hur djupt, ända till döds, Jesus skulle förnedra sig som deras tjänare, ger Jesus här bara en enkel undervisning om ordningen i himmelriket - i kontrast till världslig ordning. Luk.22:25 f.

I himmelriket är den störst som betjänar andra. Ordet 'skyldighet' har här betydelse av oundviklig ordning, vilken upprätthålls av Guds Ande i Guds barn. Ingen människa kan av sig själv följa denna himmelens ordning.

15. Jag har ju givit er ett föredöme, för att ni ska göra sås om jag har gjort mot er. Fil. 2:5 f. Kol. 3:13. 1 Petr. 2:21. 1 Joh. 2:6

Jesus avser kärleksbetygelser som görs av sann kärlek, sådan som hans. Han kunde begära detta av sina egna, eftersom han själv genom sitt ord och sin Ande verkade denna kärlek i dem. Bara de som tar emot Jesu kärlek, har förutsättning att efterkomma uppmaningen, eftersom handlingens drivkraft är den sanna kärleken. Att det förhåller sig så, framgår också av att Jesus i det följande textavsnittet gör undantag för Judas.

I själva verket kan Jesu egna inte underlåta att älska varandra, eftersom de äger hans kärlek genom hans ord och lära. Genom att Jesus genom sin lära är gemensam nämnare mellan hans egna, har dessa en alldeles särskild kärlek till varandra. Denna kärlek kan inte världen eller den fallna kristenheten se förrän också de blir omvända till Jesu lära.
Denna ordning kunde naturligtvis illustreras på många sätt, men fottvättningen är en bild av den andliga rening som vi behöver under vår livsvandring i denna världen. Jesus har renat oss alla genom att med sitt blod betala vår omätliga syndaskuld. För dem som anammar budskapet, blir detta en tvingande drivkraft i dem till att föra budskapet vidare.

Med viss reservation kan fottvättningen också tas som en bild av vårt efterföljande av Jesus ifråga om ett förlåtande sinnelag. Men då bör man notera, att vårt förlåtande sinnelag emot nästan inte i och för sig renar nästan från hennes fel, utan bara innebär att det står rätt till med oss själva.
Tvättningsplikten gäller ju strängt taget inte vårt eget hjärta utan nästans fötter. Och det vatten som kan rena är allenast budskapet om Jesu död för världens synder. Var och en som med detta vatten tvår en annans fötter kan sedan inte ha annat än ett förlåtande sinnelag. Därför är en rätt andlig fottvättning omöjlig utan detta andliga vatten. Det existerar inget rätt förlåtande sinnelag utan att detta vatten är i användning. Jesu utgjutna blod är både källan för ett förlåtande sinnelag och reningsmedlet för nästans fötter.

_______________

Denna Jesu handling var i första hand ett bevis på hans egen kärlek till sina egna. (Vers 1) Han utförde den strax före sitt stora lidande som en undervisning om den kärlek som styrde honom att gå i döden för dem. Han visade, att den är störst i Guds rike som ödmjukar sig. Jesus skulle ödmjuka sig själv intill döden, inte inför heliga och rättfärdiga, utan under syndare och brottsliga människor. Men hans gärning för lärjungarna var också ett exempel för dem.