Palmsöndagen

Ärans konung på förnedringens väg

Joh. 12:1-8

 

1. Sex dagar före påsk kom nu Jesus till Betania, där Lasarus bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. Matt. 26:6 f. Mark. 14:3 f
2. Där gjorde man då för honom ett gästabud, och Marta betjänade dem, men Lasarus var en av dem som låg till bords jämte honom.
3. Då tog Maria ett skålpund smörjelse av dyrbar äkta nardus och smorde därmed Jesu fötter; sedan torkade hon hans fötter med sitt hår.

Denna händelse var inledningen till Jesu lidande. Jesus hade berättat åtminstone för lärjungarna vad som förestod honom. Dessa hade inte ännu fattat det. Huruvida Maria hade en aning om hur nära förestående det var, sägs inte. Hennes gärning var i vilket fall som helst ett uttryck för hennes kärlek till Mästaren.
Det finns en parallell till denna händelse i berättelsen om synderskan i fariséens hus. Att ta sig an någons fötter uttrycker ödmjukhet, uppskattning och kärlek. Att också böja sig ned och torka fötterna med sitt huvudhår förstärker denna symbolik. Då Maria dessutom använde en mycket dyrbar äkta nardus, får hennes innerliga förhållande till Mästaren ett mycket starkt uttryck.

Kärleken uppstår inte av sig själv. Den har en orsak och ett upphov, nämligen Jesus och hans kärlek. 'Vi älskar därför att han först har älskat oss.' 1 Joh. 4:19. I denna text nämns Jesu uppväckande av Marias bror Lasarus från döden. Den gärningen stämde naturligtvis Maria till tacksamhet. Men hon hade också lyssnat uppmärksamt på Jesu förkunnelse om hans himmelrike, nådens rike, som innebär syndernas förlåtelse. Maria hade uppfattat något av Jesu gudomliga kärlek till dem genom hans tal och av det som han hade gjort för henne och hennes syskon. Hennes kärlek till Mästaren var ett litet återsken av hans kärlek.

Och huset uppfylldes med vällukt av smörjelsen. Höga v. 1:12, 4:14. Mark. 14:3. Joh. 11:2

Nardusens vällukt kan ses som en bild av den andliga vällukten d.v.s. bekännelsen. Den är äkta som nardusen, en gudomlig gåva. Då nardusflaskan är öppnad sprider sig vällukten obevekligt i rummet. Nardusens vällukt har en parallell i staden på berget och i ljuset som inte kan döljas, det ljus som Gud själv har satt på ljusstaken för att lysa. Matt. 5:14,15.

4. Men Judas Iskariot, en av hans lärjungar, den som skulle förråda honom, sade då:
5. "Varför sålde man inte hellre denna smörjelse för 300 silverpenningar och gav dessa åt de fattiga?"

Värdet av nardusen motsvarade ungefär en arbetares årslön. Enligt Matt. 26:8 hade också de andra lärjungarna samma inställning till Marias "slöseri" som Judas.

6. Detta sade han, inte därför att han frågade efter de fattiga, utan därför att han var en tjuv och brukade ta, vad som lades i penningpungen, som han hade om hand. Joh. 13:29

Judas’ inställning har efterföljare i våra dagar: sekulariserade människor som inte förstår vad det är att älska Gud och att vilja ha ett vackert och helgat kyrkorum för hans ords förkunnelse. De framhåller gärna att pengar som används för byggen och underhåll av kyrkor istället kunde ges åt samhällets utstötta. Bakom sådant tal ligger inte nödvändigtvis någon omtanke om de utstötta, utan en förhoppning att det då skulle gå mindre ur ens egen ficka åt dem.

7. Men Jesus sade: "Låt henne vara; må hon få fullgöra detta för min begravningsdag.

Judas’ yttrande var ohövligt och rentav sårande mot Maria. Jesus försvarar henne och ger dessutom en motivering till hennes gärning.

8. De fattiga har ni ju alltid ibland er, men mig har ni inte alltid." 5 Mos. 15:11. Matt. 26:11. Mark. 14:7

Judas yttrande var ohövligt också mot Jesus, som genom sin förestående självutgivande offerdöd var värd oändligt mycket mer än en flaska olja. Ändå svarar Jesus bara lågmält konstaterande, att det visst finns möjligheter att ta sig an de fattiga, också utan Marias nardus. Judas yttrande var ohövligt också därigenom, att Jesus i sin egenskap av Gud är de fattigas enda verkliga stöd och försvarare. Ingen människa har mer kärlek till de utstötta och arma än han. Den rätta ordningen är därför den som sägs i lagens sammanfattning, att älska Gud över allting och därnäst nästan som sig själv. Den som inte älskar Gud, som är kärleken själv och alla goda gåvors givare, älskar inte heller sin nästa. Om Judas hade haft viljan att ge något åt de fattiga, kunde han göra det senare. Det är inte pengarna och möjligheterna det kommer an på, utan på viljan. Fattiga och utslagna finns alltjämt och kommer att finnas så länge människosläktet består. Det kommer aldrig att finnas tillräckligt med kärlek hos medmänniskorna, så att de skulle dela med sig så mycket som det skulle behövas för att fattigdomen skulle försvinna. Judas’ och de andra lärjungarnas resonemang vid detta tillfälle kan förstås utifrån det faktum att lärjungarna inte ännu hade den innerliga och särskilda kärlek till Jesus, som de fick senare, då de förstod något av innebörden i Jesu offerdöd. Något av en sådan kärlek finns beskriven i berättelserna om Petri syndafall och upprättelse.

_________________

Texten kan väl rymmas inom dagens tema. Lärjungarnas oförstående inställning till smörjandet av Jesu fötter med den dyrbara nardusen är ett uttryck för den förnedringens väg som Jesus vandrade. Han, den enda och sanna kärleken, blir förbigången av sina egna genom deras tro på sin egen kärlek till de fattiga.