Långfredagen

Guds Lamm

Joh. 19:16-30

 

16. Då gjorde han dem till viljes och befallde, att han skulle korsfästas. Och de tog Jesus med sig. Matt. 27:31. Mark. 15:20. Luk. 23:33
17. Och han bar själv sitt kors och kom så ut till det ställe, som kallades Huvudskalleplatsen, på hebreiska Golgata.1 Mos. 22:6. 4 Mos. 15:35. Hebr. 13:12

Det var sed att den som skulle avrättas själv bar sitt kors. Jesus bar det tills han dignade under det. Mark. 15:21.

18. Där korsfäste de honom och med honom två andra, en på vardera sidan, och Jesus i mitten.
19. Men Pilatus lät också göra en överskrift och sätta upp den på korset; och den lydde så: "Jesus från Nasaret, judarnas konung." Matt. 27:37. Luk. 23:38

Det var meningen att överskriften på korset skulle innehålla en brottsrubricering, men Pilatus hade inte hittat något brott att döma Jesus för. Eftersom Pilatus emellertid hade kommit till att Jesus på något sätt var en kung, blev 'Judarnas kung' en ersättning för en brottsrubricering. Till bakgrunden för denna inskrift hör också att Pilatus helst såg att judarna tog Jesu dom på sitt ansvar. Genom denna inskrift kom t.o.m. Pilatus att vittna om att Jesus var oskyldig och att han var kung över Guds folk.

20. Den överskriften läste många av judarna, ty det ställe, där Jesus var korsfäst, låg nära staden; och den var avfattad på hebreiska, på latin och på grekiska.
21. Då sade judarnas överstepräster till Pilatus: "Skriv inte: 'Judarnas konung', utan skriv, att han har sagt sig vara judarnas konung."

Inskriften retade judarnas andliga ledarskap som redan i början av Jesu verksamhet bestämt sig för att han inte fick vara den Messias som var utlovad åt Israel i profetiorna, eftersom han inte motsvarade deras förväntningar. Enligt judarnas mening kunde en brottsrubricering ha innehållit uppgiften att Jesus med orätt hade sagt sig vara deras kung. Han hade ju sagt sig vara Messias, Guds Son, vilket de ansåg vara en hädelse.

22. Pilatus svarade: "Vad jag har skrivit, det har jag skrivit."

Pilatus kände sig påtrampad av judarna genom att de hade pressat honom att döma Jesus till döden, fastän han inte hade funnit att Jesus hade gjort något brottsligt. Han fick nu ett tillfälle att ge igen lite.

23. Då nu krigsmännen hade korsfäst Jesus, tog de hans kläder och delade dem i fyra delar, en åt var krigsman. Också livklädnaden tog de. Men livklädnaden hade inga sömmar, utan var vävd i ett stycke, uppifrån och alltigenom. Matt. 27:35. Mark. 15:24. Luk. 23:34
24. Därför sade de till varandra: "Låt oss inte skära sönder den, utan kasta lott om vilken den skall tillhöra." Ty skriftens ord skulle fullbordas: "De delade mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad." Så gjorde nu krigsmännen. Psalt. 22:19
25. Men vid Jesu kors stod hans mor och hans mors syster, Maria, Klopas’ hustru, och Maria från Magdala. Matt. 27:56. Mark. 15:40. Luk. 24:10,18
26. När Jesus nu fick se sin mor och bredvid henne den lärjunge, som han älskade, sade han till sin mor: "Mor, se din son." Joh. 2:4, 13:23, 20:3, 21:7,20

Jesus borde i sin egenskap av Marias äldste son ha tagit vård om sin mor. Josef var av allt att döma redan död. Trots sina plågor på korset hade Jesus omsorg om modern, så att han förordnade en ersättare för sig själv. 'Den lärjunge som Jesus älskade' är evangelieförfattarens benämning på sig själv, Joh.21:20, 24, och har ingen betydelse för händelsen. Denne lärjunge fick således förtroendet att ta hand om Maria i fortsättningen.

Samtliga bibelöversättningar, som i denna skrift hänvisas till, har 'kvinna' i stället för 'mor'. Tilltalsordet 'kvinna' använde Jesus ett flertal gånger åt Maria. Det hade antagligen inte samma ohövliga klang som hos oss i Norden. Men det ger ändå anledning att erinra om den profetia som uttalades av Simeon i templet: "Också genom din själ ska ett svärd gå", Luk. 2:35. Denna profetia syftar på Ordets svärd, som skiljer vårt köttsliga sinne från Andens nyinplanterade liv. För Maria, liksom för alla mödrar, var det mänskligt att vara stolt över sin son. Men hon måste redan tidigt börja vänja sig vid ett helt annat förhållande till Jesus p.g.a. hans härkomst och speciella uppgift i världen.

27. Sedan sade han till lärjungen: "Se din mor." Och från den stunden tog lärjungen henne hem till sig.
28. Eftersom nu Jesus visste, att allt annat redan var fullbordat, sade han därefter, då ju skriften i allt skulle uppfyllas: "Jag törstar." Psalt. 22:16
29. Där stod då ett kärl, som var fullt av ättikvin. Med det vinet fyllde de en svamp, som de satte på en isopstängel och förde till hans mun. 2 Mos. 12:22. 3 Mos. 14:4,49. 4Mos. 19:6,18. 1 Kon. 4:33. Psalt. 51:9, 69:22. Matt. 27:48. Hebr. 9:19

Den då använda isopen var en träartad växt som användes för bestänkelse vid reningsritualer. [SH1972] Dess användning här är symbolisk. Jesus var i sig själv syndfri och behövde inte renas, men han bar våra synder.

30. Och när Jesus hade tagit emot vinet, sade han: "Det är fullbordat." Sedan böjde han ned huvudet och gav upp andan. Luk. 12:50. Joh. 4:34

Jesus hade nu fullbordat det uppdrag, som han hade fått av sin Fader. Han hade kommit inför rättfärdig Gud som mänsklighetens representant, iklädd hela världens syndaskuld, och han hade utstått dess straff. Vi har inte möjlighet att fatta hur stort Jesu lidande var. I lidandet fanns också som en viktig ingrediens det att han vid sin gång inför Fadern åsamkade Fadern stor smärta i det att han för sin rättfärdighets skull blev tvungen att slå sin egen Son till döds för de synder han bar. Vårt eviga syndastraff är nu sonat av Jesus, Guds Son. Då han som vår ställföreträdare dog, då dog också vi, juridiskt sett. Åklagaren Satan kan inte längre förehålla oss vår synd och hålla vårt samvete fånget. Detta är den sanna friheten, som vi nu äger genom Jesu verk, friheten från syndens skuld och straff.

Jesus fullbordade detta syndaborttagande så fullständigt, att vemhelst, som inte förkastar budskapet om det utan tror det, har allt vad det innehåller, är fri från sin synd och dess straff. I Guds ögon är saken avgjord redan i Jesu död och bekräftad genom orden 'Det är fullkomnat'. Och genom tron på detta faktum blir också vårt samvete kvitt syndens börda. Det enda som härefter kan föra människan till förtappelsen är hennes avvisande av nåden i Jesu försoningsverk. Otron hindrar nämligen förlåtelsens budskap att lyfta syndaskulden bort från samvetet.