Annandag påsk

Mötet med den uppståndne

Joh. 20:11-18

 

11. Men Maria stod och grät utanför graven. Och under det hon grät, lutade hon sig in i graven Mark. 16:9

Trots att Jesus hade uppväckt andra döda och sagt att han själv skulle uppstå från de döda, hade varken lärjungarna eller någon annan ännu förstått det. Joh.20:9. Maria sörjde nu Jesu död, och dessutom saknade hon Jesu kropp. Då hans kropp inte fanns i graven hade hon inte längre någon plats att gå till för att sörja.

12. och fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, den ene vid huvudets plats, den andre vid fötternas. Matt. 28:2,3. Hebr. 1:14

Änglarna i vita kläder är symboliska för den renhet som Jesus genom sin offerdöd nu hade förvärvat åt världen. De hade platsen för Jesu kropp mellan sig: Den förvärvade renheten eller rättfärdigheten gällde hela människan från huvudet till fötterna, både tankar och handlingar.

13. Och de sade till henne: "Kvinna, varför gråter du?" Hon svarade dem: "De har tagit bort min Herre, och jag vet inte, var de har lagt honom." Höga v. 3:1,2

14. Vid det hon sade detta, vände hon sig om och fick se Jesus stå där; men hon visste inte, att det var Jesus. Matt. 28:9. Mark. 16:9. Luk. 24:16. Joh. 21:4

Maria var så fången i föreställningen att Jesus var död, att hon inte gjorde sig mödan att se närmare efter vem som stod där. En liknande upplevelse hade de två lärjungar som var på väg till Emmaus.

15. Jesus sade till henne: "Kvinna, varför gråter du? Vem söker du?" Hon trodde, att det var trädgårdsmästaren, och svarade honom: "Herre, om det är du, som har burit bort honom, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom."
16. Jesus sade till henne: "Maria!" Då vände hon sig om och sade till honom på hebreiska: “Rabbuni!” (Det betyder mästare).

Att det var det personliga tilltalet med nämnande av namnet som väckte Maria, har sin tillämpning i andligt avseende. När vi hör Jesu röst som ett personligt tilltal, då väcks vi upp ur våra egna tankegångar så att vi ser och tror honom.

17. Jesus sade till henne: "Rör icke vid mig; jag har ju ännu inte farit upp till Fadern. Men gå till mina bröder och säg till dem, att jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud." Psalt. 22:23. Hebr. 2:11,12

Det är förståeligt att Maria ville omfamna Jesus för att handgripligen förvissa sig om att det verkligen var han. Samtidigt ville hon klamra sig fast vid honom för att han inte skulle försvinna igen ifrån henne. Jesu ord till henne innebar ungefär: 'Lugna dig nu! Jag ska visserligen fara upp till Fadern snart, men jag är ju kvar här ännu en stund. Och jag far ju inte heller bort i fjärran utan till vår gemensamme Gud och Fader.' Jesus påminner henne här om den andliga och himmelska gemenskapen, som är mera verklig och varaktig än den rent jordiska.
[De svenska orden ‘Rör icke vid mig’ är vilseledande. Enligt Matt. 28:9 fattade en grupp kvinnor om Jesu fötter och tillbad honom. Det låg inget farligt i att röra vid Jesus, vilket också Tomas fick göra senare.]

För att Jesu uppståndelse inte skulle bli som en overklig dröm utan vara en påtaglig verklighet i Marias medvetande, gav Jesus åt henne uppgiften att gå till lärjungarna med budskapet.
Redan tidigare hade Jesus kallat sina lärjungar och dem som trodde på honom för hans närmaste anhöriga. Nu understryker han detta genom att tala om deras gemensamme Fader och kalla lärjungarna för sina bröder. Detta förhållande var ett resultat av Jesu ställföreträdande lidande och död för hela världen.

18. Maria från Magdala gick då och omtalade för lärjungarna, att hon hade sett Herren och att han hade sagt detta till henne.