5. söndagen efter pingst

Var barmhärtiga

Joh. 8:2-11

 

2. Men i dagbräckningen kom han (Jesus) åter till helgedomen.
3. Då förde översteprästerna och fariséerna dit en kvinna, som hade ertappats med äktenskapsbrott; och när de hade lett henne fram,
4. sade de till honom: "Mästare, denna kvinna greps på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott.
5. Nu bjuder Moses i lagen, att sådana ska stenas. Vad säger du?" 3 Mos. 20:10. 5 Mos. 22:22f.
6. Detta sade de för att snärja honom, för att de skulle få något att anklaga honom för.

Judarnas andliga ledare höll sig själva för rättfärdiga med stöd av lagen, vilken de dock hade omtolkat till egen fördel. Jesus handlade mot reglerna i deras lagtolkning och stack hål på deras föreställningar med sin lära. Detta retade dem, och när det dessutom såg ut som om Jesus skulle få större delen av folket på sin sida, försökte de få honom fälld och nedtystad. De höll nu före att Jesus var ute efter att upphäva Mose lag, och de försökte få honom att säga någonting, som de kunde ställa honom inför rätta för.
Vad skulle Jesus svara på deras fråga? Om han hade sagt, att han hade kommit för att fullborda lagen i alla människors ställe, skulle de ha menat att han pratade strunt och inte ville svara på deras fråga. De trodde ju inte att han var den han var. Han måste alltså bemöta dem från en annan sida och tog då upp frågan om vem som var berättigad att fälla domen över kvinnan.

Då böjde Jesus sig ned och skrev med fingret på jorden. Matt. 22:15.

Jesus använde sig ofta av skrifterna på olika sätt, så även nu genom att skriva på marken med sitt finger – just så som Gud hade gjort på lagens tavlor enligt 2 Mos. 31:18 och 5 Mos. 9:10. Skrivandet med fingret var som en understrykning av lagens gudomliga ursprung, och dessutom ett vittnesbörd om Jesu gudom. Han var själv den Gud som hade skrivit lagen, varav inte så mycket som en prick skulle ändras eller upphävas.
Jesus visste väl vilka skriftställen som var välbekanta för de skriftlärda, och av textens fortsättning framgår det, att de skriftlärdas samveten till någon del hade vaknat, så att de inte vågade stå för sina föreställningar om att de var helt rättfärdiga genom sina gärningar.
Skriften på jorden är också symbolisk i den meningen att den är försvinnande likasom människans onda gärningar hör till det jordiska och är från Guds sida sett redan förlåtna genom Jesu död för världen. Det som är förlåtet ska inte ges offentlighet, men det ligger ändå den felande till last på hans samvete intill dess att han vidkänns sin synd.

7. Men när de stod fast vid sin fråga,

Dessa ord antyder, att Jesus i sitt skrivande på marken talade till deras samveten och påtalade deras hjärtans falskhet. Men de försökte avfärda detta som något ovidkommande med motiveringen, att de hade kommit för att få ett direkt svar på sin fråga. Vad hade deras onda tankar med frågan om kvinnans skuld att göra? Därför säger nu Jesus rakt på sak vad han ville ha sagt.

reste han sig upp och sade till dem: "Den av er, som är utan synd, han må kasta första stenen på henne." 5 Mos. 17:7.

8. Sedan böjde han sig åter ned och skrev på jorden.
9. När de hörde detta, gick de ut, den ene efter den andre,

När de av Jesu ord fick klart besked om vart han ville komma med sitt skrivande, blev de svarslösa och såg sig plötsligt stå i fara att förlora masken. Naturligtvis kunde de inte medge sitt tillkortakommande. De ångrade inte heller de onda föresatser, som låg bakom deras fråga. De valde i stället att avlägsna sig så omärkligt som möjligt. Deras hjärtan förblev lika hårda som förut. Det var varken ödmjukhet eller tanken på ett rättvist handlande som fick dem att lämna kvinnan i fred, utan rena självbevarelsedriften. De var rädda för att råka illa ut om Jesus skulle fortsätta att gå tillrätta med dem, så att deras synder kom till folkets kännedom.

först de äldsta,

I detta sällskap fanns tydligen också några av de äldsta, folkets representanter och ledare med auktoritet att utdöma straff. Man inväntade först dessa äldstas omdöme och reaktioner innan man gjorde något.

och Jesus blev lämnad allena med kvinnan, som stod där kvar.
10. Då såg Jesus upp

Utan att behöva se på sina antagonister, visste Jesus hur den ene efter den andre avlägsnade sig. Han visade inte sitt övertag mot dem med några yttre åtbörder utan fortsatte med sitt skrivande tills de hade gått.

och sade till kvinnan: "Var är de andra? Har ingen dömt dig?"

Kvinnan hade naturligtvis varit under en oerhörd själslig press i sina anklagares våld. Nu återför Jesus henne milt till medvetandet om att hon var fri igen.
Egentligen var det ju i första hand Jesus som dessa män ville ha fälld, men Jesus tänkte inte på sin egen situation utan på kvinnans. Som Guds Son var han aldrig i fara. Och egentligen var inte heller kvinnan i fara, eftersom hon var under hans beskydd.

11. Hon svarade: "Herre, ingen." Då sade han till henne: "Inte heller jag dömer dig. Gå och synda inte härefter. "Joh. 12:47. Joh. 5:14.

Med andra ord: 'Du är fri nu, men det betyder inte att du ska fortsätta med att synda.' Tillsägelsen var inget ultimatum åt kvinnan. Ingen människa kan upphöra med att synda. Upphör man med en synd, finns en annan genast i dess ställe. Men lagen finns till för att upplysa och döma, och i dess ljus förstår man att sätta värde på evangelium. Jesus hade kommit med evangelium, inte med dom. Men genom tillsägelsen att inte synda tillkännager han ändå för kvinnan, att han inte upphävde lagen, så som judarna menade att han gjorde. Nej, han hade kommit för att fullgöra lagen för oss alla.

____________________

Egentligen utlägger denna berättelse inte uppmaningen i dagens rubrik 'Var barmhärtiga'. Judarnas handlande var raka motsatsen till barmhärtighet. Och Jesu ställningstagande i situationen var inte dikterad av överslätande barmhärtighet utan av rätt och rättvisa på basen av hans stora barmhärtighetsverk på korset. Jesus visste väl att kvinnan var en synderska, vilket judarna förvisso hade rätt i. Och han visade sig inte barmhärtig mot henne på så sätt att han såg genom fingrarna med hennes fel. Han motsade inte judarnas anklagelse mot henne och upphävde inte lagen. Men han hade något mera än Mose lag att tillämpa, nämligen sitt eget uppfyllande av lagen för oss alla och den därav följande förlåtelsen. Jesus handlade alltså i denna situation på basen av den stora barmhärtighetsgärning som hans död för oss innebar. Men detta skulle judarna inte ha kunnat fatta, eftersom de inte ville tro honom vara Messias, Guds Son. Därför tog Jesus fast dem i deras egna synder.