Femte söndagen efter påsk eller bönsöndagen

Hjärtats samtal med Gud

Matt. 6:5-13

 

5. Och när ni ber ska ni inte vara som skrymtarna, vilka gärna står i synagogorna och i gathörnen och ber för att bli sedda av människorna. Sannerligen säger jag er: De har fått ut sin lön.

Jesus börjar sin undervisning om bönen med att beskriva skillnaden mellan en falsk och en sann bön. Den falska bönen uppkommer när oomvända människor utan förmåga att be en sann bön använder bönen på sitt eget sätt. Ett sådant sätt är att med bönen som verktyg försöka skaffa sig anseende som andlig och from människa. Skrymtarna ber inte i egentlig mening. De spelar teater. Jesu ord 'De har fått ut sin lön' är ett sorgmodigt konstaterande att dessa människor har fått ut allt vad de kan få ut av bön, i praktiken ingenting alls.

6. Nej, när du vill be, gå då in i din kammare och stäng igen din dörr och be till din Far i det fördolda. Då ska din Far, som ser i det fördolda, bönhöra dig. 2 Kon. 4:33. Apg. 10:9

'Det är helt annorlunda med er som är födda in i Guds gemenskap i himmelriket. Ni har bönens Ande och kan använda bönen till det som den är given, nämligen till en samtalsförbindelse mellan er och er himmelske Far.'

Böneförmågan är medfödd genom den nya födelsen. Därför säger Jesus: 'Ni ska inte vara som skrymtarna'. Jesu ord är inte en uppfordran till förändringsförsök utan en undervisning. Människan kan nämligen inte börja vara annorlunda än hon är. Sådan man är född, sådan är man. Den som är född ovanifrån kan inte avstå från att vara i kontakt med sin himmelske Far. Den nya människan har detta behov.
En dold kammare' kan vara av många slag. Också en tyst bön utan yttre åthävor är dold för yttervärlden. Härmed är dock inte sagt att bönen nödvändigt bör vara hemlig. T.o.m. Jesus bad öppet. Det är bara fråga om att avsikten är den rätta: Tänker man be till Gud eller har man andra avsikter?

7. Men i era böner ska ni inte hopa tomma ord som hedningarna, som menar, att de ska bli bönhörda för sina många ords skull. 1 Kon. 18:26. Jes. 1:15

Hedningarna kan visserligen ha en allvarlig avsikt att be, men de vet ingenting om grunden för bönhörelse och tror därför att bönens längd har betydelse. Denna föreställning förekommer också allmänt bland människor som anser sig vara kristna. De sätter sin förhoppning till bl.a. täta bönesamlingar och bönekedjor och annat liknande.

8. Så var då inte lika dem; er Far vet ju, vad ni behöver innan ni ber honom.

Faderns allvetande och kärleksfulla omsorg är den enda grunden för bönhörelse. Jesus själv bad alltid utgående från detta. Han lade aldrig till något utöver vad Fadern hade planerat, eftersom Faderns planering redan var fullkomlig genom Faderns vishet. All sann kristen bön är en harmoniering av den bedjandes tankar med Faderns gudomligt goda vilja och omsorg om sina barn.

9. Ni ska alltså be så:

Vår bön ska 'alltså' ha Faderns förutseende och handlande som grund och inte vara något otrons tillägg av något som Fadern skulle ha försummat i sin planering.
Bönerna härnedan, som vi sammantagna kallar 'Fader vår', är Jesu sammanfattning av en sann kristen böns innehåll - inte nödvändigtvis en modellbön till ordalydelsen. Det är bättre om vår bön till innehållet överensstämmer med Jesu undervisning än att vi missbrukar Guds namn genom att tanklöst rabbla fram ett 'Fader vår'. Vi ska 'alltså be så', inte nödvändigtvis dessa ord.

Fader vår, som är i himlen!

Gud är vår Far som vår skapare, men också genom nyfödelsen i dopet genom hans Ande, samt genom sitt enväldiga beslut av evighet att utvälja oss till salighet i Sonen. Han vill att vi ska kalla honom vår Far, inte Far i allmänhet. Han är i himlen, höjd över allt jordiskt, men likväl vill han att vi inte ska fly ifrån honom utan vara i hans närhet.

Helgat varde ditt namn; Hes. 36:23. Luk. 11:2,3

Innehållet i denna bön är inte primärt att Gud måtte hindra människor från att nämna hans namn på ett ovärdigt sätt. Det gäller mycket mer än så. Ordet 'namn' betyder i bibliskt språkbruk mer än ett namn av bokstäver, som man kan ta i sin mun på det ena eller det andra sättet. Namnet är liktydigt med det som kan förknippas med personen ifråga. Guds namn innebär allt vad han har sagt sig själv stå för, nämligen rättfärdighet, makt, rättvisa, pålitlighet, trofasthet o.s.v. Gud knyter sitt namn vid allt vad han gör. Han knöt sitt namn vid människan, då han skapade henne till sin avbild. Men genom synden som kom in i världen vanställdes avbilden, och Guds namn blev därigenom vanärat. Efter det kan människan inte heller göra annat än vanära Guds namn.

För att Gud ska få upprättelse åt sitt namn, måste han frälsa världen från den skada som synden har åstadkommit. Det gör han genom sin Son, som han sänder i döden för vår skull. På det sättet återställer Gud sitt namns ära. Han frälsar oss just för sitt namns skull - inte för vår bedrövliga situations skull. Han gör det för att det inte ska ha visat sig att han har misslyckats i sitt verk med människan. Så helgar han själv sitt namn genom att återupprätta sitt folk från dess förnedring. Profeten Hesekiel profeterade om detta i sitt 36:tte kapitel.

Inför detta Guds eget sätt att helga sitt namn bleknar alla våra försök att helga hans namn. Vårt helgande är idel synd, men Gud helgar själv både sitt namn och oss, och det är det som gäller, och det är det som vi ber om i denna bön. Vi uttrycker här vår tacksamhet över att Gud gör det som han gör genom Sonens offerdöd, så att hans namn blir helgat och hans rättfärdighet och makt blir uppenbar. Denna bön gäller alltså Gud själv och hans namn och utgör utgångspunkt och grund för allt vad Gud gör och för allt som sedan vidare beskrivs i 'Fader vår'.

10. tillkomme ditt rike;

Denna delbön är en närmare bestämning av det sätt på vilket Gud helgar sitt namn. Denna bön gäller inte primärt rikets utbredande i världen, utan dess tillblivelse. När Jesus talade detta till sina lärjungar, var Guds rike visserligen redan i funktion, ja, till och med redan under gamla testamentets tid. Riket hade grundats av Gud redan av evighet, men det hade inte uppenbarats i tiden. Detta skulle ske i och med Jesu offerdöd. Då skulle Guds rike tillkomma. Då skulle världen födas på nytt till ett rättfärdighetens rike med rättfärdiga innebyggare. Jesus såg fram emot att få detta till stånd, därför att han älskade sin Fader över allt och ville göra hans vilja. Ja, han såg fram emot att få offra sig själv till och med med glädje. Han yppade detta för lärjungarna med orden 'Om I älskaden mig, skulle ni glädjas, att jag går till Fadern.' Joh. 14:28. Att Guds rike skulle tillkomma var således i högsta grad Jesu önskan och åstundan. Det var ju därför som han hade kommit hit. När lärjungarna fick modellbönen hade Guds rike inte ännu tillkommit i denna mening. I våra dagar är däremot riket för länge sedan upprättat och etablerat. Men vi ber ändå samma bön. Den fungerar då som en bekännelse åt Fadern, att vi behöver hans rike.

ske din vilja, så som i himmelen, så ock på jorden; Psalt. 103:20,21. Matt. 26:42. Luk. 22:42

Faderns, den allsmäktiges och allvises vilja sker alltid och överallt, både i himlen och på jorden - även då det är fördolt för vårt förstånd. Då vi vet av det som han har uppenbarat för oss genom Jesus, att hans vilja är full av godhet och kärlek, då vill vi gärna att hans vilja sker så som den sker.

11. vårt dagliga bröd giv oss i dag; Ords. 30:8. Joh. 6:32,33

Vi erkänner, att det är vår Far som ger oss allt vad vi behöver för var dag, både andligt och lekamligt.

12. och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro; Matt. 18:35. Mark. 11:25,26

Vår Far har visserligen meddelat oss många gånger och på många sätt, att han för Jesu skull har förlåtit oss alla våra synder och inte tillräknar oss dem mer. Men vi erkänner här vårt behov av hans förlåtelse. Och samtidigt bekänner vi att hans förlåtelse också ger åt oss ett förlåtande sinnelag, så att vi förlåter våra medmänniskor det som vi anser att de har gjort illa mot oss.

13. och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo. 1 Krön. 29:11 f. Matt. 26:41. Joh. 17:11,15. 1 Kor. 10:13. 1 Tim. 6:16. 2 Tim. 4:18

Vår Far är före oss även i denna sak liksom ifråga om det som har sagts i de föregående bönerna: På samma sätt som han i dem inte undanhåller oss sin nåd i något stycke, gör han det inte här heller: Han inleder oss inte i frestelse (eller 'för oss' SF1998). Vi erkänner att han med hänsyn till våra inneboende onda böjelser skulle ha all rätt att göra det, men att han likväl i stor kärlek frälsar oss från den Onde och allt ont.
En kristen människa ber således till Gud om sådant som Gud ger och kommer att ge - inte om något som fattas eller brister i hans gudomliga omsorg.

Versionen i B2000 'utsätt oss inte för prövning' avslöjar att man inte har förstått den teologi som ligger bakom bönen 'Fader vår'. Resonemanget bakom ordalydelsen i B2000 är enkel: Eftersom Gud inte inleder någon i frestelse, kan man inte be så, utan man måste sätta in ett annat ord. Ändå är det just så som varje sann kristen ber, nämligen om det som Gud i sin kärlek gör - eller i samma kärlek inte gör. Ordet 'prövning' är synnerligen illa valt. Kung David ber ju tvärtom: 'Pröva mig'. Psalt. 139:23.

Formuleringen med ordet 'låt' i B2000 i tre av bönerna i Fader vår är diskutabel. Ordet 'låt' kan associera till en ovilja hos Gud att ge. Gud håller dock inte tillbaka på något sätt. Tvärtom sker allt på hans initiativ, och han ger långt utöver vad vi kan be eller tänka.

[Se även en annan utläggning av denna text på adressen: https://www.solagratia.fi/Pred/bonensvasen.htm]