Fjärde söndagen efter pingst

Förlorad och återfunnen

Luk. 15:11-32

11. Ytterligare sade han:"En man hade två söner.

Mannen är Gud. Sönerna representerar de två hopar som människorna indelas i vid evangeliets predikan. Dessa hopar beskrivs på många sätt och i många andra berättelser, t.ex. den om fariséen och publikanen i templet.

12. Och den yngre av dem sade till fadern: 'Far, ge mig den del av förmögenheten, som faller på min lott.' Då skiftade han sina ägodelar mellan dem.

Förmögenheten är den rättfärdighet som Gud gav åt människosläktet i och med skapelsen.

13. Och inte lång tid därefter lade den yngre sonen allt sitt tillhopa och for långt bort till ett främmande land. Där levde han i utsvävningar och slösade så bort sin förmögenhet. Ords. 29:3

Det stora syndafallet skedde strax efter skapelsen. Människan kom i avseende å rättfärdighet långt bort från sin Skapare. Alla människor har del i detta syndafall, också den hemmavarande sonen. Dennes sinnelag och ovilja att komma in och ta del i fadershusets glädjemåltid visar att också han var långt borta, fastän han befann sig på hemmets domäner.

14. Men sedan han hade slösat bort allt, kom en svår hungersnöd över det landet, och han begynte lida nöd.

Hungern är en hunger efter rättfärdighet. Man brukar tala om väckelse och väckelsetider, då människor grips av en tung känsla av syndfullhet och förskräcks vid tanken på Guds dom. Hit ryms också den otillfredsställdhet som alla människor har under sin bortavaro från Guds gemenskap.

15. Då gick han bort och gav sig under en man där i landet, och denne sände honom ut på sina marker för att vakta på svin.

Han hängav sig åt sin egen inneboende drift att bättra sig, att med egna krafter försöka avhålla sig från synd. Därvid kom han att oupphörligt vakta på sina egna - och andras - syndfulla böjelser, en usel och resultatlös sysselsättning.

16. Och han skulle gärna velat äta sig mätt på de fröskidor, som svinen åt; men ingen gav honom något.

Han skulle gärna ha velat dränka sin törst efter rättfärdighet och gudsgemenskap i syndiga lustar, men han kunde det inte, eftersom det var just dessa, som han försökte vakta och undertrycka. Guds barn lider dubbel brist i världen så länge som evangeliet inte har nått dem: De hungrar efter Guds rättfärdighet och de kan inte heller sorglöst ta del i världens nöjen. Visst bjuder världens barn ut sina produkter, men de har inte förmåga att glädja Guds folk med dem.

17. Då kom han till besinning och sade: 'Huru många daglönare hos min far har inte bröd i överflöd, medan jag här förgås av hunger

Det finns många som betjänar Guds rike med sina insatser, och de verkar att ha ett gott samvete och må bra. Men deras samveten är döda. De är lika fariséer, som inte eftersträvar annan ersättning än namn och ära inför människor. De är bara lejda, inte barn i fadershuset, och de ska inte ärva saligheten.

18. Jag vill stå upp och gå till min far och säga till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig; Ps. 51:6. Jer. 3:12f.

Beslutet var inte hans egen åstadkommelse, utan det växte fram ur ett medvetande om att han alltjämt var Faderns son. Så är också grunden hos Guds barn i vår tid medvetandet om att Gud genom sitt Ord och sin Ande har fött oss till sina barn i det heliga dopet. Vi säger: Eftersom Gud är min Far, vill jag gå till honom och be honom om förlåtelse .

19. Jag är inte mer värd att kallas din son. Låt mig bli som en av dina daglönare.'
20. Så stod han upp och gick till sin far. Och medan han ännu var långt borta,

Sonen var alltjämt långt borta trots sitt beslut, som han ju hade gjort i tron på sin egen förmåga. Han kom inte närmare Fadern med sina egna steg. Han hade ännu inte fått se evangeliet om Faderns nåd. Han hade ännu inte tro på att Fadern skulle ta honom tillbaka som son i huset helt oförtjänt. Därför beslöt han sig för att försöka göra rätt för sig och på så sätt ändå kunna vara hemma på något sätt och äta av hemmets bröd.
Han ville visst be om förlåtelse, men han trodde inte att han skulle få den helt och fullt, bara så mycket, att han skulle kunna bli anställd som daglönare.
Vi är alla i oss själva insnärjda i våra synder, vår egoism och gudsfrånvändhet, långt borta från den rättfärdighet som krävs inför Gud. Så länge evangeliet inte har tänt tron på Guds nåd i oss, är vi ännu slavar under vår föreställning att vi skulle kunna förtjäna vår rättfärdighet. Vi tror och hoppas på oss själva - inte på Gud och hans nåd.

Men en viktig sak var, att denna son insåg att hans synd var riktad mot Fadern. Detta är innebörden av orden 'gick till sin Far'. Och detta förhållande kom sig av ett underliggande medvetande om att han, trots att han var en förlorad son, ändå var Faderns son.

fick hans far se honom och förbarmade sig över honom

Fadern såg, att det hade hänt något nytt med sonen: Denne hade kommit till besinning. Han hade fått en ny insikt, nämligen om sin egen faktiska belägenhet i förhållande till Fadern.
Kännedomen om sig själv som syndare mot Gud är nödvändig för att man inte ska avvisa evangeliet, när det bjuds. Denna självkännedom var visserligen inte djupare hos denna son, än att han ännu trots allt hoppades kunna göra rätt för sig med eget arbete. Men den nya insikten var ändå den 'rykande veke, som Gud inte ska släcka ut'. Visserligen var trons brinnande låga inte för handen, men den lilla självkännedomens rök var tillräcklig för att evangeliet inte skulle bli bortstött, utan veken skulle fatta eld av det.

och skyndade emot honom och föll honom om halsen och kysste honom innerligt.

Så gör Gud alltid, när en människa vänder sig till honom och ber om förlåtelse. Denna syndakännedom är nämligen Guds eget påbörjade verk med oss genom lagen. Publikanen i templet hade fått denna självkännedom, och eftersom han inte ställde några egna förtjänster till hinder för Guds nåd, så gällde Guds nåd för honom, och 'han gick hem rättfärdig.' Det som är vår räddning, frälsning, är att Gud kommer hela vägen till oss förlorade. Han kom till jorden, bar och borttog våra synder, och han kommer nu i Ordets och Andens gestalt med budskapet om syndernas förlåtelse genom Jesu verk.

21. Men sonen sade till honom: 'Far, jag har syndat mot himlen och inför dig; jag är inte mer värd att kallas din son.'
22. Då sade Fadern till sina tjänare: 'Skynda er att ta fram den bästa dräkten och kläd honom i den och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter.

Fadern besvarar inte sonens tal om ovärdighet. Det är ju just hans ovärdighet som ger anledning till att kläda honom i värdiga kläder. Den oförtjänta nåden, som tillbjuds oss genom evangelium, är de kläder som gör oss värdiga inför Gud. I oss själva är vi ovärdiga, men i Kristus är vi värdiga. Tjänarna är Ordets sanna förkunnare. Ringen betecknar Guds Ande, och är en bekräftelse på vårt medborgarskap i Guds rike. Skorna är den nya beredvillighet som Ordet och Anden ger att verka i Guds rike. Ef. 6:15.

23. Och hämta den gödda kalven och slakta den, så vill vi äta och göra oss glada.
24. Ty denne min son var död, men har fått liv igen; han var förlorad, men är återfunnen.' Och de begynte göra sig glada. Ef. 2:1f., 5:14.

Dessa synonyma meningar om död/liv och förlorad/återfunnen har dubbla betydelser. Först det att alla människor är döda genom den synd som alla har del i, och att de alla har livet i Guds Son. Alla är förlorade i sig men också återfunna i Kristi död. Detta är det primära budskapet. Och när Guds Ande genom evangeliet ger oss tron på detta Guds verk i Kristus, då kan vi säga, att vi är återfunna i dubbel mening, dels i Kristi verk och dels genom tron på detta. Men det som sist och slutligen gäller inför Gud är inte tron utan trons innehåll, Kristi nåd eller hans finnande av oss i sin död för världen. Endast detta Kristi återfinnande av oss för länge sen gäller som ingångsbiljett till den eviga saligheten.

25. Men hans äldre son var ute på marken. När denne nu vände tillbaka och hade kommit nära huset, fick han höra spel och dans.
26. Då kallade han till sig en av tjänarna och frågade, vad detta kunde betyda.
27. Denne svarade honom: 'Din bror har kommit hem; och då nu din far har fått honom välbehållen tillbaka, har han låtit slakta den gödda kalven.'
28. Då blev han förargad och ville inte gå in. Hans far gick då ut och talade vänligt med honom.

Den äldre sonen var visserligen son i huset, men i likhet med många bland dem som är döpta till Guds barn, arbetade han utanför de heligas gemenskap som en lejd arbetare. Sådana vill inte själv gå in, d.v.s. tro nådens evangelium, men de avundas det oaktat sanna kristna för deras glädje. De föraktar andra som tar emot Guds nåd, eftersom de själva värderar sina egna 'rättfärdighetsgärningar' högre än den nåd som erbjudes dem i Kristus. De sätter en ära i att försöka göra skäl för sig, betala för nåden. Och då de inte tillåter sig att ta emot nåden som nåd, tillåter de inte heller andra att göra det.
Det var ingen skillnad på hur nära huset den äldre sonen var. Han kom ändå inte in. Att vara nära Guds rike ger inte större möjligheter för att komma in. Hur långt borta den yngre sonen än var, var han ändå närmare Guds rike än den äldre sonen.

29. Men han svarade och sade till sin far: 'Se, i så många år har jag nu tjänat dig, och aldrig har jag överträtt något ditt bud; och likväl har du åt mig aldrig gett ens en killing, för att jag skulle kunna göra mig glad med mina vänner.

Han hade hållit på med detsamma som den yngre sonen gjorde enligt vers 15, men till skillnad från honom hade han på eget bevåg sänkt kraven för sin rättfärdighet och kände sig tämligen nöjd med sig själv. Att Fadern inte skulle ha gett honom något var en halvsanning eller lögn. Visst hade fadern erbjudit honom både himmelrike och salighet, men eftersom gåvan var av nåd och inte efter förtjänst, hade han inte velat ta emot den.

30. Men när denne din son, som har slösat bort dina ägodelar tillsammans med horor, nu har kommit tillbaka, så har du för honom låtit slakta den gödda kalven.'
31. Då sade han till honom: 'Min son, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt.

Även den äldre sonen var delaktig i Kristi rättfärdighet, eftersom Kristus dog för alla. I den meningen var han alltid hos Fadern. Han hade därför ingen orsak att avundas sin bror. Vi har alla livet i Guds Son, det som han har förvärvat genom sin ställföreträdande död och uppståndelse, men det behöver komma oss till del genom lyssnande till förkunnelsen om det. Vi behöver 'gå in'. Den som förkastar budskapet går miste om dess innehåll. Så hände med denna hemmavarande son.

32. Nu måste vi fröjda oss och vara glada; ty denne din bror var död, men har fått liv igen, han var förlorad, men är återfunnen.'"

Det var förvisso en stor händelse då den yngre sonen fick syn på evangeliet om den fullbordade återlösningen, men denna vers avser egentligen inte bara omvändelsen, utan fastmer grunden för omvändelsen. Glädjeorsaken för den som kommer hem till Gud är nämligen inte omvändelsen, utan det att Kristus har frälst och återfunnit honom genom sin död. Det är det slaktade Lammet som är ämnet för glädjen i himmelriket - både här och i evigheten. Och det är samma ämne som blir aktuellt var gång som evangeliet öppnar någons ögon.