Andra söndagen i advent

Din konung kommer i härlighet

Luk. 12:35-40

 

Jesus talar till sina lärjungar och har i det föregående talat om tryggheten under Gud i hans rike samt om detta rike som det enda värdefulla och nödvändiga att söka och finna. I föreliggande text fortsätter han med vikten av trohet och ståndaktighet för rikets medborgare.

35. Spänn bältet om livet och ha era lampor brinnande. 2 Mos. 12:11. Matt. 24:42 f. Ef. 6:14. 1 Petr. 1:13

För att kläderna inte skulle vara till hinder för rörelser, behövde de fästas upp med ett höftbälte. Klädernas uppfästande är således ett tecken för beredskap och används här i andlig bemärkelse.
Att ha lampan brinnande är också ett uttryck för beredskap men betyder här tillika att man har andlig syn, så att man ser och vet och inte famlar i mörker ovetande och osäker. Detta är också en sammanfattning av innehållet i denna text: nödvändigheten att ha trons visshet ifråga om evangeliet om Guds nåd i Kristus.

36. Och var lika tjänare, som väntar på att deras herre ska bryta upp från bröllopet, för att strax kunna öppna för honom, när han kommer och knackar på. Matt. 25:1. Upp. 3:20
37. Saliga är de tjänare, som deras Herre finner vakande, när han kommer. Sannerligen säger jag eder: Han ska fästa upp sin klädnad och låta dem ta plats vid bordet och själv gå fram och betjäna dem. Matt. 24:46. Luk. 22:27. Joh. 13:4,16

Redan i ett jordiskt sammanhang är det viktigt att vara redo för sin herre, men det är oändligt mycket viktigare att vara redo inför Guds Sons ankomst. Det är fråga om nåd eller onåd inför Gud. Här beskriver Jesus den stora nåd, som de får, vilka är redo i tron på honom: Han ska själv betjäna dem. Att inte vara redo, är att vara sovande i otrons inbillningar om egen rättfärdighet - på bekostnad av Jesu rena och oförtjänta nåd, kort sagt: att inte anamma evangeliets lära.
Det som Jesus säger i denna vers sker således redan i tiden och har sin fortsättning i evighet. Jesus, som också är Ordet själv, kommer till oss redan i evangeliet. Hans tillkommelse genom evangeliet är mera betydelsefullt än hans slutliga tillkommelse, eftersom domen faller redan vid evangeliets hörande. Joh. 3:18. Och dem som Jesus då finner vara vakande i betydelsen av utvalda och välsignade av Fadern till att anamma evangeliet, dem betjänar han med just budskapet om nåden och frälsningen.
Trots att Jesus uppmanar oss att vara redo, ligger grunden till redovarandet således inte hos oss utan i den av Gud verkställda utkorelsen av evighet. Joh. 6:65. Men orden uppmuntrar oss till att vara kvar i detta förhållande. Vidare om detta under vers 40.

38. Och vare sig han kommer under den andra nattväkten eller under den tredje och finner dem så göra - saliga är de då. Matt.14:25, 24:42. Mark.6:48, 13:35

Det är kännetecknande för den som är andligen vaken att han alltid väntar på sin Herres ankomst lika intensivt som en brud väntar på sin brudgum. Den kristne lever för sin Herre varje dag och stund på jorden, och har redan sin själ i den himmelska saligheten - visserligen genom tron, men ändå verkligt. Det är sedan bara en glad fortsättning för den kristne, när han till sist får vara med sin Herre utan att störas av synd och värld.

39. Men det förstår ni väl, att om husbonden visste, vilken stund tjuven skulle komma, så tillstadde han inte, att någon bröt sig in i hans hus. Matt. 24:43. 1 Tess. 5:2. 2 Petr. 3:10. Upp. 3:3

Överraskningsmomentet är viktigt. Det är inget nytt eller särskilt med det. Granskningar behöver göras överraskande när tjänaren håller på med arbetet, så att det blir avslöjat om han fuskar eller om han gör så som det är befallt. Så företar också Gud sin granskning av människan överraskande.

40. Så var också ni redo; ty i en stund, då ni inte väntar det, ska Människosonen komma.” Matt. 24:44, 25:13. Mark. 13:33. Luk. 21:34

Jesus skiljer inte på sina olika kommanden till oss. Han kommer alltid överraskande, såväl i evangeliet som vid sin synliga återkomst. Men det är skillnad på den glada överraskning som de utvalda erfar och den överraskning med dom och evig död som drabbar förnekarna.
Det är viktigt att notera att uppmaningen att vara redo är riktad till Jesu lärjungar, till dem som Gud genom sitt Ord och sin Ande väcker till andligt liv. Utan Ordets och Andens liv kan ingen vara redo. Det är nämligen Gud själv som genom Ordet och Anden håller lärjungen redo. Människan förmår det inte.
Jesu förmaning är inte ett lagbud utan en vänlig förmaning och undervisning - för hans sanna lärjungar. Den syftar till att göra dem medvetna om det som Gud redan verkar hos dem, och den tjänar till uppmuntran att stå kvar i det intima förhållande som de redan står i till sin Herre och hans ord. Jesu ord verkar själv i mottagaren det som de uppmanar till - alldeles så som i begynnelsen: Gud sade, och det blev till.
Människor som inte är upplysta av Anden och Ordet upphöjer gärna sig själv och tillskriver sig en viss förmåga på Guds verks bekostnad, men de tar gruvligen miste. Gud fordrar nämligen fullkomlighet och är inte nöjd med mänskliga försök. Först när man kommer till korta med sig själv inför Guds krav börjar man vara redo i rätt mening. Att vara redo är att vara medveten om sin egen oförmåga och brist på vaksamhet och samtidigt ha Ordets visshet om att man ändå alltid är redo genom Jesu nåd.

 

Sammanfattning

Uppmaningen att alltid vara redo att möta Gud understryker den sanna gudsfruktans karaktär. Relationen till Gud är inte tillfällig eller periodisk utan beständig.
Det står visserligen inte i någon människas egen makt att efterkomma uppmaningen, men den som genom sann tro står i en sådant förhållande till Gud, bevaras av hans Ord och Ande i vaksamhet emot irrlära och avfall från Sanningen. 1 Petr. 1:5.

Texten handlar inte just om 'Din konung kommer i härlighet', snarare om nödvändigheten för oss människor att vara redo för Jesu ankomst. Men å andra sidan vittnar allvaret i detta redovarande om Jesu konungsliga makt över alla, vilken är den makt och härlighet som han vann genom sitt lidande för världen. Han möter oss med denna makt och härlighet i evangeliet, och det är med samma Ordets makt som vi blir dömda. Joh. 12:48.