Tjugotredje söndagen efter pingst

Förlåt varandra

Matt 18:15-22

 

Texten handlar om den nyckel- och maktposition som Jesu lärjungar innehar i Guds rike. Medvetet eller omedvetet utövar dessa genom evangeliet en domsmakt på jorden. Där evangeliet tas emot löses samvetena. Där det inte tas emot binds samvetena vid synden och under otron. (Se närmare utveckling om löse- och bindenyckeln i Tillägget.)

Jesu lärjungar är de verkliga regenterna på jorden. De står genom Ordet och bönen i oavbruten kontakt med Gud. De regerar - inte ifråga om förgängliga ting utan ifråga om eviga ting i Guds osynliga rike, som dock är verksamt på jorden. De har till uppgift att predika förlåtelsens rike och meddela budskapets frikännande dom åt alla människor. Men de, som inte tar emot den erbjudna nåden på grund av att de inte erkänner sin synd, förblir under Guds vrede och dom.

15. Men om din broder försyndar sig, så gå åstad och förehåll honom det enskilt. Om han då lyssnar till dig, så har du vunnit din broder. 3 Mos. 19:17. Luk. 17:3. Gal. 6:1. Jak. 5:19 f.
16. Men om han inte lyssnar till dig, så ta med dig ännu en eller två, för att 'var sak må avgöras efter två eller tre vittnens utsago'. 5 Mos. 19:15. Joh. 8:17. 2 Kor. 13:1. Hebr. 10:28.
17. Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han ej heller till församlingen, så må han vara för dig som en hedning och en publikan. Rom. 16:17. 1 Kor. 5:9 f. 2 Tess. 3:14 f. 2 Joh. v. 10.

En person som inte erkänner en uppenbar försyndelse, så att han skulle få den förlåten, bör man ta avstånd ifrån beträffande hans vandel och lära. 2 Tess. 3:14 f. 2 Joh. v. 10. Men han skall ändå alltfort omfattas i kärlek. Matt. 5:44. I ovanstående text framgår inte direkt evangeliets funktion i sammanhanget, endast lagens upplysning. Men enligt Gal. 6:1 ska den felande 'upprättas i saktmods Ande'. Det egentliga upprättandet sker genom förlåtelsens evangelium, vilket dock förutsätter att den felande inte försvarar sin synd utan tillstår den.

18. Sannerligen säger jag eder: Allt vad ni binder på jorden, det ska vara bundet i himlen; och allt vad ni löser på jorden, det ska vara löst i himlen. Matt. 16:19. Joh. 20:23.

Det är fråga om samvetets bindande eller dess lösande från synden genom nådens evangelium. Alla människor är syndare oavsett om de erkänner det eller inte. De som blir upplysta om sin synd och accepterar förlåtelsens evangelium, blir lösta i sitt samvete från sin synd. De däremot som inte vill anse sig vara syndare vägrar naturligtvis att ta emot förlåtelse och binds då i sitt samvete vid synden.

Det är viktigt att observera att bindandet och lösandet gäller samvetena. Inför Gud är nämligen alla människor syndare men samtidigt gjorda rena och rättfärdiga genom Jesu lidande och död för världen. Men fastän synden är borttagen inför Gud, måste människornas samveten lösas från den d.v.s. befrias från medvetandet om skuld. Visserligen kan samvetet vara mer eller mindre dövat, men om Kristi nåd inte har renat samvetet finns bindningen till skuld där i alla fall och för till förtappelse.

Guds lag har visserligen en uppgift i samband med evangeliet: Den ger kännedom om synden, för att man ska bli benägen att acceptera nåden. Men lagen kan varken binda någon i synden eller lösa ifrån den. Detta är helt tydligt ifråga om troende människor som har kunskap om nåden. När konung David blev upplyst om sin särskilda synd av profeten Natan, blev han visserligen slagen i sitt samvete, men han vände sig till Gud i bön om förbarmande. Vägen till nåden stod öppen för honom. Men inte heller hos dem som inte har hört evangeliet har lagen förmåga att binda i synd, eftersom dessa får möjlighet att ty sig till nåden, när evangeliet sedan förkunnas för dem. Det är först i det fall att de inte accepterar den förkunnade nåden som ren nåd som de blir bundna i sin synd. Deras negativa förhållande till evangeliet bekräftar då att de inte vill medge att de är syndare. Det förkunnade evangeliet tar fram den otro som är fördold hos dem.

Naturligtvis kan man tala om ett slags bundenhet, när samvetet är slaget av syndamedvetande, men egentligen är syndamedvetandet bara en god början i människans trosliv, en början som är gjord av Gud själv genom lagen och som han kommer att fortsätta med hjälp av evangeliet. 'Han ska inte släcka en tynande veke och inte bryta ett krossat rör'. Matt. 12:20. Och publikanen i templet 'gick hem rättfärdig i motsats till den andre'. Luk. 18:14. Men den bundenhet som evangeliet åstadkommer hos dem som förkastar det är däremot definitiv och oåterkallelig i evighet, eftersom dessa med sin otro skymfar Guds Ande som bor i evangeliet. Så är det alltså en verklig domsmakt som Jesu lärjungar utövar genom evangeliet. Deras domar bekräftas och verkställs på den yttersta dagen av Jesus själv. Himlen är det evigas värld, och om något är löst eller är bundet i himlen, då är det löst eller bundet för evig tid.

Vi har egentligen inte fått till uppgift att binda samveten i synd, utan att lösa d.v.s. predika evangeliet för alla människor (Mark. 16:15), eftersom alla människor är syndare och alla behöver Kristi nåd. Men det blir ändå så att vi genom Ordets predikan kommer att binda. När evangeliet inte tas emot av dem som menar sig bli rättfärdiga på annat sätt än som benådade syndare, då nödgas vi lämna dessa obotfärdiga bundna i sina samveten vid sin synd och sin otro. 1 Kor. 5:5. Jesu lärjungars uppgift i Guds rike på jorden sträcker sig sedan inte längre än till evangeliets predikan med den verkan som denna har på dem som tror det och på dem som inte tror det. Där evangeliet har blivit predikat vandrar fåren sedan fortsättningsvis tillsammans med getterna genom det timliga livet. Matt. 13:28 f. Först på den yttersta dagen blir åtskillnaden helt uppenbar och verkställs då av Gud själv. [Se också textförklaringen till Septuagesima årg. 2 om nyckelmakten]

19. Ytterligare säger jag er, att om två av er här på jorden kommer överens om att be om något, vad det vara må, så ska det beskäras dem av min Fader, som är i himlen. Matt. 21:22. Mark. 11:24. 1 Joh. 3:22, 5:14. Jak. 4:3, 5:14 f.

Orden är katgoriska. Regeln har inga undantag. 'Två av eder' är vilka som helst av Kristi lärjungar i alla tider. Dessa står genom tron alltid i Guds kraftfält - inte på grund av egen strävan, utan av Guds nåd och vilja. De är hans barn, födda av honom genom hans Ord och Ande. Och de är mäktigare i sin stilla bön än alla jordens härskare tillsammans. Närhelst de ber om något, ges det åt dem. Men de känner dock en trygghet i att överlåta åt Faderns vishet att ombesörja allt som de från sin mänskliga horisont inte kan förstå att bedöma. Därför behöver de inte nödvändigtvis använda sig av detta Guds löfte vid alla tillfällen, då de känner sig trängda. Men löftet om bönhörelse har de alltid kvar. Gud varken kan eller vill återkalla det.

Jesus nämner talet två som ett exempel på en grupp lärjungar, men för att bli bönhörd behöver man inte nödvändigtvis vara två eller flera. Gud har lovat besvara också en ensam persons bön. Jak. 5:16. Ords. 10:24.
Bönhörelsen är inte beroende av något annat än Guds nåd genom Jesus Kristus, vilken alltid är lika stor och fast. Men det är en förmån att kunna få stöd och uppmuntran i nåden av varandra.

20. Ty var två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibld dem.an"Matt. 28:20.

T.o.m. en så liten församling som två Jesu lärjungar är en till kvalitén fullgod Guds församling. Det utesluter inte heller att Jesus också är med var och en enskild människa som tror på honom.
Att vara församlade i Jesu namn kommer sig inte av att man säger 'I Jesu namn' i sammankomstens början. Matt. 7:21. Endast de som gör Guds vilja, d.v.s. tror på Jesus som sin Herre och Frälsare, är samlade i hans namn. Och dessa är alltid samlade i hans namn, oavsett om det sägs uttryckligen eller inte. De är nämligen alltid medvetna om att det endast är av hans nåd, d.v.s. i hans namn, som de kan och får göra det som de gör eller inte gör. De lever var dag och var stund endast i och av hans nåd. Jesus är både ibland dem och hos dem var och en. Genom honom står de i obruten förbindelse också med Fadern.

21. Då trädde Petrus fram och sade till honom: "Herre, hur många gånger ska jag förlåta min broder, om han försyndar sig mot mig? Är sju gånger nog?" Luk. 17:3 f.

Petrus återknyter till behandlingen av felande bröder.

22. Jesus svarade honom: "Jag säger dig: Inte sju gånger, utan sjuttio gånger sju gånger. 1 Mos. 4:24.

Även om den som har försyndat sig har blivit förehållen sin synd av alla de ovan nämnda, och han för sin halsstarrighets skull kan anses som en hedning eller publikan, så bör förlåtelsen alltid finnas i den kristnes hjärta helt och fullt. 3 Mos. 19:17. Talet 'sjuttio gånger sju gånger' innehåller sjutalet mångfaldigat. Sjutalet används i bibeln symboliskt för fridsförbundet i Kristus. Eftersom Gud för Kristi offers skull har förlåtit oss hela vår omätliga syndaskuld, är vi pliktiga att förhålla oss på samma sätt mot dem som handlar illa mot oss. Så ska Kristi kärlek och förlåtelse vara bofast i vårt eget hjärta, så att vi kan förkunna den fritt och oinskränkt åt alla.