Tjugoförsta söndagen efter pingst

Jesu sändebud

Luk. 10:1-12

 

1. Därefter utsåg Herren sjuttiotvå andra och sände ut dem framför sig, två och två, till var stad och ort, dit han själv tänkte komma. Matt. 10:1 f. Mark. 6:7 f. Luk. 9:1 f.
2. Och han sade till dem: "Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför skördens Herre, att han sänder ut arbetare till sin skörd. Matt. 9:37 f. Joh. 4:35.

Skörden är stor, nämligen hela människosläktet, som Jesus genom sitt ställföreträdande lidande färdigställde för inbärgning till Guds rike genom att rena dem från deras synder och så göra dem rättfärdiga och dugliga. Jesus hade visserligen inte ännu då fullgjort detta, men hans personliga närvaro var en garanti för att det skulle bli utfört, och Gud räknade verket redan som färdigt i och med att det var grundat i hans löften. Därför kunde resultatet redan nu proklameras och de i Jesu död rättfärdiggjorda människorna samlas in i himmelriket genom evangeliets förkunnande. Joh. 4:35.
Uppmaningen till denna bön bör inte missförstås. Jesus menade inte att de arbetare som Fadern av evighet hade utsett var alltför få. Det skulle ha inneburit ett misstroende mot Fadern. Nej, Jesus och Fadern var ett och därför alltid överens. Gud, den Allsmäktige och Allvise, har detaljplanerat allt fullkomligt. Och ingen ska på den yttersta dagen kunna säga att orsaken till att han går förlorad är att evangeliets predikanter var för få.

De få arbetarna är gudomens tre personer; Fadern, Sonen och Anden, och dessa uträttar allt i Guds rike, som ska uträttas, och ingen människa lägger något därtill. Om Herren icke bygger huset, arbetar de fåfängt, som bygger därpå. Psalt. 127:1. Gud verkar allting efter sin egen viljas råd. Ef. 1:11. Men lärjungarna skulle nu be, att Fadern tar människor, inklusive dem själv, i sin tjänst, men inte för att de därmed skulle ge ett extra bidrag till Guds eget arbete, utan för att det är Guds vilja att vi ska få vara med och dela skördandets glädje.
Jesu uppmaning är alltså denna: Skörden är stor d v s Gud har sett till att det finns en myckenhet av skördandets glädje att hämta. Bed därför Gud, som är god, att ni ska få vara med i arbetet enligt hans plan d v s ge honom äran för att ni får vara med! Den, åt vilken Gud har gett ett rätt sinne för hans rike, ber så som Jesus uppmanar och är själv därigenom redan upptagen som arbetare i Guds skördearbete. Gud besvarar således bönen omedelbart, redan innan vår bön har klingat ut.
Orden kan också uppfattas som Jesu egen bön till Fadern. Denna bön är lik all sant kristen bön såtillvida, att den gäller sådant som Fadern redan för länge sen har ombestyrt, och innebär egentligen bara en harmonisering av våra tankar och vår vilja med Faderns tankar och vilja.

3. Gå åstad. Se, jag sänder er som lamm mitt in ibland ulvar.

Alla människor är sedan syndafallet i själ och hjärta som vargar och än värre. Det ligger i vår natur att riva av dem som kommer med sanningen deras självförtroende: Vem menar du att du är, eftersom du sätter dig över oss? Ändå är detta lögnaktiga bemötande ingen katastrof för de utsända, eftersom de inte behöver försvara sig själv. Deras budskap från uppdragsgivaren skyddar deras samveten och talar för sig själv.

4. Bär ingen penningpung, ingen ränsel, inga skor och hälsa inte på någon under vägen. Luk. 22:35.

Lärjungarna skulle gå i förväg och hinna bereda vägen för Jesus på många orter. De skulle inte låta sig försenas med några hälsningsceremonier, som kunde vara rätt omständliga i österländerna. Extra par skor skulle bara belasta dem i onödan. De skor som de hade på fötterna skulle räcka. [SB1978] Pengar och proviant skulle inte vara av nöden, eftersom de skulle få vad de behövde i den vägen där de tog in.
Detta är en åskådlig undervisning om ordningen i Guds rike: Den andliga vägkost som evangeliets sändebud behöver finns i evangeliet. Genom att förkunna det för andra får man det själv. Joh. 4:32. De enda skor som sändebuden behöver och ska ha är de 'beredvillighetens skor', som evangeliet har med sig. Ef. 6:15. D v s eget förment ansvarstagande och visande av egen villighet och duktighet är bara till hinder. Initiativet till att ge evangeliet vidare ska komma bara från evangeliet självt, genom dess kraft, inte från oss. Evangeliet är inte betjänt av mänskliga procedurer. Det går rakt på sak och uträttar direkt sitt ärende i människornas hjärtan.

5. Men när ni kommer in i något hus, så säg först: 'Frid över detta hus.'

Guds frid är evangeliets budskap om syndernas förlåtelse. Likasom löftet om frälsningen kom före lagen, så ska evangeliet tillsägas strax och utan villkor.

6. Om då någon finns därinne, som är frid värd, så ska den frid som ni tillönskar vila över honom; varom inte, så ska den vända tillbaka över er själva.

De som tog emot fridshälsningen var värdiga friden, och de som föraktade den var ovärdiga. Matt. 22:8. De som tar emot evangeliet om nåd är bara de som vidkänns sin synd. De som ännu i någon mån hoppas på sig själva och sin egen rättfärdighet tar inte emot Guds nåd som nåd.

7. Och stanna kvar i det huset och ät och drick, vad de har att ge, ty arbetaren är värd sin lön. Gå inte ur hus i hus. 1 Kor. 9:4. 1 Tim. 5:18.

Det var viktigt att de som tog emot lärjungarna och deras budskap skulle få erfara, att de var accepterade och fick betjäna dem. Att stanna kvar en ordentlig stund i de hus, där de togs emot, är en bild av hur Jesus med sin nåd och kraft blir kvar hos dem som tar emot honom.

8. Och när ni kommer in i någon stad, där man tar emot er, så ät, vad som sätts fram åt er,
9. och bota de sjuka, som finns där, och säg till dem: 'Guds rike är er nära.' Matt. 3:2, 4:17.

Sjukdomsbotandet skulle vara ett tecken, varigenom man skulle förstå att lärjungarna var ute i Messias' ärenden. Luk. 7:22. Jes. 35:5 f. Också för oss sentida gäller samma regel i viss mån. Det är nämligen långt viktigare, att helbrägdagörandet fungerar som ett tecken för tron än som blott och bart välgörenhet, eftersom tron har betydelse för evigheten, men jordisk hälsa däremot gäller endast en försvinnande tid.
Uttrycket 'Guds rike' inbegriper allt vad Jesus som Messias skulle förvärva åt världen genom sitt lidande och sin död. Gudsriket var inte nära bara tidsmässigt, utan det var redan verksamt genom Jesus och hans lärjungars förkunnelse och skapade tro i dem som tog emot det.

10. Men när ni kommer in i någon stad, där man inte tar emot er, så gå ut på dess gator och säg: Apg. 13:51, 18:6
11. 'Till och med det stoft, som låder vid våra fötter från er stad, skakar vi av oss åt er. Men det må ni veta, att Guds rike är nära.'

Att skrapa smutsen av fötterna inför vittnen har liknande innebörd som att liksom Pilatus tvätta händerna offentligt d.v.s. visa att man inte vill vara delaktig i något som man anser vara en ond gärning. Att avvisa Guds sändebud, som inbjuder till det himmelska gästabudet, är att skymfa Gud själv. Vers 16.

12. Jag säger er, att det för Sodom ska på den dagen bli drägligare än för den staden.

Texten slutar här, men i verserna 13-16 förklaras varför det ska bli drägligare för Sodom än för den stad som inte tar emot Jesu lärjungar.

13. Ve dig Korasin! Ve dig Betsaida! Ty om de kraftgärningar, som är gjorda i er. hade blivit gjorda i Tyrus och Sidon, så skulle de för länge sedan hava suttit i säck och aska och gjort bättring.
14. Men så ska det också vid domen bli drägligare för Tyrus och Sidon än för er.
15. Och du Kapernaum, ska väl du upphöjas till himlen? Nej, ner till helvetet ska du fara.

Sodoms invånare hade inte fått kallelsen till Jesu himmelrike på samma sätt som de städer skulle få, som hans lärjungar och han själv nu skulle besöka. Det är allvarligt att förkasta Guds evangelium, också om det framförs av hans lärjungar:

16. Den som hör er, han hör mig, och den som förkastar er, han förkastar mig; men den som förkastar mig, han förkastar honom som har sänt mig.