Nittonde söndagen efter pingst

Det dubbla kärleksbudet

Mark. 12:28-34

 

28. Då trädde en av de skriftlärde fram, en som hade hört deras ordskifte och förstått, att han hade svarat dem väl.

Enligt Matt. 22:34 f. var denne man en av fariséerna, som hade lyssnat på Jesu samtal med sadducéerna och hört hur Jesus hade stoppat till munnen på dem. Denne kunde väl anse, att Jesus hade svarat väl på frågan om uppståndelsen, eftersom fariséerna trodde på uppståndelsen i motsats till sadducéerna. Men eftersom Jesus med sin lära och sina anspråk på att vara Messias och Guds son var sadducéernas och fariséernas gemensamma motståndare, kunde inte fariséerna låta Jesus behålla segern sådär utan strid. Jesus var ju också i jämförelse med de skriftlärda en olärd man av folket och borde sättas på plats.

Denne frågade honom: "Vilket är det förnämsta av alla buden?" Matt. 22:34 f. Luk. 10:25 f., 20:59 f.

Denna fråga debatterades ofta bland de skriftlärda. Antagligen förväntade man sig, att inte heller Jesus skulle kunna besvara frågan på ett övertygande sätt, åtminstone inte till alla åsiktsriktningars belåtenhet. Och därmed skulle han vara bara som en anhängare av en åsiktsriktning bland alla andra. Frågan påminner om Pilatus' fråga 'Vad är sanning?', då man underförstår, att sanningen är högst relativ och osäker.

29. Jesus svarade: "Det förnämsta är detta: 'Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en. 5 Mos. 6:4 f. Sak. 14:9.

I de skriftlärdas diskussion gällde frågan huruvida alla lagens 613 bud kunde sammanfattas i ett enda. Enligt Hillel inrymdes hela lagen i orden: 'Vad du avskyr för ditt eget vidkommande, skall du inte göra mot din nästa.' [SB 1978 Bd 1] Detta är likt våra dagars allmänna föreställningar om Guds lag. Man förbigår lagens första tavla, relationen till Gud. Jesus däremot börjar med Gud som den ende och alltings ursprung, och som därför bör prisas och upphöjas över allt och alla.

30. Och du ska älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd och av all din kraft.'
31. Därnäst kommer detta: 'Du ska älska din nästa så som dig själv.' Inget annat bud är större än dessa." 3 Mos. 19:18. Rom. 13:9. Gal. 5:14. 1 Tim. 1:6. Jak. 2:8.
32. Då svarade den skriftlärde honom: "Mästare, du har i sanning rätt i vad du säger, att han är en och att ingen annan är än han. 5 Mos. 4:35.
33. Och att älska honom av allt sitt hjärta och av allt sitt förstånd och av all sin kraft och att älska sin nästa såsom sig själv, det är 'förmer än alla brännoffer och slaktoffer'." 1 Sam. 15:22. Hos. 6:6.
34. Då nu Jesus märkte, att han hade svarat förståndigt, sade han till honom: "Du är inte långt ifrån Guds rike."

Denne skriftlärde farisé kunde skilja på föreskrifter som hörde till den yttre gudstjänsten och bud som gällde hjärtats rättfärdighet. Han förstod, att hjärtats förhållande till Gud och människor var av avgörande betydelse i jämförelse med yttre stadgar, vilka kunde utföras också utan tro eller kärlek. I Guds rike är det fråga om just hjärtats rättfärdighet, och så långt överensstämde fariséns tankar med Jesu lära. Guds rike var honom nära genom hans kunskap om Guds och rikets rättfärdighetskrav.
Det som ännu fattades fariséen för att han skulle befinna sig i Guds rike var att han borde skaffa sig denna hjärtats rättfärdighet. Men då han i likhet med alla människor alltifrån syndafallet var oförmögen att skaffa sig den genom laggärningar, borde han ta emot den rättfärdighet som Jesus predikade och tillhandahöll av ren nåd och barmhärtighet. Fariséen kände inte sig själv rätt utan menade att han hade en sådan hjärtats rättfärdighet - åtminstone i jämförelse med många andra. Om någon människa överhuvudtaget kunde anses rättfärdig, borde han själv ligga rätt väl till, ansåg han. Han kände inte till syndafallets verkliga skada, som har kommit över alla människor i form av total andlig död och oförmåga till det goda.

Sedan dristade sig ingen att vidare ställa någon fråga på honom.

____________________

Av texten framgår att det dubbla kärleksbudets båda halvor inte är likvärdiga, utan budet om att älska Gud är det förnämsta. Orsaken till detta är att Gud är alltings, inklusive människans, upphov. Kärleken till Skaparen är kärlekens kärna. Man ska älska det skapade, människorna, bara därför att han har skapat dem. I sig själv är det skapade ingenting värt, har inget egenvärde i sig. Det är relationen till Skaparen som ger det dess värde. Dess värde består i att han sätter värde på det, så att han behagar låta det finnas till. Därför ska vi älska också varandra och oss själva. Härav följer också omvänt, att det som Gud inte behagar låta finnas, det ska inte vi heller anse som förlust.

I texten kommer också fram förhållandet mellan sann och falsk laglydnad. Det går också att iaktta Guds bud och förordningar angående vårt förhållande till det skapade av egenkärlek och strävan efter egen rättfärdighet. Men en sådan laglydnad har inte sin grund i kärlek till Gud. Visserligen ska Guds regler åtlydas också på ett yttre sätt, men det som görs i sann kärlek till honom är förmer.