Femtonde söndagen efter pingst

Tacksamhet

Joh. 5:1-15

 

1. Därefter inföll en av judarnas högtider, och Jesus for upp till Jerusalem.
2. Vid Fårporten i Jerusalem ligger en damm, på hebreiska kallad Betesda, och invid den finns fem pelargångar.
3. I dessa låg många sjuka, blinda, halta, förtvinade.

Vers nummer fyra, som är utelämnad, finns bara i yngre och osäkra handskrifter. Där berättas att en ängel tidvis steg ner och rörde om vattnet, och att den som då först steg ned i vattnet blev botad från vilken sjukdom han än hade. Versen har trots allt betydelse för förståelsen av vers 7. Dammen, som var uthuggen ur berget, samlade mest regnvatten men tog sannolikt också emot något slag av källflöde, vilket ansågs hälsobringande. [Uusi Testamentti 1992 noten]

5. Där fanns nu en man, som hade varit sjuk i trettioåtta år.
6. Då Jesus fick se denne, där han låg, och fick veta, att han redan lång tid hade varit sjuk, sade han till honom: "Vill du bli frisk?"

Det fanns antagligen många andra i Israel som hade varit sjuka hela sitt liv utan att bli föremål för helbrägdagörelse. Orsaken till att Jesus tog sig an just denna person var inte hans långvariga sjukdom utan det faktum att han befann sig där Jesus gick fram och att någon gjorde Jesus uppmärksam på honom. Jesus idkade ingen uppsökande verksamhet för att nå alla, men han hade som princip att hjälpa alla som antingen kom till honom själv eller blev förda till honom eller på annat sätt bringades till hans kännedom. Helbrägdagörandet var inte Jesu huvuduppgift, men han ville genom detta ge ett vittnesbörd om sin identitet som Messias. Luk. 7:21, 22; Jes. 35:5 f. Helbrägdagörandet var intimt förknippat med hans predikan om sig själv som världens frälsare och om det himmelrike som han hade kommit för att upprätta. Det kroppsliga helbrägdagörandet var nämligen en bild av det andliga helbrägdagörandet och ett löfte om ett slutligt fullständigt helbrägdagörande i det kommande himmelriket.

7. Den sjuke svarade honom: "Herre, jag har ingen som hjälper mig ned i dammen, när vattnet har kommit i rörelse; och så stiger en annan dit ned före mig, medan jag ännu är på väg."

Den sjuke finner Jesu fråga onödig. Det var ju för att bli frisk som han hade kommit till dammen. Men han hade svårt att hinna före de andra. Jesu fråga hade i alla fall avsedd verkan, nämligen att rikta mannens uppmärksamhet på Jesus och sjukdomens botande.

8. Jesus sade till honom: "Stå upp, ta din säng och gå."
9. Och strax blev mannen frisk och tog sin säng och gick.

Jesu ord gav genast åt mannen den kraft han behövde för att efterkomma uppmaningen. Han behövde inte tveka och överlägga med sig själv, huruvida han skulle tro på Jesus eller inte. På liknande sätt botar Gud vår andliga sjukdom. Han ger oss genom sitt ord både tro, vilja, kraft och hälsa. När evangeliet blir klart för oss, ger det inte rum för någon tvekan. Det har omedelbar verkan.

Därför är det uttryck för falsk lära, när man i dikt eller tal vill påverka de förment tvekande att äntligen besluta sig för att ta det avgörande steget in i Guds rike. Att börja tro på Jesus står inte till någon del i människans avgörande. I stället är det så, att Guds Ande – när och var Gud vill - överrumplar oss genom evangelium och tar oss i sitt våld mitt under det att vi befinner oss i vår otro och bortvändhet från Gud.

Men det var sabbat den dagen.
10. Därför sade judarna till mannen, som hade blivit botad: "Det är sabbat; det är inte lovligt för dig att bära sängen." 2 Mos. 20:10. Jer. 17:21 f. Matt. 12:2.
11. Men han svarade dem: "Den som gjorde mig frisk, han sade till mig: 'Ta din säng och gå.'"

Judarna ville inte tro att Jesus var den utlovade Messias, som skulle komma med Guds rike. De var därför alltjämt kvar i föreställningen att det gammaltestamentliga förbundets villkor mellan Gud och Israels folk ännu gällde - och i synnerhet i den tolkning som lagen hade getts i deras äldstes stadgar. I dessa stadgar fanns föreskrivet t ex hur många steg man fick gå och hur mycket man fick bära på sabbatsdagen. Dessa 'rättrogna' judar var mycket måna om att deras lära och auktoritet hos folket inte fick undermineras eller ifrågasättas. Deras lära var nämligen ett stöd för deras falska gudsfruktan och egenrättfärdighet.

12. Då frågade de honom: "Vem var den mannen, som sade till dig, att du skulle ta din säng och gå?"
13. Men mannen, som hade blivit botad, visste inte, vem det var; ty Jesus hade dragit sig undan, eftersom mycket folk var där på platsen. -
14. Sedan träffade Jesus honom i helgedomen och sade till honom: "Se, du har blivit frisk; synda inte härefter, för att det inte ska hända dig något värre ." Joh. 8:11.

Orsaken till mannens sjukdom var inte att han hade syndat mer än andra, men sjukdom och annat elände är följder av syndafallet. Nu hade mannen fått erfara Guds barmhärtighets makt över syndafallets följder i timlig måtto beträffande kroppen. Jesus går nu ett steg längre än till kroppen: Att vara sjuk under en lång tid av jordelivet är en obetydlighet i jämförelse med det som är mycket värre, en evig förtappelse. 'Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?' Matt. 16:26. Mannen borde nu lägga på minnet att han hade fått erfara Guds nåd och ödmjukt förbli i tron på denna. Ordet 'synda' har här således inget att göra med att bryta mot de äldstes stadgar eller ens mot Guds tio bud, eftersom ingen människa kan undgå att synda. Ordet 'synda' avser här ett föraktande av Guds nåd, av vilken mannen nu rent konkret hade fått erfara ett stycke.

15. Mannen gick då bort och omtalade för judarna, att det var Jesus, som hade gjort honom frisk.

Ett möte med Jesus har till följd en tvingande lust att vittna om honom.

_____________

Det är ju möjligt att mannen var tacksam för att han hade blivit botad. Men texten utlägger inte dagens tema 'tacksamhet' dess mera. Ändå finns där flera viktiga detaljer framtagna, vilka ger särskild grund för tacksamhet:
Jesus kom till mannen. Mannen kom inte till honom. Jesus handlade utan hans bön eller begäran. Han gav honom också den tro han behövde och begärde ingen motprestation ens i form av tacksamhet. Till sist, men inte minst, vårdade han sig om mannens själ genom en vänlig förmaning. På liknande sätt handlar han med oss. Redan medan vi ännu är hans fiender, förlamade av synden i själ och sinne, kommer han till oss med sitt livgivande ord och sin Ande och gör oss andligen helbrägda, ger oss syndernas förlåtelse och därmed ett nytt liv och ett nytt sinne. Också ifråga om det rent jordiska är han långt före våra böner.