Fjortonde söndagen efter pingst

Vår nästa

Matt 5:43-48

 

43. Ni har hört, att det är sagt:

Jesus talar här om judarnas undervisning. Denna var baserad på den lag som Gud hade gett Israels folk när han slöt förbund med dem. Men detta gamla förbund och dess lag var bara en förebild till det nya och bättre förbund som Jesus nu hade kommit för att upprätta med hela människosläktet. I verserna 21 och 33 i detta kapitel använder Jesus orden 'sagt åt de gamla'. Vad menade han med 'de gamla?' Judarnas religiösa undervisning var ju ingalunda riktad endast åt äldre personer. Knappast åsyftade han heller enbart undervisningen under förfädernas tid, eftersom judarna alltjämt höll på med just sådan undervisning. Nej, i det lärosammanhang där Jesus använder uttrycket, betyder 'de gamla' de judar som menade sig kunna bli rättfärdiga genom att försöka följa det gamla förbundets föreskrifter - i motsats till dem som anammade Jesu lära om ett helt nytt Gudsrike med nya lagar.

'Du ska älska din nästa

I GT:s språkbruk var 'nästan' lika med israeliter och var i vidare bemärkelse ett uttryck för dem som ville väl (3 Mos. 19:16-18) - i motsats till hednafolken omkring dem, som de var i strid med. 5 Mos. 23:3,4.
När Jesus använder ordet 'nästa' i Luk. 10:36,37, gör han det med betydelsen 'den som gör väl mot någon' - utan att avse speciellt israeliter. Han vänder sig mot det gamla gudsfolksbegreppet som tillhörde det gamla förbundets tid och lyfter fram Guds andliga Israel, som han hade kommit för att upprätta.

och hata din ovän'.

Även dessa ord har sin bakgrund i det gamla förbundet som Gud slöt med israels folk. Med ordet 'ovän' åsyftade man i detta sammanhang inte personliga antagonister israeliter emellan utan hednafolken, som var illa sinnade mot Israels folk. Israeliterna skulle inte ha något umgänge med dem. De skulle anses orena och inte bemötas som en nästa. Det hände även att Gud förbjöd israeliterna att på något sätt främja ett visst hednafolks välgång. 5 Mos. 23:5.
Ordet 'hata' är helt legitimt både i gamla och nya testamentet, men endast i en särskild bemärkelse, nämligen ifråga om Guds och hans rikes fiender. Under gammaltestamentlig tid var det jordiska Israel Guds rike och en bild av Kristi rike. Därför kunde psalmisten utbrista: "Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga! Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig, de som tala om dig med ränker i sinnet, de som hava bragt dina städer i fördärv! Skulle jag icke hata dem som hata dig, Herre? Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot? Jag hatar dem med starkaste hat; ja, mina fiender hava de blivit. Ps. 139:19-22. Likaså: Tänk, Herre, på Jerusalems dag och straffa Edoms barn, dem som ropade: 'Riven ned, riven ned det ända till grunden.' Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss. Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan. Ps. 137:7-9. [I SF 1998 påkekas det i en not till vers 43 att ordet 'ovän' inte förekommer i Mose lag. Men det oaktat finns själva saken där.]

Detta gammaltestamentliga legitima hat är en direkt motsvarighet till det nytestamentliga: 'Om någon kommer till mig och han därvid ej hatar sin fader och sin moder och sin hustru och sina barn och sina bröder och systrar, därtill också sitt eget liv, så kan han inte vara min lärjunge'. Luk. 14:26. Alla människor är nämligen alltsedan syndafallet av födelsen fientligt inställda mot Gud och hans rike. Även hos den 'som kommer till Jesus' och blir född på nytt till ett andligt liv, finns alltjämt det gamla 'livet' kvar, och detta måste kuvas dagligen.

Både det gammaltestamentliga och det nytestamentliga hatet har sin upprinnelse i det första och viktigaste budet, nämligen att älska Gud över allting. Därför kan ingen människa hata på detta sätt utom genom den Helige Ande, vilket emellertid också innebär, att detta hat finns hos alla som har Guds Ande. Hos Jesus själv finner vi detta heliga hat i Joh. 2:14-17.

44. Men jag säger er: Älska era ovänner och be för dem som förföljer er Ords. 25:21. Luk. 6:27 f., 23:34. Apg. 7:60.

Eftersom Jesu fullkomliga och eviga himmelrike hade ersatt det gamla gudsriket Israel, som bara hade varit en bild av det nya, var det nu både meningslöst och fel att ha samma inställning till Israels fiender som tidigare. Alla människor var nu för Kristi strax fullgjorda återlösningsverks skull - ur Guds synvinkel och juridiskt sett - medborgare i ett nytt himmelskt rike och var därmed vår nästa. Nu bör vi alltså älska alla för Kristi skull - men också hata alla för deras medfödda gudsfientlighets skull, nämligen när denna tar sig uttryck.

45. och var så er himmelske Fars barn; han låter ju sin sol gå upp över både onda och goda och låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga.
46. Ty om ni älskar dem som älskar er, vad lön kan ni få för det? Gör inte publikanerna detsamma?
47. Och om ni visar vänlighet mot era bröder allenast, vad synnerligt gör ni med det? Gör inte hedningarna detsamma?

Jesus gör nu i början av sin verksamhet upp räkningen med det gamla systemet, som efter hans ankomst i världen inte längre har någon aktualitet. Endast så länge himmelriket inte hade kommit hade avbilden, gudsriket Israel, sitt värde och berättigande. Nu var dess värde noll. Eller låg det något egenvärde i att t.ex. gilla sina egna landsmän framför andra? Nej, så gjorde ju också alla andra länders medborgare.
'Orättfärdiga', 'publikaner' och 'hedningar' är synonymer för icke-medborgare eller avfällingar i förhållande till det gamla gudsriket Israel. Kristi rikes fiender är djävulen och de som är i förbund med honom genom otron: vårt eget och alla andras köttsliga sinne.
I våra nordiska länder kan vi anse Jesu uppmaning att älska våra ovänner vara helt i linje med allmän människokärlek, men för judarna var detta tal revolutionerande och irriterande, eftersom de stödde sin bekväma inställning till omvärlden på det gamla förbundets lagar. De ville hålla före att Jesus inte kunde vara Messias, och att det gamla förbundet därför alltjämt var i kraft.

48. Var alltså ni fullkomliga, så som er himmelske Far är fullkomlig."

I det nya himmelriket gäller inte sådana ofullkomligheter som att älska bara eget folk. Det krävs fullkomlighet: kärlek till alla för Kristi skull, likasom som Fadern har utgett sin Son för alla.
Men ingen människa kan av sig själv - eller ens med Guds hjälp - efterkomma Jesu uppmaning att vara fullkomlig. Annars behövde han ju inte ha kommit till jorden för att lida för våra synder. Men Gud själv ger oss fullkomligheten av nåd genom Sonen. I hans lydnad och död äger vi en rättfärdighet som är fullkomlig, så att vi kan bestå inför Gud i domen. Denna fullkomlighet ges oss personligen i dopet och skall tillägnas dagligen genom tron. I denna Kristi fullkomlighet är vi redan fullkomliga i kärlek till vår nästa. Nu ligger budet om fullkomlighet inte längre över oss som ett krav - utan som en förmån att få vandra i d v s att få göra det som vi redan gör och är, nämligen vara fullkomliga i kärleken. Detta är de 'beredda gärningarnas' evangelium.

________________

Vår 'nästa' är i nytestamentlig mening alla människor i det med Kristi blod återlösta och rättfärdiggjorda människosläktet - vilka därigenom inte kan annat än älska och 'göra väl' mot en. Vi bör alltså betrakta alla människor inklusive oss själva i ljuset av Kristi död för världen - inte efter det gamla adamssinnet, som alla människor också har kvar även om de kommer till tro.