Tionde söndagen efter pingst

Trofast förvaltning av Guds gåvor

Matt. 25:14-30

 

14. Ty det skall ske som när en man, som ville fara utrikes, kallade till sig sina tjänare och överlämnade åt dem sina ägodelar; Luk. 19:12 f.

Mannen representerar Jesus, Guds Son. Efter att ha fullbordat sitt återlösningsverk och grundat sitt rike på jorden, överlämnade han evangeliet om detta till människor för att förvaltas och föras vidare. 1 Kor. 4:1. Detta överlämnande av himmelrikets skatter till människor sker alltjämt så länge evangeliet förkunnas.

15. åt en gav han fem pund, åt en annan två och åt en tredje ett pund, åt var och en efter hans förmåga, och for så utrikes.

Jesus for upp till sin Fader och vandrar inte längre här i synlig gestalt. Punden representerar inte jordiska gåvor för jordiskt bruk. Sådana är av underordnad betydelse för Guds rike och får alltefter tillfälle och lämplighet brukas eller lämnas oanvända. 1 Kor. 14:19. Ett dåligt förvaltande av jordiska gåvor kan Gud förlåta för Kristi skull och har därför inte de konsekvenser som nämns i vers 30. Punden är nämligen de himmelrikets skatter eller sanningar som innesluts i Kristi evangelium. Ett rätt eller fel förvaltande av dessa har konsekvenser för evigheten. Tron är den rätta förvaltningen och otron den felaktiga.
Alla människor får inte Guds ord i lika mått, men alla som nås av evangeliet får ändå minst ett sådant pund, en grundläggande insikt i Sanningen, som är en nyckel för fortsatt ingång i evangeliet. Åt någon kan ges stora insikter. En annan kan få kunskap i måttligare mängd. En tredje kan bli tilldelad endast någon enkel sanning, under det att den kristna läran i många andra stycken är som ett moln av obegripligheter för denna människa. Så förhåller det sig för många. Mängden av erhållna sanningar är dock ingen väsentlig sak i sammanhanget, eftersom redan ett litet ord av Gud bär i sig hela nådebudskapet. Det är bara en fråga om att se Jesu frälsargestalt tydligare och mångsidigare eller dunklare och endels. Det är i varje fall fråga om samma Kristus, som är frälsningen också för 'de fåkunniga'.

16. Strax gick då den som hade fått de fem punden bort och förvaltade dem så, att han med dem vann andra fem pund.
17. Den som hade fått de två punden vann på samma sätt andra två.
18. Men den som hade fått ett pund gick bort och grävde en grop i jorden och gömde där sin Herres penningar.
19. En lång tid därefter kom tjänarnas Herre hem och höll räkenskap med dem.

Ingen undgår Guds räkenskap. Vid evangeliets kontakt faller en dom över de ohörsamma, och denna dom bekräftas på den yttersta dagen.

20. Då trädde den fram, som hade fått de fem punden, och bar fram andra fem pund och sade: 'Herre, du överlämnade åt mig fem pund; se, andra fem pund har jag vunnit.'

Mannen var glad för att han hade fått förvalta så många av himmelrikets fördolda sanningar och därigenom kunnat vinna ytterligare insikter i dessa ting.

21. Hans Herre svarade honom: 'Rätt så, du gode och trogne tjänare. När du var satt över det som ringa är, var du trogen; jag ska sätta dig över mycket. Gå in i din Herres glädje.' Matt. 24:45 f. Luk. 16:10, 22:29 f.
22. Så trädde också den fram, som hade fått de två punden, och sade: 'Herre, du överlämnade åt mig två pund; se, andra två pund har jag vunnit.'
23. Hans Herre svarade honom: 'Rätt så, du gode och trogne tjänare. När du var satt över det som ringa är, var du trogen; jag ska sätta dig över mycket. Gå in i din Herres glädje.'

De fem, två eller det enda pundet är smulor av Guds omätligt rika himmelska skatter. Men eftersom Guds ord är odelbart, och hans kärlek finns inlagd i varje del därav, följer därav, att varje del är oändligt värdefull och att den som tar vara på och tror ett enda litet stycke, har därmed tagit emot Gud själv.
I människors ögon är himmelrikets pund inte ens så mycket som någonting ringa. För dem är det ren dårskap. 1 Kor. 2:14. Därför vill man varken ta emot det eller förvalta det. När så ändå sker, är det ett Guds verk via just det Ord eller pund som han har gett. Evangeliet skapar nämligen själv tron i människan hos vem Gud vill och när han vill och gör människan till evangeliets trogna förvaltare. Så är allt beroende enbart av Guds goda vilja och behag. Annars vore Guds nåd inte nåd, utan till en del människans förtjänst.

24. Sedan trädde också den fram, som hade fått ett pund, och sade: 'Herre, jag hade lärt känna dig som en sträng man, som vill skörda, där du inte har sått, och inbärga, där du inte har utstrött;
25. och av fruktan för dig gick jag bort och gömde ditt pund i jorden. Se, här har du, vad dig tillhör.'
26. Då svarade hans Herre och sade till honom: 'Du onde och late tjänare, du visste, att jag vill skörda, där jag inte har sått, och inbärga, där jag inte har utstrött.

Den enkla men klara sanning som räcktes åt mannen med det ena pundet lämnade mannen oanvänd. Jorden som han grävde ner den i var hans egen otro eller hans förblindade förnuft. Evangeliet blev därmed utan verkan i hans liv. Eftersom han förkastade det, blev det inte den port, varigenom han skulle ha kunnat gå vidare in i himmelrikets värld. Det blev inte ens en huvudets kunskap, eftersom han förkastade det med sina förnuftsargument. Det pund som mannen hade fått var just kännedomen om Gud som en sträng man, som kräver långt mer än människan förmår betala. Mannen reagerade alldeles som människor gör av naturen. Han faller inte till föga och begär nåd och förskoning, vilket han skulle ha fått för Kristi skull. Istället framhärdar han i att själv vilja kunna betala sin omätliga skuld och Guds krav. Hans fruktan för Gud ledde inte till underkastelse utan till flykt. Mannen blir inte motsagd av sin Herre. Guds krav är helt omöjliga för oss att uppfylla. Han har inte gett oss möjlighet att själv ta oss ur den syndens fördömelse, vari vi hamnat genom syndafallet. En annan sak är att han själv vill frälsa oss därifrån och har gjort det genom Sonen Jesus Kristus.

Det är likaså sant att Gud kräver tro av alla som får del av evangeliet, trots att han efter sitt fördolda rådslut av evighet har utvalt endast vissa människor till att bli väckta till tro på evangeliet. Joh. 6:65. Rom. 9:11,18. Men mannen tog detta som ett argument mot Gud och ett försvar för sin otro, såsom många under Jesus jordevandrings tid också gjorde. Joh. 6:66. Argumenten är desamma än idag: 'Om allt beror på Gud och hans vilja, vad gör man då med eget ansvarstagande? Nej, en sådan Gud vill vi inte tro på.'
Det går inte att argumentera mot Gud själv. Han är upphöjd över allt och alla i sitt fördolda majestät. Han är den högste domaren, och ingen kan få rätt mot honom. Job. 36:23 f, Rom. 9:20,21. Den som inte tar vara på evangeliet om Sonen måste stå till svars för sin otro, trots att det är Gud som har trons gåva i sin hand och ger den åt vem han vill efter sitt eget behag. Rom. 9:15,16. [För fördjupning i detta ämne läs Martin Luthers skrift Om den trälbundna viljan.]

27. Då borde du också ha satt in mina pengar i en bank, så att jag hade fått igen mitt med ränta, när jag kom hem.

Den undervisning som mannen hade fått om Gud borde han inte ha stött ifrån sig utan anammat och bevarat och därigenom bevarat sin själ från dom och förkastelse. Den som förkastar det första lilla stycket av Guds sannings ord, förlorar därmed också allt och drar Guds vrede över sig.

28. Tag därför ifrån honom hans pund och ge det åt den som har de tio punden.
29. Ty var och en som har, åt honom ska bli givet, så att han får övernog; men den som inte har, från honom ska tagas också det han har. Joh. 3:36. Matt. 13:12. Mark. 4:25. Luk. 8:18, 19:26.

Den som omfattar Kristus och hans nåd genom tron har salighet och evigt liv, men den som förkastar Kristus har ingenting till sitt försvar, och han kommer att bli brutalt tagen ur sin egen inbillade rättfärdighet.

30. Och kasta den oduglige tjänaren ut i mörkret härutanför.' Där ska vara gråt och tandagnisslan. Matt. 8:12, 22:13, 24:51.

Utkastandet i mörkret sker redan i tiden i och med att man förkastar ljuset, Guds ord, och sist vid tidens ände. Mörkret är lika med total utestängdhet från Guds och de saligas gemenskap och innebär evig död, i vilken det inte finns någon glädje utan endast grämelse och klagan.