5 oktober 2008 i Lappfjärd

Bibelsamtalsutkast över Mark. 16:9-20

 

9. Efter sin uppståndelse på första veckodagens morgon visade sig Jesus först för Maria från Magdala, som han hade drivit ut sju onda andar ur.

Varför visade Jesus sig allra först för henne? Varför nämns här andeutdrivningen? - Andeutdrivningen antyder svaret på varför Jesus visade sig allra först för henne. M.M:s liv är en bild av varje kristens liv: MM förstod, att hon hade varit helt hjälplös mot andebesattheten och förstod att hon var beroende av Jesus för att bli bevarad från återfall. Han hade förbarmat sig över henne, som i både sina egna och andras ögon inte hade räknats som något värd. I det såg hon hans gudomliga barmhärtighet, och bekantskapen med honom hade gett henne övertygelsen, att han var den gudomliga kärleken själv och den från Gud utsände. När hon sedan såg hur han blev korsfäst, dödad och lagd i graven, blev hon utom sig av sorg. Men Jesus visste hur hon kände det, och att det var hon som mest och först av alla behövde få höra glädjebudskapet om att han lever. På samma sätt handlade Jesus med Petrus som var djupt bedrövad över sina ord på översteprästens gård om sitt förhållande till Jesus. Han fick möta Jesus som uppstånden före de andra lärjungarna.

Just så handlar Herren Jesus med de sina. Vi är alla från födelsen i syndens våld och styrda av djävulen själv. När vi av Guds nåd möter Sanningen Jesus Kristus genom evangeliet, då börjar vi förstå något av hur illa det har varit beställt med oss. När vi sen vandrar en tid med Herren Kristus fattar vi mer och mer, att vi inte kan leva utan honom. Och när han då någon gång blir skymd för vår tros ögon, då har vi sorg, och vi söker honom frenetiskt. Men på samma sätt som Herren Jesus visste om hur Maria och Petrus var djupt bedrövade, så vet han också om oss, och det händer inte, att han överger någon i törnesnåren. När vi känner oss som värst utelämnade, har vi svårt att tänka oss att han skulle komma plötsligt in i vårt sammanhang, men det så gör han. det är hans sed. Så överraskade han Maria, och så överraskade han de två lärjungarna, som var på väg till Emmaus, och så överraskade han de elva, när de var församlade innanför låsta dörrar. Hans ankomst är alltid överraskande för oss - likt blixten som slår till plötsligt, men som också lyser klart.

10. Hon gick och berättade det för dem som hade varit tillsammans med honom och som nu sörjde och grät.

Också detta, att hon gick med bud till lärjungarna är en bild av alla Herrens egna. När han möter oss, ger han oss alltid en uppgift. och hans uppenbarelse har sådan kraft, att vi inte kan annat är gå med bud till våra medsyskon i tron. Hans ord är så stora och överväldigande, att vi inte förmår hålla dem för oss själva. Här i Markus evangelium står inte att hon gick med budet till lärjungarna, utan omskrivet: Hon gick och berättade det för dem som hade varit tillsammans med honom och som nu sörjde och grät. Så ska vi göra: Vi ska trösta dem som sörjer och gråter och behöver få veta att Herren lever, att han är syndares vän och Frälsare. Vårlden sörjer inte över, att Herren Jesus är dold för dem. De vill inte veta av honom. Men vad händer då?

11. Men när de hörde att han levde och att hon hade sett honom, trodde de inte på det.

Det är då märkligt! När vårt samvete och världen och djävulen anklagar oss, då tror vi dem, men när vi får höra om nåden i Kristus, då har vi svårt att tro det. Varför trodde lärjungarna inte på Maria? - Jo, hon gav dem nyheten utan bakgrund. Ifall de elva hade kommit ihåg vad som var profeterat om Herren Jesus, bör det ha varit annorlunda för dem. Det är inte lätt att tro evangeliet sådär direkt. Vi behöver bevis. När det gäller vår syndaskuld har vi bevis både i skriften och i vårt eget samvete. På samma sätt måste vi hämta bevis från skrifterna på att vår syndaskuld är betald och allt är förlåtet från Guds sida.

12. Senare visade han sig i en annan gestalt för två av dem som var på väg ut på landet. - An.d. påsk 1. Luk 24:13-35
13. De gick också och berättade det för de andra, men inte heller de blev trodda.

Man tycker att tre personer skulle ge mer tyngd än en åt vittnesbördet. Men det visar sig, att det är samma sak hur många som än säger det. Vi kräver bevis. Och det är egentligen inget fel med det. Vi ska inte tro nånting ogrundat. Vad människor har upplevt kan vara falska syner och förvillelser. Det bästa beviset vore väl då att få se Herren själv uppstånden och levande. Han vet det och är inte sen att komma till undsättning.

14. Sedan visade han sig för de elva när de låg till bords, och han förebrådde dem deras otro och hårda hjärtan, då de inte hade trott på dem som hade sett honom uppstånden. (1 s e påsk 3. Luk 24:36 f. om mötet, men inte om förebråendet)
Vad menar Jesus? Ska vi tänka att de var hårdhjärtade mot Maria och de två lärjungarna? Borde lärjungarna ändå ha trott direkt på vad de tre sa - utan att ha fått dess närmare bevis på budskapets äkthet? Säger inte aposteln, att vi ska pröva allt och behålla det goda? Och Jesus själv säger ju, att vi ska akta oss för att tro allt. Det kan vara villfarelse. Apostelns och Jesu undervisning kan ju inte gå om intet. Man måste få bevis för påståendena.

Otron och hårdhjärtenheten var inte riktade mot det tre som vittnade om uppståndelsen, utan mot Jesus själv. Han hade berättat för dem om både sin förestående död och om sin uppståndelse. Men de trodde ingetdera. Matt. 17:23. Det räckte inte ens med det som Gud själv sa. Vad finns det då för medel som hjälper mot sådan otro? Det framgår ur Luk. 24:44f. Och han sade till dem: "Detta är vad jag sade till er, medan jag ännu var hos er: Allt måste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag, hos profeterna och i psalmerna." Sedan öppnade han deras sinnen, så att de förstod Skrifterna. Och han sade till dem: "Det står skrivet att Messias skall lida och på tredje dagen uppstå från de döda. Vi måste se i Skrifterna, i profetiorna. Bevisen på Herrens uppståndelse, och dessutom angående hela hans frälsningsgärning, finns där. Om vi vill veta huruvida Jesus verkligen uppstod, finns det inget annat sätt att bevisa det, än att se vad som har förutsagts innan det hände. Det är samma regel, som användes åt herdarna på julnatten. Ängeln förutsade, att de skulle komma att hitta ett nyfött barn. Och det skulle vara lindat och det skulle ligga i en krubba. Därav visste herdarna säkert, att det var fråga om den utlovade Messias. På samma sätt då Johannes Döparen skulle utpeka vilken person av alla dem han döpte som var Messias: Han fick förutsägelsen, att den över vilken en duva, symbolen för Guds Ande, sänker sig ner och stannar - aldrig flyger bort, den personen är det. När sen Johannes såg när det skedde, då visste han bombsäkert, att den personen var Guds utlovade Frälsare. Vi senkomlingar har nu i Bibeln en hel uppsjö av sådana förutsägelser att ta fasta på. När vi läser om dem, får vi den tro och visshet som vi behöver.

15. Och han sade till dem: "Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen. Matt. 28:19.

Lärjungarna fick således en enda uppgift: att förkunna evangeliet i ord och i gärning, döpande och lärande. Något annat än vad som hör till evangeliet skulle de inte förkunna, eftersom det eviga livet och saligheten finns endast i evangeliets kunskap. Jesus nämnde inte lagen!! Man blir ju inte heller frälst eller salig genom lagen. Och det är helt tillräckligt för saligheten om vi tror evangeliet. Men vi har ett problem, nämligen det, att vi inte vill tro evangeliet, om vi inte känner vårt av synd fördärvade tillstånd. Om det får vi veta genom lagen. Judarnas ledare slingrade sig inför lagens udd, tolkade om lagen, så att den inte gick dem till hjärtat. Därför förstod de sig inte på evangeliet och kände inte igen den Messias som var utlovad genom lagens och profeternas skrifter.

För det andra skulle de i sin evangeliförkunnelse inte göra någon åtskillnad mellan judar och andra folk, eftersom Jesus har burit hela världens alla synder och utstrukit dem med sitt blod. Inför Gud är alla i sig själv lika stora syndare och värda fördömelse, men i Jesu död är alla gjorda rena och heliga.

16. Den som tror och blir döpt, han skall bliva frälst; men den som icke tror, han skall bli fördömd. Joh. 3:18.

Evangeliet om den fullbordade frälsningen i Kristus är av en sådan betydelse, att var människas eviga väl eller ve är beroende av det. Den som tror det har livet genom det, men den som förkastar det förblir i sitt gudlösa tillstånd och under Guds dom. Ingen som hör evangeliet kommer förbi det. Det har en så kraftig verkan, att ingen kan förbli opåverkad och likgiltig. Antingen väcks man av det till tro och andligt liv, eller så avvisar man det som anstötlig dårskap. Evangeliet om Guds nåd för syndare är både en löse- och en bindenyckel: Den som tror evangeliet, han har syndernas förlåtelse i det, medan den som förkastar det förblir i sina synder utan möjlighet att befria sitt samvete från dem. Han drar därmed Guds dom över sig redan i detta livet.Dopet är inget tillägg till uppgiften att predika evangelium, utan hör med till evangeliets spridande. Ibland försöker man av vissa översättningar utläsa en ordningsföljd mellan tron och dopet. men i praktiken finns det ingen bestämd ordningsföljd. En korrekt översättning torde vara 'Den troende och döpte ska bli frälst'.

Egentligen är Kristi verk tillräckligt för vår salighet, men för vår personliga tillägnelse av evangeliet behöver vi bli döpta in i Guds rike. I dopet får man frälsningen personligen av Gud. Men om den döpte sedan vänder sig bort i otro, så att han inte tror på det som han har fått, går han därigenom ändå miste om allt.

17. Och dessa tecken skola åtfölja dem som tro: genom mitt namn skola de driva ut onda andar, de skola tala nya tyngomål. Luk. 10:17 f. Apg. 5:12 f. 8:7. 10:44 f. 16:18. 19:6. 1 Kor. 12:10.
18. ormar skola de taga i händerna, och om de dricka något dödande gift, så skall det alls icke skada dem; på sjuka skola de lägga händerna, och de skola då bliva friska." Apg. 28:3 f. 8.

Evangeliets uppgift är att ge evigt liv och andlig hälsa, men där Guds Ande så vill kommer evangeliet också att åtföljas av underverk i anknytning till jordiskt liv och jordisk hälsa, för att som tecken på evangeliets sanning stadfästa detta i människornas hjärtan. Vers 20. Helbrägdagörelse och andra underverk är alltså inga självändamål, utan är endast till för tron på evangeliet. Guds Ande allena vet när sådana är av nöden. Avsaknaden av sådana undergärningar i en församling betyder inte att det är något fel på församlingen, utan snarare är det ett tecken på att tron på evangeliet redan är fast förankrad i församlingen, så att den inte nödvändigtvis behöver något yttre tecken.I fråga om att tjäna Gud och förhärliga honom i detta livet, är det hans Andes sak att avgöra huruvida vi bäst gör detta i lidandet eller vid god jordisk hälsa. Båda är lika goda i Guds hand.

19. Därefter, sedan Herren Jesus hade talat med dem, blev han upptagen i himmelen och satte sig på Guds högra sida. Luk. 24:50 f. Apg. 1:2 f. 9.

Att vara på Guds högra sida innebär att ha hans fulla godkännande. Då Jesus sitter där som Människosonen, hela människosläktets representant, innebär det att också vi i honom har Guds godkännande.

20. Men de gingo ut och predikade allestädes. Och Herren verkade med dem och stadfäste ordet genom de tecken, som åtföljde det. Apg. 14:3. Hebr. 2:4. Herren verkade med dem genom sin Ande, som nu efter Jesu död och uppståndelse hade till sitt förfogande inte bara ett löfte om en kommande Messias utan budskapet om den fullbordade frälsningen.

Sammanfattning

Texten handlar om konsekvenserna av Jesu död och uppståndelse:

1. Lärjungarna hade kommit på skam med sin otro angående Jesu uppståndelse.
2. Allt är klart för uppgiften att predika evangeliet om den fullbordade frälsningen i Kristus.
3. Detta evangelium ska predikas åt alla människor, eftersom Jesus har dött för allas synder.
4. Evangeliet om Guds nåd för syndare är både en löse- och en bindenyckel: Den som tror evangeliet, han har syndernas förlåtelse i det, medan den som förkastar det förblir i sina synder utan möjlighet att befria sitt samvete från dem. Han drar därmed Guds dom över sig redan i detta livet.
5. Evangeliets sanning bevisas också genom yttre tecken i form av under - när Guds Ande så finner för gott - för stadfästandet av Ordet hos människorna.
6. Fadern godkänner Sonens frälsningsverk genom att låta honom sätta sig på sin högra sida. Genom att Sonen är hela människosläktets ställföreträdare, gäller Faderns godkännandeoss alla.
7. Jesu order till lärjungarna såväl som den i evangeliet inneboende gudakärleken driver lärjungarna ut i missionsuppdraget.