2. En ny värld

eller Se, jag gör allting nytt! Upp. 21:5

Det som vi går igenom i dag kräver tankearbete. Det är s k torrt bröd, som måste tuggas många gånger och begrundas. Och det kommer att väcka många frågor hos er. Men svaren finns och jag ska ta det långsamt. I mitt föregående tal tog jag upp vad Jesu dop vid Jordanfloden betyder för oss. Nu tänkte jag fortsätta med vårt dop. Men först något om Kristi uppståndelse. Slå upp Upp. 21!

Det som hände i Kristi uppståndelse från de döda var inte bara det att han fick liv igen, utan det hände samtidigt något obeskrivligt stort, en ännu större sak än skapandet av den materiella världen. När Gud skapade världen, använde han sig av bara ord, och allt blev till av ingenting. Nu däremot räckte det inte med ord, utan Gud måste offra sin egen älskade Son, för att åstadkomma det som han hade beslutat. Redan av detta ser vi, att det som skedde i Kristi uppståndelse måste vara större än den första skapelsen.

Jag läser ur Uppenbarelseboken: ”Han som satt på tronen, d v s Herren Jesus, sade: ”Se, jag gör allting nytt.” .... Han sade också till mig: ”Det har skett. Jag är A och O, Begynnelsen och Änden.” 21:5-6

Lägg märke särskilt till orden 'Det har skett'! Att den första skapelsen har skett är vi på det klara med. Och likaså, att Jesus medverkade i den. ”Genom honom har allt blivit till, som är till”, skriver Johannes. Joh. 1:3. Jesus är Begynnelsen. Men nu säger han, att han gör allting nytt d v s han förnyar hela skapelsen. Varför då? Jo, därför att det som gjordes genom honom strax blev förstört genom synden, som kom in i världen.
Och han tillägger: Det har skett! Likasom allt började i och med Guds Son, så har också änden redan kommit i och med honom. Han har redan gjort allt nytt, och han understryker det med att han själv är både början och änden på hela processen, som har lett till en ny skapelse.

Men vi ser ju ingenting av det! Vi ser bara den vanliga världen som är omkring oss. Ja, så är det därför att det inte är fråga om materiella ting, utan om andliga. Eftersom Herren säger, att det har skett, så måste det ha skett i hans uppståndelse från de döda.
Och det är just den nyskapelsen som är änden. Han är änden, likasom han är begynnelsen. Han blir inte änden - nån gång, utan han är änden här och nu. En andlig nyskapelse av världen har skett i honom.

Johannes fick se i bilder hur det gick till vid världens nyskapelse. Vi ska gå igenom vers för vers vad Johannes såg.

”Jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden hade försvunnit, och havet fanns inte mer. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen, från Gud, redo som en brud, som är smyckad för sin brudgum. Och jag hörde en stark röst från tronen säga: ”Se, nu står Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo hos dem och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem. Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta.” Upp. 21:1-4.

Den första himlen, den som alltsedan syndafallet hade varit en sluten plats utom räckhåll för oss, den hade försvunnit. I stället fanns det en ny himmel. Den första jorden, som var så nersölad av synd, den hade också försvunnit. I dess ställe fanns det en ny jord.

Så långt kan vi följa med i tanken. Men så säger Johannes, att havet inte fanns mer. Då undrar vi: Om nu hela den första jorden hade försvunnit, så varför nämns då havet särskilt? Vi börjar ana, att det inte är fråga om hav i jordisk mening utan om något andligt. Det som sägs i Upp. 21 och det som hände i Kristi uppståndelse handlar om andliga ting.

Det är så, att havet används i bibeln som en bild av det syndfulla människosläktet. Det är fråga om just det havet här, det onda människohavet. Jesaja skriver: De ogudaktiga är som ett upprört hav, ett som inte kan vara stilla, ett hav, vars vågor rör upp dy och orenlighet. Jes. 57:20. Och aposteln Judas skriver om de ogudaktiga: ”De är vilda havsvågor, som kastar upp sina skändligheters skum.” vers 13.

Detta syndiga människohav finns inte mer. I och med Kristi uppståndelse hände det något med människohavet. Hela människosläktet blev rent från sina synder, så att inte ens Gud själv, som ser allt, inte kan upptäcka något syndigt och oroligt människohav.

Ja, vi ser förstås synden och dess följder i världen, men synden är borttagen och den finns inte längre till inför Gud. Sa inte Johannes Döparen också: ”Se Guds Lamm, som tar bort världens synd”? Hela människosläktets alla missgärningar är utstrukna med Kristi blod, och det onda släktet är förvandlat till ett nytt, rent och stilla Guds folk. Detta nya och rena släkte liknas för övrigt i Uppenbarelseboken vid ett hav av glas, så rent att man kan se igenom det utan att upptäcka den minsta syndafläck.

Denna Guds gärning genom Jesus är den grund som vi ska bygga vår tro på. Det som sen sker när vi ber om förlåtelse är inget mer än att redan förlåtna synder, som har legat envist på våra samveten, blir utstrukna också därifrån. Men det sker bara på grund av att allt redan för länge sen är förlåtet och utstruket med Jesu blod. Vi ska tro på grunden för förlåtelsen, så hålls också samvetet fritt!

Eftersom havet alltså inte betyder ett jordiskt hav, så är det logiskt att inte heller himmel och jord har den betydelsen här, utan de är bilder av andliga storheter. Det ser vi också av det följande.
Det nya Jerusalem, som kom ner från Gud är inte ett nytt Jerusalem i staten Israel, utan Kristi nåderike, som han grundade genom sin uppståndelse från de döda.

Guds tabernakel som också kom ner till jorden i Kristi uppståndelse, är evangeliet om syndernas förlåtelse i kraft av Kristi blod. Tabernakel är detsamma som tält. Och tält har man till skydd för sol eller regn eller hagelskurar. Evangeliet är ett sådant skydd. Det har Gud gett oss mot både hans vrede över synden och mot satans anklagelser om synd.

Av detta ser vi att detta stycke i Uppenbarelseboken inte handlar om tillvaron bortom den lekamliga döden, så som vi brukar tänka, när vi läser det, utan det handlar om tiden här under jordelivet, där vi behöver ett sådant skydd. Efter döden behöver vi inte längre något sådant. Där finns inte längre någon som kan anklaga oss för synd.

Och så står det att Gud ska bo bland människorna och han ska vara deras Gud och de ska vara hans folk. Gud kom alltså ner till oss genom sin Son och genom evangeliet, nådens budskap, det som genom Kristi uppståndelse blev färdigt att förkunnas för oss. Det fanns inget evangelium innan Kristus hade uppstått från de döda. Men genom hans uppståndelse fanns det nu färdigt.

Och Gud bor i evangeliet, som är hans ord, och bland sitt folk, nämligen bland det folk som lyssnar till evangeliet, där det förkunnas. Allt detta finns på jorden här och nu: det nya Jerusalem, Evangeliets tält och Gud själv, nämligen i budskapet om den uppståndne och nåden genom honom.

Sen kommer vi till tårarna, som Gud ska torka bort. Tårar hör den synliga jorden till, och vi kan inte ta dem med oss till andra sidan döden. Där finns inga tårar på de saligas kinder. Där är vi enbart saliga redan från början. Gud står inte där strax innanför dörren och torkar bort dem. Nej, Gud är redan här ibland oss i sitt tabernakel, som är evangeliet. Han torkar bort syndasorgens tårar här med hjälp av evangelium om syndernas förlåtelse.

Nästa ord är döden. Den försvann i och med Kristi uppståndelse från de döda. Herren Jesus säger själv: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör och var och en som lever och tror på mig ska aldrig någonsin dö”. Joh. 11:25,26. Vi som tror på Herren Jesus och på vad han har gjort för oss, vi lever redan nu det eviga livet, eftersom hans ord, som vi tror på, är både Ande och liv, så som han själv säger. Joh. 6:63.

Allt som Johannes fick se, har alltså redan skett, nämligen i Kristi uppståndelse. Angående tillämpningen av detta stycke, ska vi nu komma ihåg, att det visserligen är fråga om himmelska ting, men att det som berättas har skett och sker här och nu på jorden. Kristi rike finns här ibland oss, och det är här i evangeliets tabernakel som Gud är ibland oss med sin nåd. Det är här vi ska bli bekanta med honom och få tröst mot synd och all svaghet.

Många bibelställen, som ter sig dunkla för oss, har sin förklaring i Kristi uppståndelse. Aposteln Paulus talar i efesierbrevet om Guds hemliga plan, som skulle genomföras när tiden var inne, nämligen att i Kristus sammanfatta allt i himlen och på jorden. Ef. 1:9-10. Sammanfatta allt. Ordet 'allt' används ibland som förkortning av allt kött, d v s alla människor. Alltså sammanfatta alla människor. Också ett annat Jesu ord säger samma sak: ”När jag har blivit upphöjd från jorden d v s korsfäst, ska jag dra alla till mig”. Joh, 12:32.

Jesus skulle alltså dra alla människor till sig och sammanfatta dem i sig. Hur skulle det då ske? Bakgrunden eller förklaringen finns bl a i Hesekiel 34. Där säger Herren: ”Mina får irrar nu omkring på alla berg och alla höga kullar. Över hela landet är mina får kringspridda utan att någon frågar efter dem eller söker upp dem.... jag ska själv söka upp mina får och ta mig an dem. Liksom en herde tar sig an sin hjord, när han är bland sina får, som varit förskingrade, så skall också jag ta mig an mina får och rädda dem från alla de orter, dit de förskingrades en mulen och mörk dag.”
Syndafallets dag var en i andlig mening mulen och mörk dag, då de första människorna föll bort från gemenskapen med sin Skapare. Sen dess är vi alla av naturen förskingrade d v s borta från Skaparens gemenskap, borta ur den rättfärdighet och helighet, som han bor i.

Kristus samlade nu i sin uppståndelse oss alla tillbaka in i sin och sin Faderns gemenskap i rättfärdighet. Vi var kringspridda i synd, så att vi likt de avfallna israeliterna dyrkar egna gudar på egna heliga kullar och berg. Men i Kristi uppståndelse blev allt sådant utstruket ur Guds böcker och ur hans åsyn. Och vi bortavarande syndare blev en enda - rättfärdig - fårahjord under den ende gode Herden. Sådan ser nu Gud mänskligheten genom sin Sons uppståndelse.

Är då allt färdigt genom Kristi uppståndelse, så att alla människor far direkt in i himmelens salighet när de dör? Svaret är att allt visst är färdigt, men att det finns ett hinder för oss, ett hinder som Gud själv måste göra någonting åt. Annars blir ingen av oss frälst. Hindret finns i oss människor. En medfödd defekt. Vi varken ser eller förstår någonting med våra jordiska sinnen av det som har skett för oss i Kristi uppståndelse, eftersom Kristi rike inte är av denna världen. Vi kan inte på vårt jordiska sätt ta till oss det himmelska goda och leva av det.

Vi måste komma in i den andliga världen på något sätt. Annars kan vi inte förstå andligt tal. Det som berättas åt oss om frälsningen genom Kristi död och uppståndelse låter som ett obegripligt språk för våra mänskliga och jordiska sinnen. Vi är av naturen födda bara in i den här synliga världen. Vi lever i den här världen och våra sinnen fungerar i den här världen. Vi måste få ett andligt sinne. Det känner vi igen från datorvärlden. När man vill ha in något nytt i datorn, så måste det finnas ett program i datorn, som kan ta emot det nya. Ett sådant mottagarprogram brukar levereras samtidigt med det nya som ska installeras i datorn.

Nu är det så, att det inte finns något andligt sinne som går att anpassa till oss jordiska varelser, utan vi måste förnyas helt och hållet, vi måste bli födda in i den andliga världen och bli till som andliga varelser. Och det sker på liknande sätt som när vi föddes av våra föräldrar in i den synliga världen.

Hur ska vi få det till stånd då? - Det kan inte vi få till stånd. Vem kan påverka sin egen födelse innan han har blivit till? Vår andliga födelse är helt och hållet Guds angelägenhet, likasom det var våra föräldrars angelägenhet att avla och föda oss. Gud verkställer själv vår andliga nyfödelse, och han gör det genom dopet i hans namn - utan att vi från vår sida kan blanda oss i det. Aposteln Johannes säger om dem som har blivit födda av Gud: ”De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja utan av Gud.” Joh. 1:13. Vår egen vilja eller önskan har ingenting med vår nyfödelse att skaffa.

När rådsherren Nikodemus kom till Jesus och ville ha klarhet ifråga om Jesus och hans rike, sa Jesus direkt åt honom: ”Den som inte blir född av vatten och Ande d v s döpt, kan inte komma in i Guds rike.” Joh. 3:5. Jesus ville säga: Du ska inte tro, att du kan fatta någonting som hör till Guds rike, om du inte blir född av Gud in i riket, till ett rikets barn. Först då har du de andliga sinnen, som kan ta emot andligt tal.

Därför är det en villfarelse att tala om troendedop. Man kan inte vara troende innan man är döpt och har fått del av Guds Ande. Gud kan visserligen ge sin Ande också på annat sätt, t ex åt gamla testamentets profeter, men det är undantag och det hör till Guds eget område, där han bestämmer. För oss gäller att döpa först och lära sen.

Och vidare sa Jesus: ”Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som är född av Anden.” Joh. 3:8. Nikodemus trodde kanske, att han kunde skaffa sig andliga insikter genom att tänka och forska på ett jordiskt sätt. Det tror många idag, och speciellt i de teologiska läroinrättningarna. Men vi ser hur det går åt galet håll för dem. Det går inte att studera det andliga bibelordet med förnuftets glasögon, om man vill komma till sann kunskap. Vi behöver Guds Ande till det.

Men det är med Anden som med vinden, vi kan inte styra den. Vi bara hör den och känner den, när den berör oss. Så är det ju också med vår födelse till människa. Ingen kan bestämma sig för att bli till eller ens begära att få bli till. Innan vi var födda visste vi inte ens att det fanns en sådan värld som denna, som vi nu har omkring oss. På samma sätt är vi helt utanför det andliga innan vi har blivit födda in i den andliga världen. Vi tror att vi kan veta någonting om den, men vi vet ingenting och förstår ingenting.

Att nyfödelsen är nödvändig framkommer mycket tydligt i samband med judarnas dispyter med Herren Jesus. Judarna fattade ingenting av det som han talade till dem. Det blev inget egentligt samtal. De talade helt förbi varandra. Judarna befann sig i en annan tankevärld än Jesus. Det sa han också rakt ut till dem: ”Ni är nerifrån. Jag är ovanifrån. Ni är av den här världen. Jag är inte av den här världen.” Joh. 8:23.

Vi måste alltså foga oss i den ordning som Herren Jesus har bestämt åt oss i evangelisationsarbetet: För det första Döp dem! och för det andra Lär dem! Vi måste först födas in i den andliga världen, så att vi får de sinnen, som hör till den världen, så att vi kan uppfatta andligt tal och komma i åtnjutande av frukterna av Kristi uppståndelse.

En annan sak är sen om vi använder oss av de andliga gåvor, som vi får i dopet. - Men nu ska vi se närmare på dopet.

Vårt dop hör samman med Jesu dop vid Jordan. När han blev döpt vid Jordan till ett med oss syndare, då blev han syndare. När vi nu döps, då döps vi till ett med honom, och han är rättfärdig, och då blir vi rättfärdiga i honom. Detta är viktigt att komma ihåg!

Vi blir genom vårt dop personligen förenade med Kristus så helt, att vi får liv av hans liv, blir Guds barn och Kristi bröder och systrar. Vi kommer i åtnjutande av precis allt som Kristus har och äger genom sin uppståndelse: renhet från synden, Guds nåd och välsignelse, barnaskap hos Gud och evigt liv.

Dopet sker i den treenige Gudens namn, vilket betyder, att Gud är närvarande och berör oss med hela sin gudoms kraft. En så nära kontakt med Gud, den allsmäktige och levande, kan inte lämna någon varelse utan påverkan och förvandling. Gud sa till Mose angående föremålen i uppenbarelsetältet: ”Du ska helga dessa föremål, så att de blir högheliga, och var och en som rör vid dem blir helig.” 2 Mos. 30:29. När nu redan en beröring av de heliga, men ändå jordiska föremålen, hade en sådan förvandlande verkan, hur mycket mer ska då inte en beröring med Gud själv åstadkomma en förvandling.

Förvandling är just vad ett dop innebär. Före sitt lidande sa Jesus orden ”Jag har ett dop, d v s en förvandling, som jag måste genomgå och hur våndas jag inte tills det är fullbordat.” Luk. 12:50. Han skulle genom sitt lidande och sin död genomgå en förvandling från synd till rättfärdighet. Han, som enligt 2 Kor. 5:21 var gjord till synd för oss, skulle bli rättfärdighet för oss. 1 Kor. 1:30.

Så innebär också vårt dop en förvandling, nämligen från vårt liv i gudlöshet och hopplöshet till rättfärdighet och liv i Kristus och barnaskap hos Gud. Inte bara så att Gud börjar räkna oss som sina barn eller upptar oss som adoptivbarn, utan så att han föder oss i Kristus till sina egna andliga barn genom sin Ande och sitt Ord, som båda är närvarande i dopet.

Nu är det hela tiden fråga om vad vi är i Kristus, inte i oss själva. Vi kan inte se det som Gud har gjort med oss i dopet eller ta på det. Aposteln säger: Ert liv är fördolt med Kristus i Gud. Kol. 3:3. Men inte desto mindre har Gud fött oss till sina barn i dopet till Kristus. Och det som han har gjort med oss, trots att vi inte ser det, det ska vi hålla före och lita på.

Det har sen gammalt blivit en vana för oss att förbise den Allsmäktiges eget verk med oss i dopet. På samma sätt som om vi skulle tvivla på vår jordiska födelse eller inte vilja erkänna, att vi har blivit till enbart genom våra föräldrars handlande. Vi medverkade inte på något sätt när vi blev till. Och på samma sätt är det med dopet. Gud födde oss alldeles själv till andliga varelser, inte med hjälp av någon människas vilja och medverkan. Men en helt annan sak är sen, att vi inte har någon nytta av att vara födda till Guds barn, om vi inte tror det. Vi tar alltså emot barnaskapet genom tron.

Det är med dopet som med maten. Om vi inte äter varje dag, så dör vi. Om vi inte tror på vad Gud har gjort med oss i dopet och hela tiden har vår styrka i det, så har vi ingen nytta av det och går miste om allt.

Man hör och läser ofta uttrycket ”om du är ett Guds barn” eller ”om du är född på nytt”. Jag skulle vilja ropa: ”Så sant som Gud, den Allsmäktige själv födde mig i dopet genom Anden och vattnet och Ordet, som där uttalades, till sitt barn, så är jag det.” Om jag sen tror det eller inte, så är jag ändå född till Guds eget barn. ”Guds barn” är det nya namnet, som han gav mig. Och har han fött mig, så förblir jag hans barn också om jag går bort som ett sorgebarn. Den förlorade Sonen i Luk. 15 misste inte sitt barnaskap när han for bort hemifrån.

Den rätta ordningen är denna: Gud gör först sitt stora verk med oss i dopet. Han är närvarande där i hela sin allsmäktiga treenighet. Han inlemmar oss i Kristus, så att vi får del av hans liv, hans barnaskap hos Gud, hans rättfärdighet och hans helighet. Därmed är vi Guds barn och Kristi bröder och systrar.

Därefter får vi tro på detta som Gud redan har gjort med oss i dopet. Och genom tron på dopets nåd aktiveras i oss det liv som vi fick i dopet, det liv som Gud redan tillräknar oss i Kristus – Trots att vi i oss själva saknar både andligt liv och tro. Vi får åtnjuta dopets hela gåva genom tron. Och då blommar vi upp i glädje över den givna gåvan. Jag fungerar då som ett levande Guds barn, och inte längre som ett dött eller sovande eller bortavarande sorgebarn.

Och jag har genom tron på dopet ett fast grundat hopp att få komma hem till min Fader i himmelen, eftersom han själv har fött mig till sitt barn i dopet. Min klentro eller annan svaghet kan inte göra om intet det barnaskap som han gav mig i dopet. Den som en gång är född av Gud, är för alltid hans barn. Den sanningen ska vi hålla stadigt fast.

Den förlorade sonen var sin Faders barn också när han var borta hemifrån och trots att han då samtidigt var ett djävulens barn, en som ville leva sitt eget onda liv så som han själv ville. Han var under djävulens våld ännu när han hade beslutat sig för att gå tillbaka hem. Han ville nämligen, likt andligen egenrättfärdiga, göra rätt för sig som legodräng, inte som son i huset. Han ville inte åtnjuta sitt barnaskap. Men Fadern tog honom i sin godhet tillbaka som den son, som han alltjämt var.

Så tar vår himmelske Fader också emot oss varje dag som sina egna söner och döttrar. Det är meningen att vi ska mena vad vi säger då vi ber 'Fader vår', och inte ifrågasätta den födelse som han har åstadkommit i vårt dop genom sin Ande. Vi ska komma ihåg, att Gud alltid är före oss. Han blir inte vår Fader, när vi börjar tro det. Han blev det när han döpte oss till sina barn. Men när vi börjar tro det, då lever vi också i barnaskapet.

De bortavarande barnen brukar man kalla djävulens barn, till skillnad från de troende barnen, som man då kallar Guds barn. Egentligen är alla människor i sig själva djävulens barn. Vår köttsliga vilja är emot Gud. Och lika sant är det, att alla som är döpta till Kristus är Guds barn i Kristus och delaktiga av alla Guds gåvor i Kristus.

Dopet är Guds engångsgärning med oss. Men tron är ingen engångsgärning. Man måste förbli närvarande i tron på dopets nåd. Håller man sig borta från det andliga matbordet, går man naturligtvis miste om dopets hela innehåll. Man drar sig undan till fördärv, heter det.

Sammanfattningsvis har jag försökt säga, att Gud, för det första, har genom Kristi uppståndelse nyskapat himmel och jord på ett andligt sätt, så att han ser hela skapelsen som förnyad och rättfärdig i Kristus. Och den nyskapade världen kommer till oss som ett himmelskt Jerusalem genom evangeliets tabernakel, där Gud själv bor och vi får ha gemenskap med honom. Där i evangeliets tabernakel torkar han bort alla tårar, som synden har orsakat oss. Och döden är för alltid borttagen i den andliga världen. Och genom tron på Jesus Kristus lever vi det eviga livet redan i den andliga världen.

Visserligen finns synden och döden och förgängelsen alltjämt kvar i den värld, som vi ser med våra ögon. Men det som vi ser med ögonen är inte det viktiga. Det viktiga är vad Gud har gjort i det fördolda och vad han anser. I hans ögon är allt redan förändrat. Vi är hans egna barn, födda av honom själv till det. Och Herren Jesus är vår verklige bror. Och den släktskapen är mycket förmer än all jordisk släktskap.

Och allt detta är Guds eget verk, som vi får tro och åtnjuta och så vara saliga var dag redan här i tiden och sen i evighet.

När vi börjar begrunda och leva oss in i vad vi egentligen har kommit till genom att Gud Allsmäktig har fött oss till sina egna söner och döttrar in bland sitt eget husfolk, då öppnar sig otroliga vidder för vår tanke. Tänk bara, hur tryggt det är att på grund av rättfärdigheten i Kristus ständigt ha Faderns ynnest och välbehag, så att vi alltid är välkomna på högsta ort med alla våra önskningar. Och när vi då får se, hur Fadern alltid är steget före oss i sina goda planer, då vänds våra önskningar till idel tacksamhet över Faderns kärlek och omvårdnad.

 

All ära åt Fadern och Sonen och den helige Ande. Amen.