Fridsfursten
Jes 9:1-7
1. Det skall inte vara nattsvart mörker där ångest nu råder. I gången tid lät Herren Sebulons och Naftalis land vara föraktat, men i kommande dagar skall han ge ära åt trakten utmed havsvägen, landet på andra sidan Jordan,* hednafolkens Galileen.
Det galileiska området, som Jesaja nämner, var det område som låg utmed havsvägen, en huvudväg från Assyrien i öster till Medelhavet i väster. Galiléen var ursprungligen tilldelat Israels stammar Sebulon och Naftali, men det hade blivit erövrat av assyrierna, och där bodde nu hedningar. Nu profeterar Jesaja om något som angår Galiléens invånare:
2. Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land skall ljuset stråla fram.
Det galileiska folket var, liksom andra hednafolk, i hedendomens mörker. De saknade det livets ljus, som hade blivit förkunnat för Israels folk genom profeterna. Men nu lovar Herren, genom Jesaja, att just de ska få se ett stort sanningens ljus.
Och så skedde också 600 år senare. Jesus tillbringade sina första jordiska år där, och han började också sin predikoverksamhet där. Galiléerna fick del av det verkligt stora ljuset.
3. Du ska göra folket talrikt. (1917) De skall glädja sig inför dig, så som man gläds under skördetiden, så som man fröjdar sig när man delar byte.
Här sägs att det folk, som får se Guds ljus, ska bli ett talrikt folk. Det folket är inte galiléens folk i världslig mening som helhet, utan det folk som får del av Guds ljus, nämligen alla människor åt vilka Gud ger sitt ljus och sin stora glädje. Redan trons fader Abraham fick samma profetia. Det blev sagt, att hans andliga efterkommande, de som tror Gud och hans löften likt Abraham, de skulle bli oräkneliga som stjärnorna på himmelen.
Den glädje som Gud ger genom sitt stora ljus är större än varje jordisk glädje och kan egentligen inte med ord beskrivas, men den är på något sätt lik den glädje som bonden och jägaren erfar, när det lyckas dem väl.
En bonde vet, att han inte får någon skörd, hur han än arbetar, om inte alla växtbetingelser är gynnsamma, om inte det sådda fröet klarar sig mot svamp- och insektsangrepp, och om inte vädret är tjänligt. Men om alla dessa förutsättningar samverkar, blir skörden stor, och då blir bonden glad.
Så är det också med jägaren och hans jaktbyte. Djuret kommer inte på beställning. Det söker sig inte medvetet just dit där jägaren går, och sätter sig inte stilla ner och väntar på att få bli skjutet. Nej, men ifall dess väg passar att gå just i jägarens närhet, och ifall stunden sammanfaller för dem båda, då händer det, att djuret bara plötsligt kommer i sikte och kan fällas.
På samma sätt är
det med det stora ljus som kommer över dem som vandrar i
mörkret, och med den glädje som Gud ger genom sitt ljus:
I mörkret vet man inte var man ska gå, och vad
värre är: I det andliga mörkret vet man inte heller
var man ska söka ljus. I det andliga mörkret fattar man
inte ens, att man är i mörker, och inte heller hur
oändligt djupt ens själs mörker är.
Nu ska vi inte inbilla oss, att vi som kristna besitter Guds ljus. Vår gamle Adams själ är lika svart och mörk som alltid. Guds ljus kommer alltid till oss utifrån, ovanifrån, ifrån Guds Ord. Bara i Ordets ljus har vi ljus. Bara i det som Herren själv har uppenbarat och sagt genom sina profeter och apostlar har du ljus - inte i något som kommer från dig själv.
Bara i Guds ljus förstår vi, att alla våra tankar, ord och gärningar är onda. Och för det andra: Bara i Guds ords ljus förstår vi att vi trots allt vårt eget mörker ändå är inneslutna i Kristi rättfärdighet, därför att han är vår ställföreträdare inför Gud. Det betyder, att vi i honom, i hans person, är allt vad han är, sådan som han är, rättfärdig och helig.
Om och när Gud i sin
barmhärtighet ger sitt ljus, då fungerar allt som av
sig själv, man går den rätta vägen och irrar
inte. Guds ljus har nämligen en kraft i sig själv till
att föra vandraren på den enda och rätta
vägen till frälsning och salighet. Paulus skriver, att
evangeliet är en Guds kraft.
Guds ljus kommer alltid överraskande mitt i mörkret,
så som jaktbytet kommer i jägarens väg, där
han nyss inte såg något djur. Först när vi
har fått ljuset, då förstår vi att vi
alltid utan det ljuset befinner oss i mörker, och då
kan vi inte annat än fröjda sig och säga: Nu ser
jag vad det är att se.
Det kan inte nog betonas, att Guds
ljus är en gåva, som inte vi själva bestämmer
över. Ingen kan bestämma över Guds Ande. Vi är
inte värda, att få Guds ljus. Men av barmhärtighet
för Kristi skull låter han sitt ljus lysa ibland oss.
Hans Ande griper vem han vill, gjuter tro och glädje i
hjärtat åt vem han vill och när han vill.
Det går inte, så som Nikodemus och andra
föreställer sig, att med förnuftsresonemang komma
till klarhet om Guds rikes hemligheter. Den andliga insikten
är en Guds gåva. När man inser det, då
gläds man just så som man gläds under
skördetiden och så som man fröjdar sig när
man delar jaktbyte.
Guds gåva är sen ett så stort byte, en så stor skörd, att vi inte kan behålla den för oss själva, utan vi måste dela med oss åt andra. Och den är också outtömlig, eftersom den är gudomlig: Hur mycket vi än delar med oss av den, minskar den ändå inte. Tvärtom bereder delandet oss ytterligare glädje, när vi får förkunna glädjens budskap åt de i anden fattiga, trösta de sörjande och klä de nakna i Kristi rättfärdighet. Innehållet i detta glädjens budskap uttrycker nu Jesaja med orden:
4. Ty deras bördors ok, deras skuldrors gissel och deras plågares stav bryter Herren sönder liksom i Midjans tid.
Plågaren är djävulen. Han plågar oss med halvsanningar, som är lögn, efter som de inte är hela sanningen. Det som gör plågan svår, är att djävulen till sin hjälp har en stav, med vilken han kommer oss in på livet. Den staven är Guds lag. Med den kan han anklaga oss inför Gud. Därför kallas han också åklagaren. Guds lag och vår synd är som ett ok och en börda på våra skuldror. Vilket av dessa som är börda och vilket som är ok kan vara detsamma. Genom att Gud har gett oss sin lag är vår synd oss en börda eller tvärtom: genom att vi är syndare är lagen oss en börda. Antingen vi känner av bördans tyngd för tillfället eller inte, så kommer den till sist i varje fall att bli så tung, att om den inte lyfts av oss, kommer den att tynga oss ned i helvetet. När vi en gång står inför dödens port, då kommer allvaret. Guds lag viker inte. Ska du gå in i Guds vila, måste du vara ren och fullkomlig.
Men nu lovar Gud genom profeten att han ska bryta sönder våra bördors ok, våra skuldrors gissel och vår plågares stav. Och det ska ske kraftfullt som på Midjans tid, då när Herren genom Gideon besegrade midjaniterna. Och vi vet hur det gick till: Herren Jesus bröt ner lagens makt över oss genom att betala våra synders skuld med sitt blod. Det var en strid långt större och häftigare än fördrivningen av midjaniterna. Och Jesu seger hade konsekvenser, för inte bara Israels folk utan för hela världen, och inte bara för en kort tid utan för evigheten. Och den segern var total och genomgripande. Jesja profeterar om den:
5. Ja, varje stövel buren under stridslarm och varje mantel vältrad i blod skall brännas upp och förtäras av eld.
Det gäller vårt krigande och vårt stridslarm. Vi är dåliga krigare. Det blir mer larm än framgång. Vi bara trasslar till det för oss och sölar ner oss i vårt eget blod. Vi borde låta Kristus strida för oss och ha Kristi seger för våra ögon och alltid lita på den. Men vårt köttsliga sinne försöker strida i egna skor. Vi försöker dra över oss en mantel av inbillad förträfflighet för att slingra oss undan lagens dom. Sådant lyckas inte. Gud vare tack att också allt sådant är oss förlåtet i Kristi död. Hans seger är så grundlig, att den har sopat bort allt som har att göra med vår förnedring under synden och lagen. Han har framställt oss för Gud fullkomligt rena och rättfärdiga genom sitt ställföreträdande lidande.
Där nu Guds nåds eld, evangeliet, går fram, där bränns allt syndbefläckat upp inför trons ögon. Dit far vår kristliga fromhet, vår bristfälliga tro och all vår halvhjärtade strävan till det goda. Allt sådant är oss förlåtet i Kristi seger.
6. Ty ett barn blir oss fött, en Son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste.
Det var inte så, att barnet skulle få herrradömet nån gång i framtiden, inte så att han skulle bli en mäktig Gud och en evig Fader nån gång senare. Det förstår vi, om vi tänker efter lite: Inte kan någon bli en Mäktig Gud, som inte redan är det. Det finns ju bara en Gud, och han förändras inte. Han är densamme, antingen han tar ett barns gestalt eller en vuxens. Det lilla barnet i stallskrubban är samme Mäktige Gud och evige Fader som han alltid har varit och ska förbli, och på vilkens axlar hela världens herradöme vilar. Därför är folkbibelns ordalydelse rätt och riktig: På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste.
Jesus var inte hjälplös i krubban, fastän han med våra ögon sett såg ut att vara det. Han hade själv redan av evighet planerat hur han skulle undgå barnamördaren Herodes' soldater, och likaså hade han bestämt att några österlänningar skulle komma med värdefulla gåvor, dels till tecken på barnets värdighet, men dels också för att familjen skulle klara uppehället i Egypten till dess att Herodes var död. Han hade detaljplanerat allt, och han vakade själv över att allt gick så som det skulle.
Men på ett alldeles särskilt sätt var han hjälplös, nämligen i sin egen kärlek till världen. Han kunde för sin kärleks skull inte göra annat än underkasta sig själv allt det som vi skulle ha måst lida, nämligen dom och förkastelse för våra synders skull. Han såg sig tvungen att göra det som han gjorde. Det gick inte att frälsa oss på något annat sätt. Han kunde inte stå ut med att se oss förgås. Just i sin frälsningsgärning uppenbarar han sig för oss sådan som han beskrivs i de namn som han ges i texten. Ett av dessa namn är Fridsfurste.
Han är den ende Fridsfursten. Och han är en furste med makt. Hans makt ligger just i friden, den frid som han åstadkom genom sin död. Det blev då fred och frid mellan Gud och oss. Gud anklagar oss inte för synd, eftersom den är betald. Och när sedan evangeliet om denna frid når vårt hjärta, då blir det frid också hos oss. På det sättet härskar Fridsfursten över sina egna genom sin frid. Men han har makt också över alla som vägrar att ge sig under hans herravälde: Den som inte vill vara i hans fridsrike, förblir utan frid i all evighet.
7. Så skall herradömet bli stort och friden utan slut över Davids tron och hans kungarike.
Hur mäktigt den jordiske Davids jordiska rike än var, förblev det inte evigt. Men den himmelske Davids himmelska rike, består för evigt och dess frid kan ingen rubba, eftersom den har sin grund i den fred mellan Gud och världen som han åstadkom genom sin död.
Det (Hans rike) skall befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet från nu och till evig tid.
Jesu grundade och befäste sitt nåderike i rättfärdighet genom att betala vår orättfärdighet med sitt blod. Människor kan tycka, att det inte är rätt att någon annan betalar den dömdes skuld. Men Gud är den högste domaren, och det som han anser vara rätt och rättfärdigt är det som gäller. Men det var också så att Jesus blev vår ställföreträdare på ett grundligt sätt: Han blev människa, och han tog på sig vår syndaskuld offentligt genom dopet. Från den stunden var han inför Gud den enda människan i världen. Från den stunden fanns det inga andra syndare på jorden än han. Och han gick i egenskap av oss alla till Fadern och bar upp vårt straff. Det är den rättfärdigheten, vår rättfärdighet genom honom, som ligger till grund för hans rike.
Och liksom jordiska riken uppehålls av lag och förordning, så uppehåller och stöder Herren sitt rike med sin lag, sin egen rättfärdighets lag. Den lagen fungerar så, att var och en som tror på honom och hans nåd, är av nåd en fullvärdig medborgare i hans rike.
HERREN Sebaots nitälskan skall göra detta.
Det fordrades verkligen nitälskan för att åstadkomma en sådan frälsning åt oss. Det gällde att i tålamod under spott och spe lida för sina fienders brott utan att ge upp. Att älska intill döden dem som inte var värda att älskas. Herren Gud var tänd av en helig vrede mot dem som hade rövat bort hans skapelse. Och hans beslutsamhet kunde inte lägga sig till ro innan verket är färdigt. I Jesaja 62:1 och 11 läser vi:
1. För Sions skull vill
jag inte tiga, för Jerusalems skull vill jag ej unna mig ro,
förrän dess rättfärdighet går upp som
solens sken och dess frälsning lyser som ett brinnande bloss.
11. Se, HERREN förkunnar till jordens ände: Säg
till dottern Sion: Se, din frälsning kommer! Se, han har med
sig sin lön, hans segerbyte går framför honom.
Vi är hans lön och hans segerbyte. Han har ryckt oss ur djävulens grepp och tagit oss in i sin himmelska gemenskap. Och när vi nu är på hemväg med honom, då går han sist i ledet, så att fienden inte kan komma igen och överrumpla oss bakifrån. Han för oss tryggt och säkert hem.
Detta är nu den sanna julens budskap, ett glädjebudskap om frid mellan Gud och oss. Han har kommit till oss och är med oss, såsom ett av hans han namn också betyder: Immanuel, Gud med oss. Amen.