Romarbrevet betraktas som Pauli huvudbrev, kanske därför att det på ett så tydligt sätt framställer det goda evangeliets lära för läsaren. Det här betyder inte att något annat av hans brev eller något annat bibelavsnitt nedvärderas. Till Timoteus säger ju Paulus: Hela skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till rättfärdighet... 2 Tim 3:16
Bibelordet och i all synnerhet lagen och förmaningarna är till för att skydda livet, skydda oss på livsvandringen från det onda och från oss själva. Också evangeliet vill skydda oss här i tiden, men dess främsta uppgift är att visa oss vägen till gemenskap med Jesus. Evangeliet är det glada budskapet som vill föda vår själ så att vi inte tröttas på vandringen. Men inte bara det.
Evangeliet är inte endast ord tryckta i en bok, utan det är som Johannes uttrycker det i sin prolog, Ordet är Gud, Ordet är Jesus, Ordet är den Helige Ande. Evangeliet för oss genom tron på Jesus ända in i himmelen, något vi får börja leva av och i ren här i tiden.
Evangeliet kommer mycket tydligt fram i Romarbrevet. Redan i inledningen ger Paulus klart besked. Bl.a. för Rom 1:17-18 finns det i Folkbibeln en mellanrubrik, nämligen Brevets innehåll. Frågan är, om det inte är mera än bara brevets innehåll, det är evangeliets kärna, som Luther men också t.ex. Fredrik Gabriel Hedberg fann så stor glädje i, även om det inte var precis den här texten. Det finns mycket att hämta i Rom 1:16–17, så låt oss begrunda det ordet:
Jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror, först juden och sedan greken. 17Rättfärdighet från Gud uppenbaras i evangelium, av tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro. Rom 1:16-17
Jag har dragit mig för att ta den här texten till mig. Det fanns ett skede i livet då jag i den här texten mest såg vårt förhållande till medmänniskorna. Jag blygs – så i 1938-års översättning – inte för evangelium. Kanske det intrycket förstärks av att det under årens lopp getts ett och annat ”vittnesbörd” där den sextonde versen varit det centrala temat – i och för sig lovvärt. Vittnesbördets huvudinnehåll kan ha varit en berättelse om händelser då den som vittnar kunnat eller inte vågat eller kunnat bekänna sin tro på Jesus Kristus.
Helt säkert får jag med många andra i det här avseendet skämmas, för att jag är dålig på vittnesbörd. Jag har tigit när jag borde ha talat och tvärtom. Jag tror nämligen att det också finns tillfällen då det är bättre att tiga än att tala. Också Jesus teg ibland.
Av breven vet vi att Paulus, var ett villigt och nitiskt Herrens vittne, som inte ryggade för att bekänna sin tro. Det gjorde han som oomvänd, men ännu mera sedan han kommit till tro på Jesus. Om han i alla situationer i livet var frimodig och orädd vet vi inte, men det vet vi att han genast efter omvändelsen, i anslutning till Damaskusvandringen, vittnade om Jesus. Han var så ivrig att predika evangelium om Jesus, att han utsattes för samma förföljelse han själv ägnat sig åt. Han måste rymma fältet i Damaskus. Han firades ner i en korg över stadsmuren.
Vi har nog orsak att låta Paulus vara en förebild då det gäller att vittna för andra människor om Jesus Kristus. Ändå tror jag att det inte är det yttre vittnesbördet som Paulus här i första hand vill peka på. Det är inte vårt förhållande till evangeliet i samlevnaden här i tiden som Paulus tänker på. Sammanhanget ger vid handen att det är något mycket djupare och viktigare som han vill ha sagt, något som i allra högsta grad gäller honom själv och hans eget förhållande till Jesus. Han vill förklara för sig själv och oss som senare läser hans bekännelse att det som både är Bibelns kärna. nämligen Jesu Kristi försoningsgärning för människornas, för vår skull. Därigenom är vi rättfärdiggjorda inför Gud. Och detta gäller alla människor, som vill sätta tro till Jesus och hans ord.
Det här med begreppet rättfärdiggörelse inför Gud har åtminstone jag haft lite svårt att få grepp om. Det är på något vis så abstrakt. Men Bibeln lär att det för Gud är en verklighet, en realitet. Då Jesus fullföljde sin uppgift här i tiden genom sitt lidande och sin död i vårt ställe gjorde han allt färdigt för alla människor. Inte en enda människa behöver gå förlorad för sina synders skull. Däremot är det många som går förlorade för att de inte tror, att det som Jesus gjorde gäller fullkomligt inför Gud för alla människor, utan egna gärningar. I den rättfärdighet som Jesus förvärvade oss är vi genom tron på Jesus fläckfria inför Gud. Även om han är helig och omutlig i sin rättfärdighet så har den som tror på Jesus inte något att frukta. Jag återkommer till det här längre fram.
Då Paulus här ger sin programförklaring att han inte blygs för evangelium, så vet han vad han talar om. Han hade hela sitt liv nitälskat för Guds ord, lagen och de äldstes stadgar. Ja han gjorde det så till den grad att han förföljde – inte bara förföljde, utan han ville utrota dem som bekände sig till den där nasaréens nya lära. Han ar t.ex. med bland dem om vilka Stefanus sade: Hårdnackade är ni och oomskurna till hjärta och öron. Alltid står ni emot den helige Ande, ni som era fäder. Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och honom har ni nu förrått och mördat Apg 7:51–52
Paulus var ju med då Stefanus stod inför stora rådet och då de falska angivelserna gjorde att han stenades. Ja, det står t.o.m. att Paulus hade gått med på att Stefanus dödades. Apg 8:1. Det är mot den bakgrunden vi skall förstå programförklaringen i Romarbrevet: Jag skäms inte för evangelium. Hans bekännelse blir så mycket starkare då han naturligtvis visste hur det gått med t.ex. Stefanus. Hotet var verkligt. Det kan vi se i Apg 9, där judarna försökte röja också honom ur vägen. Det är inte bara fråga om en rädsla, blygsel eller skam att göras bort sig in för människorna. Det var inte heller rädsla för de kristnas misstro och deras rädsla för att Paulus hade hittat på ett nytt knep att komma dem inpå livet för att snärja dem. Det var med risk för sitt eget liv han predikade evangelium.
Förrän Paulus mötte Jesus på Damaskusvägen trodde han sig göra något gott, då han ville utrota de kristna. Jag tror att vi gör fel om vi tror att Paulus bara av ondska ville bekämpa de kristna. Han menade sig göra rätt. Den ”nya lära” Jesus kom med ansågs vara hädelse och en fara för tron på den kommande Messias som Israels folk väntade på och väntar ännu idag. Paulus ville som rättroende jude vänta på löftenas fullbordan. Han nitälskade för lagen och profeterna.
Men nu kom den punkt, då Han som har all makt i himmelen och på jorden Matt 28:18 i nåd, först slog Paulus med blindhet. Där stoppades han av den som han förföljde och var symboliskt nog tre dagar i gravens mörker. Efter tre dagar var Ananias redskapet som inte bara öppnade hans lekamliga ögon utan också de andliga ögonen. Och vi ser hur Paulus genast, trots misstro från de kristna, predikade i synagogorna i Damaskus, att Jesus var Guds Son. Han skämdes inte för det evangelium han fått syn på.
Men jag skrev nyss att det är fråga om något annat och något mera än bara vittnesbördet inför människorna. Evangelii dårskap är inte bara en dårskap för det vi kallar världen. Det är också en dårskap för vårt eget oomvända hjärta. Då under Pauli tid, likasom nu, var och är det fråga om att inte skämmas för evangelium i sitt eget hjärta, inför sig själv – att inte räkna Jesu Kristi evangelium som det enda som frälser var och en som tror.
Det som Paulus så starkt driver i romarbrevet, rättfärdiggörelse genom tro av nåd allena, utan gärningar, är hans egen trosgrund. Han som kunde ha berömt sig av sin skriftkännedom, sin nitälskan – även om den en tid gick fel – han låter allt eget fara. Han säger ju i Filipperbrevet: Jag räknar allt som förlust, därför att jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som avskräde för att jag skall vinna Kristus 9och bli funnen i honom, inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tro på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron. Fil 3:7-9
Han tror alltså att hans egen frälsning endast och helt och hållet och uteslutande skall bygga på den rättfärdighet inför Gud som Jesus Kristus förvärvat honom, då när Jesus i sin fullbordade gärning försonade världen med Gud. Han friköpte alla människor från lagens rättvisa straff – döden – då han blev människa. Gal 3:13, 4:15 Därigenom ville och kunde han blidka Gud.
Rättfärdiggörelsen, är ju egentligen en domshandling. Vi kan inte riktigt förstå sammanhanget till fullo eftersom vi inte kan förstå att det är den treenige, Gud Fader Son och helig Ande, som vi har att göra med.
Vi anar storheten hos Gud då vi ser på hans skapelse och hur sinnrikt den är uppbyggd. Men då vi kommer till hans kärlek och omsorg om sin skapelse, då svindlar det. Gärna vill vi göra honom till en blid, förstående och hjälpande man, som oförbehållsamt förlåter och glömmer då vi felar – utan att kräva något igen. Men som vi läser i de tio budordens kapitel, 2 Mos 20:5,6: Ty jag, Herren, din Gud, är en nitälskande Gud, som låter straffet för fädernas missgärningar drabba barnen, ja, tredje och fjärde släktled, när man hatar mig, men som visar nåd mot tusen släktled, när man älskar mig och håller mina bud.
Vi kan inte förstå den här dubbelheten hos Gud, samtidigt dömande och benådande. Ja, vi kan inte heller förstå att han låter våra synder och misslyckande drabba barn och efterkommande. – Ofta är det så att Gud inte ens behöver bestraffa barn och efterkommande för våra missgärningar, utan straffet vi erfar är bara en direkt följd av vårt eget handlande.
Guds väsens dubbelhet kan vi aldrig ens få den minsta förnimmelse av om vi inte räknar med Jesu tillfyllestgörande försoning och förlåtelse. Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade intet människorna deras överträdelser. 2 Kor 5:18
Det var Jesus som tillfredsställde alla de krav Gud, som är helig och rättfärdig, kunde och kan ställa på oss människor. I vårt ställe tog han på sig det straff vår gudsfrånvändhet, vår obotfärdighet och vår ondska orsakade. Guds vrede mot synden och syndaren vändes istället mot Jesus. Han är försoningen för våra synder, och inte bara för våra utan också för hela världens. 1 Joh 2:2
Därför är han oss nådig och hans nåd varar t.o.m. i tusen släktled, som vi nyss läste från Moseboken. Hans evangelium är ett evigt evangelium, som vi läser om i Upp 14:6: Han hade ett evigt evangelium att förkunna för dem som bor på jorden, för alla folk och stammar och språk och folkslag.
Jesu försoning gällde inte bara de som trodde på honom då, utan den gällde alla folk och stammar och språk och folkslag i alla tider. Du som läser det här bör veta: Om du tycker att du inte har tro eller har svag tro, så bör du veta att det är som vi sjunger i en sång i Sionsharpan:
Han Sonen har givit åt världen, och då
han gett honom också åt mig.
Ty jag är ju en utav världen också,
ja, så är det även med mig. Sh 418:2
Jesu försoning på korset, hans seger över döden och dödsriket, hans himmelsfärd och hans förbön för oss inför Fadern är grunden till att du och jag och alla människor har delaktighet i försoningen, i friköpandet från synden. Det var ju till denna delaktighet som du döptes till i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Du invigdes likt Jesus genom dopet till den delaktighet som Guds ord bjuder till dig och mig idag genom sin helige Ande. Han vill dag för dag påminna oss om det genom ordet, så att vi i daglig ånger och tro kan dö bort från synden och leva i rättfärdighet.
Kära vänner i Jesus Kristus! Då Paulus säger: Jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror, först juden och sedan greken. – då säger han egentligen, att jag inte skäms för att räkna Jesu liv och gärning ända in i döden för min skull, som den enda grund och orsak till att jag har ett hopp om evigt liv hos Gud. Jag tror att evangeliets löften gäller mig. Allt vad jag gjort och gör – gott eller ont – har ingen betydelse. Allt sådant räknar jag som förlust. Kristus är allt i alla.
Allt var med på Jesu axlar inför Gud. Därför har jag en evig rättfärdighet som gäller här i tiden och framför allt då jag ställs inför Gud i den yttersta domen, för jag vet att min broder Jesus dömer eftersom Fadern har överlåtit domen till Sonen Joh 5:22. Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss? Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom? Rom 8:31:32.
Hur skulle han kunna annat, han som just för mina och världens synder övergav gemenskapen med Gud och blev människa, som led och dog i mitt ställe. Vad kan Gud kräva av Paulus, vad kan han kräva av dig och mig då vi sätter vår lit till Jesus. Synden är försonad och kastad i havets djup.
Så får vi i tro på Jesus och det han gjort här och nu, leva som fria benådade syndare. Vi får tjäna våra medmänniskor där vi möter dem. Utan blygsel och skam får vi vittna om vad vi sett i evangeliet, att vi är frälst och salig av nåd, inte på grund av något jag gjort eller låtit bli att göra. Endast det Jeusu gjort gäller och räcker. Så får vi med hebreerbrevet uppmuntra varandra varje dag, så att om möjligt ingen av oss förhärdas genom syndens makt att bedra.
Synden är alltid farlig eftersom den har en bundsförvant i vår gamla människa, som vi får dras med hela vårt liv här på jorden. Därför behöver vi också uppmuntran, vägledning och förmaning också som sk gamla kristna. Ja, det är kanske ännu större behov som gammal. Vi behöver det som Titus säger till församlingsföreståndaren, men som ju gäller alla kristna: Han skall hålla sig till den sunda lärans tillförlitliga ord, så att han genom en sund undervisning kan uppmuntra andra och vederlägga motståndarna.
Till det må Herren Gud ge oss nåd och vishet. Amen.
Bengt Strengell