Frälsningen

"Frälsningen tillhör vår Gud, honom som sitter på tronen, och Lammet!"

Upp. 7:10

Så säger de saliga inför Guds tron, när de prisar honom för frälsningen. Vad innebär då orden? De innebär att de saligas frälsning är helt Guds verk.
Och det är fråga om samma frälsning som gäller oss alla. Den är i Guds hand, och det betyder, att vi är beroende av honom, huruvida han är välvilligt inställd till oss, att han sänder en Frälsare åt oss och att han väcker oss ur vår syndasömn och ger oss ett nytt andligt liv genom sitt ord och sin Ande. När någon blir befriad från syndabördan i sitt samvete, blir förd från otro till tro och lyckligt når det himmelska hemmet hos Gud, då är detta helt och hållet ett resultat av Guds verk: först genom Faderns goda vilja och beslut, sedan genom Sonens död för våra synder, och till sist genom Andens nyfödande och undervisning. Människan själv lägger ingenting till det.

Uppfattningen att människan medverkar till sin egen frälsning, kallas synergism. Det är en lömsk lära, som vill smyga sig in i varje stycke i den kristna tron. Den är farlig därför att om man blandar in den i evangeliet, är detta inte längre Guds rena ord, utan människoord, som inte ger salighet, utan för till förtappelse. Evangeliet måste vara rent för att fungera. Bland synergismens många ansikten finns t ex den falska läran om människans fria vilja, uppfattningen att vi med egen fri vilja förmår välja mellan gott och ont. Denna lära är djupt rotad i vår mänskliga natur alltifrån syndafallets dag, och ingen förmår ta sig ur den utom genom den helige Andes undervisning. Och Andens undervisning i detta stycke är mycket handgriplig, när han tar oss ur inbillningen om vår egen förmåga.

Martin Luther har i sin bok Om människans trälbundna vilja redogjort för vår mänskliga viljas tillstånd efter syndafallet. Vår vilja är inte fri utan ända till graven trälbunden under synden. Men Gud skapar genom sitt ord en helt ny och god vilja i oss, vilken med de saliga i himmelen prisar enbart Gud och hans vilja och val för sin frälsning. Gud har tänkt på oss redan från världens tillblivelse, vilket framgår av Jesu ord: Då skall konungen säga till dem som står på hans högra sida: Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse. Matt. 25:34.
Det nya sinnet, som Gud skapar i oss genom sitt ord, förlitar sig enbart på Guds frälsning och strider ständigt mot vår gamla onda natur, som i fråga om frälsningen alltid vill försöka medverka och därigenom skaffa sig egen förtjänst och ära.

Djävulen angriper gärna trons huvudstycken, för att få så stor makt som möjligt. Ett sådant huvudstycke är lutherdomens huvudsats sammanfattad i uttrycket Sola Christus (Kristus allena). Aposteln Paulus uttrycker samma sak med orden: Jag hade nämligen bestämt mig för, när jag var hos er, att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst. 1 Kor. 2:2. Allt som är nödvändigt för vårt andliga liv och vår eviga salighet, finns hos Kristus d v s i hans verk för oss. Den som tror på honom blir inte dömd Joh. 3:18. Men den som tillika med Kristi verk också räknar med något annat, sin egen goda vilja, sitt eget beslut, sin tro, sin syndakännedom eller ödmjukhet, den har därmed förlorat Kristus. Paulus, som inte ville veta av något annat än Kristi verk, skriver till galaterna, som ville räkna omskärelsen som en förutsättning för att komma in i Guds rike: Ni har kommit bort ifrån Kristus, ni som försöker bli rättfärdiga genom lagen. Ni har fallit ur nåden. Gal 5:4. Frälsningen med hela dess innehåll – syndernas förlåtelse, rättfärdigheten, barnaskapet hos Gud, det eviga livet och saligheten – är given åt oss färdig och utan kostnad från vår sida genom Kristi utgjutna blod. Den detta tror, han har vad det lovar.

Till Kristi verk får ingenting läggas från vår sida. Inte heller andliga gåvor, som Guds Ande ger oss genom tron på evangeliet, får blandas med frälsningens gåva. Vår frälsning är t ex inte ett resultat av Kristi verk tillsammans med vår tro, utan vår frälsning är färdig före tron. Annars skulle vi inte ha något säkert att tro på. Vår egen tro är inget att lita på. Däremot har den människan en rätt och fast tro, som inte litar på sin egen tro utan enbart på Kristi verk. Tron är visst nödvändig, men den lägger ingenting till vår frälsning i Kristus – bara omfattar den. Den är en gåva av Anden, inte en prestation från vår sida. Detta är en grundsanning, som kännetecknar lutherdomen och skiljer den från andra trosriktningar.

Lärostycket om Guds Ande och hans verk är ständigt utsatt för djävulens angrepp. Han gillar inte att någon tror vad katekesen säger om Anden i förklaringen till den andra trosartikeln: Jag tror, att jag inte av mitt eget förnuft eller av min egen kraft kan tro på min Herre Jesus Kristus eller komma till honom, utan den helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, behållit och bevarat mig i en rätt tro. Tyvärr har djävulen en medarbetare i vårt mänskliga förnuft, som anser det självklart, att vi också själv måste göra något till vår frälsning. Förnuftet räknar omvändelse och tro som våra prestationer, fastän de är Andens verk genom evangeliet.

Djävulen och vårt mänskliga sinne vill förvanska också dopläran. Enligt den apostoliska och lutherska förståelsen handlar Gud genom Anden och Ordet helt ensam i vårt dop. Han ger oss där Kristi förtjänst och tar oss in i sitt rike genom att föda oss på nytt på ett andligt sätt. Så förstått är vårt dop för oss ett fast stöd för tron. Guds Ande kan verkligen föda både unga och gamla på nytt. Han verkar självständigt genom Ordet och vattnet och begär ingen hjälp av oss.

De som inte godkänner barndopet menar att dopet till sitt viktigaste innehåll är ett uttryck för dopkandidatens egen vilja att börja ett nytt liv, och därför måste man vara troende för att kunna bli döpt. Därigenom intar människan med sin inbillade tro Guds plats. Tron, som man anser nödvändig för dopet, är då en tro på ens eget beslut, inte en tro på Guds gåva och hans handlande. På det sättet berövas vi det stöd för tron som Guds verk i dopet skulle ge oss. Vi har inget annat kvar där än vårt eget beslut, som bleknar med tiden och som sannerligen inte blir oss till någon hjälp inför den Allseendes domstol.

En sådan lära om dopet är både falsk och farlig – utom att den är en direkt skymf mot Gud och hans gåva. Vem är i sin kroppsliga födelse medveten om att han håller på att födas? Varför måste man då vid sin andliga födelse vara medveten om den? Och vem säger till sina föräldrar: "Jag vill bli född"? Är inte det föräldrarnas sak? Därför skriver också evangelisten Johannes: ... och de har blivit födda, inte av köttlig vilja, inte av mans vilja, utan av Gud. Joh 1:13. Efter vår kroppsliga födelse får vi minsann snart veta, att vi lever. Och efter dopet tillägnar vi oss genom predikan kunskapen om vad vi har fått i dopet – helt enligt Jesu uppmaning: . . . gör alla folk till mina lärjungar genom att döpa dem och – lära dem.. Matt 28:19–20.

En rätt förståelse av dopet är en grundförutsättning för en luthersk och saliggörande tro. Vi får inte i fredens och fridsamhetens namn tiga i fråga om dopets rätta innebörd. En frid som uppnås på bekostnad av Guds sanning åsamkar evig skada åt dem som därigenom förs vilse. Det är verkligen hög tid att börja försvara de apostoliska och lutherska huvudstyckena, så att evangeliet inte helt försvinner.

Vår frälsning är på allt sätt i Guds hand och hans gåva till oss. Han har genom sin Son redan frälst oss från vår syndaskuld, och genom förkunnelsen om detta väcker han oss ur vår andliga sömn, tar oss in i sitt rike i det eviga livet och saligheten. Och äran för allt tillhör honom – inte oss. Men det betyder naturligtvis inte, att vi inte skulle få vara med honom i hans vingård i det andliga skördearbetet. Han använder oss där som sina redskap och styr oss efter sin gudomliga vishet. Aposteln Paulus skriver till filipperna: Gud är den som verkar i er både vilja och gärning, så att ni handlar enligt hans goda vilja. Fil. 2:13. Vi har det gott under den Allsmäktiges hand. Vi får bara betrakta och förundra oss över hans underbara verk och ledning. Amen.

Juhani Martikainen