Då och då har jag
återkommit till en gammal sång där första
orden lyder: Ängsliga hjärta...
Sången skrevs för 150 år sedan av Carl Olof
Rosenius, en evangelist i Sverige. Ängsliga hjärta
är en kristen sång som beskriver vad vi männniskor
känner och vad vi har att glädjas åt. Men
sångens inledning gör att man frågar vad som
gör en kristen människas hjärta sorgset.
Naturligtvis kan det vara olika orsaker. Låt oss se på
två. Det första är att en människa, likt den
med sången samtida pietismen, inte vågade tro sina
synders nådiga förlåtelse för Jesu Kristi
skull. Det gäller att bida och vänta att människan
skulle bli bättre för att kunna tros att
syndaförlåtelsen skall gälla personligen. En
sådan väntan betyder ju att det gäller att
kämpa och förbättra sig för att få tro.
Men frälsning på gärningarnas väg har inte
stöd i Guds eget ord! Ty ingen människa förklaras
rättfärdig inför honom genom laggärningar.
Genom lagen ges insikt om synd. Rom 3:20.
Den andra möjligheten vi skall granska är att sorgen kommer av att människan sett sina synder förlåtna för Jesu Kristi skull, men det egna kristenlivet är inte som det borde vara. Där finns brister i att göra goda gärningar, där finns syndafall gång på gång, där finns ingen iver att vittna om Jesus. Kan Jesu förlåtelse också gälla en så usel kristen? – Jag måste nog bli bättre för att jag skall få räkna mig som ett Guds barn, tänker kanske någon. Båda hindren för att nå frälsning är besläktade och kommer av den naturliga lagen som är inplanterad i våra hjärtan Rom 2:15. Den lagen säger att vi måste bättra oss, det kräver Gud i sin rättfärdighet. Det säger också Bibeln, men den säger också någonting mera. Den berättar för oss om hur Gud själv löste det problemet genom Jesus. Då de skriftlärda kritiserade Jesus för att han åt och drack tillsammans med publikaner och syndare, så svarar Jesus: "Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare." Mark 2:17
Vi skall se vidare i sången
Ängsliga hjärta, som egentligen uppmanar oss att vakna
ur sömen:
Ängsliga hjärta, upp ur din dvala! Glömmer du
alldeles bort vad du har:
Frälsarens vänskap, nåd och gemenskap. Ännu
han lever, den samme han var.
Kanske en orsak till att vi inte vågar tro på den fullständiga nåden i Jesus Kristus är att vi så gärna jämför vår mänskliga kärlek med Guds kärlek. För oss människor är det oftast så att vår kärlek räknar med någon motprestation, att få något igen om vi älskar. Guds kärlek är annorlunda. På ett sätt är den krävande. Den kräver rättfärdighet, fullkomlighet och lydnad. Samtidigt är den kravlös, väntar ingen kärlek tillbaka. Hur kan det vara så? Gud känner oss bättre än vi själva. Han visste och vet att vi är precis som jag just beskrev, inte endast i behov av förbättring av den gamla människan, utan att bli en helt nya skapelse. Hur mycket vi själva än försöker förbättra oss så kommer vi aldrig att lyckas, men för Gud är allt möjligt Mk 10:27. Han gjorde det omöjliga möjligt.
Jesus talar ofta om hur han är sänd av Gud för att göra hans gärningar. Gud gav Jesus i uppdrag att frälsa det som var förtappat, det förlorade. Gud konstaterar att alla har syndat och saknar härligheten från Gud, men att de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem. Rm 3:23,24. Att vara friköpt endast av nåd betyder att vi friköpts utan att göra något eller betala något själv. Gud handlade i kärlek med oss medan vi ännu var syndare Rom 5:8, utan att vänta på att vi skulle ge något igen. Allt blir en fri gåva till oss och den fria gåva vi får är Kristi rättfärdighet som gäller inför Gud. Att sedan stå rättfärdig inför Gud betyder ju att han för Jesu Kristi skull inte kan se oss som ovärdiga. Därigenom har Gud fått den fullkommliga lydnaden som han kräver i sin kärlek. Den får vi tillägna oss i tron.
Stanna och vakna, tänk vad
du äger, / inte i dig, men i Frälsaren kär! /
Ren och rättfärdig, himmelen värdig / inte i dig,
men i honom du är.
Fastän du ej kan känna och se det, / fast du är
syndig och skröplig – likväl /
Kristus har köpt dig, kallat och döpt dig, / sköter
och vårdar din dyrbara själ.
Då jag nyss nämnde att den andra orsaken till sorgen i den kristnes hjärta är känslan av att vara en misslyckad kristen, så är det trots allt en hälsosam känsla. Den säger oss att vi i egen kraft inte har något att komma med inför Gud, inte vår tro, inte våra goda gärningar inte heller något annat. Men i den känslan är vi helt beroende av Jesus och det han gjort för oss. Han skänker det som en fri gåva, utan betalning. I Bibelns sista bok läser vi: Och Anden och bruden säger: "Kom!" Och den som hör det må säga: "Kom!" Och den som törstar må komma. Ja, den som vill, må ta emot livets vatten för intet. Upp 22:17
Livets vatten för intet. Det vattnet har alla döpta kristna fått börja dricka. Det är på Jesu befallning som dopet sker Matt 28:18-20. Det innebär ju att vi genom livets vatten har fått gåvan, det eviga livet. Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre. Rom 6:23. För att bevaras till det eviga livet behöver vi lära oss så länge vi lever. Vi skall dricka det livets vatten vi har i Guds ord. Där skall Kristus föra oss till livets vattenkällor. Upp 7:17; 22:1; 21:6,7. På så sätt fullkomnas vi allt mer i det kristna livet och vill för Jesu Kristi skull göra gott mot våra medmänniskor, därför att vi har fått för intet så ger vi också för intet Matt. 10:8.
En viktig del i lärandet är också att låta Guds ord uppmuntra oss på livsvandringen. Missmodet vill gripa oss då vi ser på oss själva, men vi skall mera se på Jesus, trons hövding och fullkomnare. Genom att se på honom uppmuntras vi i tron och tröttnar icke på vägen. Hebr. 12:1-3. Det är detta som vår sång vill mana oss till, att frimodigt lita på Guds nåd i Jesus Kristus i alla livets förhållande.
Upp då ur dvalan,
ängsliga hjärta, / glöm inte alldeles bort vad du
har! /
Även den timma tätaste dimma / solen
förmörkar, är solen dock kvar.
Bengt Strengell