Bibelstudium hållet i Lappfjärd

Joh. 17:11-17

 

11. Jag är nu icke längre kvar i världen, men de är kvar i världen, när jag går till dig, Helige Fader,

I vers tretton säger Jesus visserligen att han ännu är kvar i världen. Men här lever han sig redan in i tanken att han är borta ur världen.

Jesu återvändande till Fadern var inte blott och bart ett återvändande. Det var fråga om hela det verk som han var kommen hit för att uföra. Hans bortavarande från Fadern låg inte i avstånd eller rum, utan i det att han nu hade tagit på sig hela världens synd och var en syndare i vårt ställe. Han var borta från rättfärdigheten hos Fadern. Han skulle nu återvinna rättfärdigheten genom att utstå straffet och på så sätt bli återförenad med Fadern i rättfärdighet - och med honom hela världen. Epitetet ‘helige’ understryker detta och är här inte bara ett vackert tilltal. Fadern är helig i sin rättfärdighet.

Lärjungarna, likasom alla sanna kristna, är alltjämt kvar i världen på det sättet att de är syndare i sig själva under hela sitt jordeliv, fastän de också äger rättfärdigheten, som Jesus har vunnit åt dem. Världen betyder här inte i första hand det som är omkring dem, utan det adamsfördärv som är inom dem.

bevara dem i ditt namn - Faderns namn står för allmakten och den gudomliga barmhärtigheten.

det som du har förtrott åt mig Fadern hade anförtrott lärjungarna i Jesu vård allt hittills.

[Satsen 'Det som du har förtrott åt mig' ska inte syfta på Faderns namn [B2000, SK1997, B1917], utan på 'dem' [SF1998]. En persons namn står för dennes identitet och kan inte ges åt någon annan. Detta är både en allmän regel och bibelns språkbruk. Det förekommer dock här och där att neutrum används för människor. T.ex. i Joh. 6:37 och Kol. 1:20 enligt B1917 syftar 'allt' på människorna.]

- för att de må vara ett, likasom vi äro ett. Joh. 10:30. Rom. 15:5. 1 Kor. 1:10. 2 Kor. 13:11. Ef. 4:3. Fil. 2:2

Jesus ber här inte att de skulle bli ett [B2000], utan att de skulle vara ett [SF1998, SK1997]. Och de var redan ett: De hade fått samma Sanningens Ande genom Jesu ord och var ett i tron.

Jesus knyter här lärjungarnas enhet vid Faderns namn. Eftersom Fadern är osvikligt barmhärtig, nådig och allsmäktig, är han garant för deras enhet, nu och i evighet. Enheten är en inre enhet i samma tro och samme Guds Ande. En sådan enhet kan inte fås till stånd av människor, utan är en följd av att Guds sanna lära förkunnas.

Enheten i Guds rike är total och absolut. Där finns ingen partiell enhet, så att den fulla enheten skulle kunna vinnas styckevis. Enheten består i en andlig släktskap genom födelse av samme Guds Ande, en släktskap som är närmare än mellan jordiska syskon.

12. Medan jag var hos dem, bevarade jag dem i ditt namn, det som du har förtrott åt mig; jag vakade över dem, ['Det' bör också här vara 'dem'.]

Jesus hade hittills verkat i Faderns namn d.v.s. med Faderns myndighet och makt och så bevarat lärjungarna i tron med Sanningens ord.

och ingen av dem gick i fördärvet, ingen utom fördärvets man, ty skriften skulle ju fullbordas. Psalt. 41:10, 109:8. Joh. 6:39, 13:8, 18:9. Apg. 1:16,25. 2 Tess. 2:3

Guds Ord verkade aldrig sann tro i Judas. I denna mening var Judas aldrig en av de tolv. Men Gud hade utsett honom till att vara den som skulle förråda Jesus, och hade därför placerat in honom ibland dem.

13. Nu går jag till dig; dock talar jag detta, medan jag ännu är här i världen, för att de skola hava min glädje fullkomlig i sig.Joh. 15:11

Jesu glädje kom sig av hans innerliga förening med Fadern: att förhärliga Fadern, att uppenbara hans gudomliga storhet genom att utföra hans planer efter hans vilja. Han ville ha lärjungarna med i detta och i den glädje som kommer därav. Det är sist och slutligen samma glädje som alla sanna kristna innerst äger.

14. Jag har givit dem ditt ord; och världen har hatat dem, eftersom de icke äro av världen, likasom icke heller jag är av världen. Joh. 15:18,19. 1 Joh. 3:13, 4:5

Jesus hade gett dem Guds Ord, Sanningen, och denna hade gett lärjungarna en ny livsinriktning, helt motsatt till världens ande. Lärjungarna styrdes inte längre av ett världsligt sinne med det jordiska som riktmärke.

15. Jag beder icke, att du skall taga dem bort ur världen, utan att du skall bevara dem från det onda.Matt. 6:13. Luk. 22:32. 1 Kor. 5:10,2. Tess. 3:3

Jesus ber inte att lärjungarna under sitt jordeliv skulle bli befriade från sina medfödda onda böjelser och allt som går under namn av världens ande. Men han ber att Fadern skulle bevara dem i tron och lydnaden för Sanningen mitt i detta. På det sättet skulle Faderns namn bli förhärligat genom dem.

16. De äro icke av världen, likasom icke heller jag är av världen.

Jesu användning av presens, att de icke är, kan samtidigt ses som en hänvisning till Guds utkorelse av evighet. Det som Gud har bestämt är genast och för alltid att räkna som något för handen varande. Se parallellen i Luk. 19:9.

17. Helga dem i Sanningen; ditt ord är Sanning. Psalt. 19:10, 33:4, 119:142,160. 2 Tess. 2:13

Lärjungarna var redan avskilda från världen genom Jesu förkunnelse. Jesus ber inte på människors sätt om något extra och nytt. Han ber så som alla sant kristna gör, nämligen om sådant som redan är för handen i Guds plan.

18. Såsom du har sänt mig i världen, så har ock jag sänt dem i världen.Joh. 20:21.

Också i den stunden, då han var starkt medveten om sitt förestående svåra lidande var Jesus fylld av medlidandets tankar för sina lärjungar. Nu var dessa betryckta och bekymrade för hur det skulle gå för dem och deras Herre. De befann sig i Jerusalem mitt ibland judarna som hatade Jesus och hans lära. Och Jesus förstod sina lärjungar mycket väl. Han visste att de inte kunde se längre än till den innevarande stunden.

Men trots de dystra yttre omständigheterna var ändå allt i sin ordning. Jesus hade ju själv blivit sänd i världen - inte för att leva goda dagar utan för att med sitt liv som insats betjäna andra. Och han hade bestämt och uttagit lärjungarna för uppgifter i samma onda värld. Såsom han var ansatt och trängd av otrons människor och djävulen, så skulle också de vara ansatta och trängda.

Men deras trångmål skulle snart ta en ända. Jesus ser fram emot det som väntar dem efter fullbordad tjänst, och han ber, enligt orden som följer strax efter denna text: Fader, jag vill, att där jag är, där skola ock de som du har givit mig vara med mig, så att de få se min härlighet, som du har givit mig.

19. Och jag helgar mig till ett offer för dem, på det att ock de må vara i sanning helgade.1 Kor. 1:2, 30. 6:11. Ef. 5:2. Hebr. 2:11, 10:10.

Orden 'till ett offer' i B 1917 är missvisande och för tanken till att Jesus på något sätt helgade sig för lidandet. Flera bibelversioner, också Martin Luthers tyska, saknar dessa ord. 'Genom ett offer' kunde ha varit acceptabelt. Meningen är nämligen den att Jesus skulle helga sig eller rena sig från världens samlade syndaskuld som han hade åtagit sig att bära och borttaga genom sin död. Med det innehållet i huvudsatsen blir bisatsen begriplig. När Jesus helgade sig i egenskap av vår ställföreträdare, då måste ju också vi bli helgade i och med honom. Det som oroade lärjungarna och som de inte kunde tro eller förstå, nämligen att Jesus skulle bli dödad, det skulle i själva verket vara till lärjungarnas och alla människors bästa och deras stora lycka för tid och evighet.

Genom att Jesus offrade sig för oss vann han rättfärdigheten och heligheten åter åt oss, så att vi kan bestå och bli vid liv också inför den rättfärdige Fadern i himmelen. Denna helighet är något helt annat än resultatet av mänskliga helgelseförsök. Jesus vann nämligen heligheten, helgade sig och oss genom att regelrätt utstå våra synders straff. Detta var en sann helgelse, inte ett förljuget eller bristfälligt mänskligt försök till helgelse.

I Jesu helgelse är vi alla helgade. Detta är den grundläggande och saliggörande helgelsen. Sen talar vi också om att vi i vår tur får helga oss - i denna Jesu helgelse, nämligen genom att anamma budskapet om den fullbordade helgelsen och leva i den.

20. Men icke för dessa allenast beder jag, utan ock för dem som genom deras ord komma till tro på mig;

Jesus skulle lida för alla människor, men han har en särskild uppgift i att ta hand om dem som Fadern ger åt honom, dem som tror hans ord, ordet om frälsningen genom hans offer.

De som tror evangeliet har nämligen inte kommit till Jesus av eget initiativ eller förmåga, utan de är Faderns kärleksgåva till honom. Joh. 6:37, 17:9. Fadern har dragit dem med evangeliets kraft och gett dem åt Sonen som dyrbara skatter att ha hand om och föra välbärgade genom världen. Därför har Jesus stor omsorg om dem och lämnar dem inte ur sikte.

21. jag beder, att de alla må vara ett

Också i dessa ord lyser Jesu innerliga önskan att genom sin död få förena oss till ett i honom, i hans rättfärdighet och helighet. Vi var redan av evighet ett i Faderns tanke och vilja. Han hade beslutat att sända sin Son till vår frälsning. Och Jesus uttrycker här sin gemenskap med Fadern i dessa tankar. Han ville så gärna förverkliga Faderns önskan om att göra oss alla till ett genom sin död.

Den aktuella situationen var ju den, att Jesus skulle genom sin död församla det stora Guds Israel till ett i sig själv, nämligen hela människosläktet, det som av profeterna och av Jesus själv hade liknats vid en kringspridd hjord utan herde. Matt. 9:36. Hes. 34:5. Detta Jesu samlande av hjorden genom återlösningen är det väsentliga. Eftersom Jesus representerade oss alla och bar allas synd, blev alla människor utan undantag ett i den rättfärdighet som han förvärvade åt oss alla. Rom. 5:18,19. Sen är det en annan sak att inte alla vill vara inneslutna i hans gåvorättfärdighet, utan vill själv förvärva rättfärdigheten.

[Textversionen i B 2000 'Jag ber att de alla 'skall bli ett' passar också i det historiska sammanhanget före Jesu enhetsbildande död för mäskligheten. Men man bör inte i den formuleringen läsa in någon mänsklig ekumenik, som strävar till att förena 'kyrkor' och människor som inte har samma kristna bekännelse. Uttrycket 'vara ett' enligt B 1917, SF 1998 m.fl. får inte heller ses enbart som gällande trons enhet, utan i första hand syftande på den enhet i Faderns eviga rådslut, som förverkligades genom Jesu död.]

Det är inget mystiskt med enheten i Kristus. Den består för det första i hans död för oss alla. Den har vi gemensamt. Vi är ett i Kristus.För det andra består den i den gemensam läran, Jesu lära, om den enhet som han åstadkom genom sin död, om honom som vår gemensamma och enda frälsning, syndernas förlåtelse och det eviga livet. Det betyder att alla som har denna lära om den redan vunna rättfärdighetens enhet som en skatt i sitt hjärta, de har Kristus i sitt hjärta och samtidigt har de också trons enhet och gemenskap med varandra.

och att, såsom du, Fader, är i mig och jag är i dig, också de må vara i oss,

Jesus och Fadern var ett ifråga om rättfärdighet och helighet och sanning. Genom Jesu död inneslöts också vi i den enheten i rättfärdighet och helighet. Genom Jesu död finns vi nu alla i Guds hjärta som hans heliga och kära barn. Detta är textordens primära innehåll, med ett annat uttryck: Vi är i Kristus.

för att världen skall tro, att du har sänt mig.Joh. 10:38, 14:10. Gal. 3:28.

Se förkl. till vers 23.

22. Och den härlighet, som du har givit åt mig, den har jag givit åt dem, för att de skola vara ett, såsom vi äro ett -Apg. 4:32.

Vi äger redan här på jorden samma himmelska härlighet som Fadern och Sonen. Den syns inte för våra jordiska ögon. Men tron ser den. Den består i Sanningen om hur himlarnas och jordens Gud älskade oss så högt att han utgav sin egen Son i döden för oss. En sådan hög härlighet har inte ens de heliga änglarna i himmelen. Jesus har gett oss den himmelska härligheten genom att i sin död åskådliggöra och i evangeliet förkunna för oss hur Fadern har älskat och älskar oss. Och lägg märke till slutorden i följande vers: att du har älskat dem, såsom du har älskat mig. Fadern har älskat och älskar oss med samma kärlek, med vilken han älskar sin egen Son!

23. Jag i dem och du i mig - ja, för att de skola vara fullkomligt förenade till ett; så att världen kan förstå, att du har sänt mig och att du har älskat dem, såsom du har älskat mig.Gal. 2:20. 1 Joh. 1:3, 3:24.

I det föregående har Jesus talat om sin önskan att återföra oss till Guds gemenskap så att vi är i honom. Här talar han om det motsatta, att han är i oss.

Den situationen uppstår när evangeliet om detta första tar plats i våra hjärtan. Då är Ordet, Kristus i oss, och vi är förenade med Fadern och Sonen - inte bara i rättfärdighet och helighet utan också i Sanningen, ty där den gudomliga Sanningen finns, där är också Guds Ande tillstädes. Gud bor alltså i oss genom sitt ord. Har vi hans lära i vårt hjärta, då har vi Gud i vårt hjärta.

(Detta är också den enkla förklaringen till talet om Kristi inneboende i vårt hjärta. Kristus är Ordet, och tror vi det, då har vi Ordet i vårt hjärta och i detta Ord både Fadern och Sonen och Anden. Något annat och mystiskt inneboende finns inte.)

När en sådan dubbelriktad enhet mellan Gud och oss är förhanden, då fungerar bekännelsen så att evangeliet blir förkunnat för världen. Världen tror visserligen ingenting av sig själv, men evangeliet har kraft att väcka tro, och det sker varhelst och närhelst Gud finner för gott.

24. "Fader, jag vill, att där jag är, där skola ock de som du har givit mig vara med mig, så att de få se min härlighet, som du har givit mig; ty du har älskat mig före världens begynnelse; Joh. 12:26, 14:3. 2 Kor. 3:18. Fil. 1:23. 1 Tess. 4:17. Upp. 3:21

'Dem som Fadern hade givit' åt Jesus betyder de som Fadern i sitt fördolda majestät hade utvalt av evighet till att bli födda på nytt till andligt liv genom Guds ord. Eftersom dessa är Faderns kärleksgåva åt Jesus, älskar han dem högt som sina egna. Jesu bön för dessa innebär inte något nytt, utan detsamma som Fadern underförstått hade velat med gåvan. Jesus och Fadern är alltid ett också i sak.

Jesu härlighet är den storhet som han har genom sin självutgivande död för världen, vilket var den uppgift som Fadern hade gett åt honom. Även detta var en kärleksgåva från Fadern åt Sonen redan av evighet. Jesus ser här alltså Faderns eviga kärlek till honom i allt vad han säger.

Jesus säger inte 'där jag kommer att vara' utan 'där jag är'. Det betyder att vi redan under jordelivet får börja vara 'där han är', nämligen i hans Ord. Han har lovat vara med oss alla dagar genom sitt Ord och sin Ande, och genom tron på hans evangelium ser vi något av hans härlighet och är redan nu 'där han är'. Men vi kan inte se hans härlighet till fullo i denna världen, först i evighetens värld ska vi se honom 'ansikte mot ansikte'.

25. Rättfärdige Fader, världen har icke lärt känna dig, men jag känner dig, och dessa hava förstått, att du har sänt mig.Joh. 7:29, 8:55, 15:21, 16:3

Världen står utanför, därför att de har vägrat att ta emot Sanningen, genom vilken de skulle ha lärt känna Fadern. Fadern är rättfärdig i sin dom över världen. Jesu egna däremot förstår genom Jesu undervisning det som inte världen förstår, nämligen att Jesus inte handlade och talade i egen sak utan på Faderns uppdrag.

26. Och jag har kungjort för dem ditt namn och skall kungöra det, på det att den kärlek, som du har älskat mig med, må vara i dem och jag i dem."Joh. 15:9

Jesus hade uppenbarat för sina egna något av Faderns storhet, makt och härlighet, allt det som Faderns namn står för, och han skulle fortsätta med det, för att de skulle se Faderns gudomliga kärlek. De som ser den sanna, gudomliga kärleken, blir också fyllda av denna. Genom att kärleken, som ursprungligen har utgått från Fadern, också bor i Jesus, är hans egna förenade med hela gudomen i en gudomlig kärleksgemenskap.

Denna sanna kärlek av Gud och till Gud tar sig sedan uttryck i kärlek till dem som Gud älskar, nämligen alla människor, men särskilt till dem som genom tron befinner sig i samma gudomliga kärleksgemenskap.

Sammanfattning:

Jesus ger i sin bön uttryck för sin innerliga önskan att i enlighet med sin Faders vilja ta oss in i sin och Faderns gemenskap i helighet och rättfärdighet. Detta skulle han göra genom sitt ställföreträdande lidande och sin död för våra synder.

Den enhet i rättfärdighet, som Jesu död skulle föra med sig, var en förutsättning för att evangeliet skulle kunna förkunnas som Sanning. Ifall Jesus inte skulle ha förmått åstadkomma en rättfärdighetens och helighetens enhet mellan Gud och oss, då skulle Jesus ha visat sig vara en lögnare, som inte var sänd av Gud. Det var ju det som judarna ville hålla före.

Jesus ber också om att han genom evangeliet skulle vara i oss, likasom Fadern genom sitt ord och sin vilja är i honom. Så skulle enheten mellan Fadern, Sonen och oss vara ömsesidig: vi i Gud och Gud i oss. Denna fullkomliga enhet är en förutsättning för den sanna bekännelsen inför världen.