Föredrag hållet vid föreningen Logos samling i Vasa 27 sept. 2002

Kallelse och utkorelse
Matt. 22:1-14.

Det var tänkt att vi skulle behandla kallelsen till Guds rike utgående från liknelsen i Matt. 22:1-14. Men vi kommer att se, att kallelsen sammanhänger med flera andra punkter i Guds handlande, och det framgår också direkt av texten, som innehåller en passus om utkorelsen. Trots det ska vi nu försöka behandla i huvudsak kallelsen.
Att börja med kallelsen är egentligen att börja i fel ända, eftersom kallelsen är en av utkorelsens följder. Ordningen finns i Rom 8:30. Dem som han har förut bestämt, dem kallar han ock, och dem som han har kallat, dem rättfärdiggör han ock, och dem som han har rättfärdiggjort, dem förhärligar han ock. Men det är klart att vi kan börja med kallelsen, bara vi har utkorelsen som underförstådd bakgrund. Nu först en genomgång av texten och sen närmare om det dogmatiska innehållet.

1. Och Jesus begynte åter tala till dem i liknelser och sade:
2. "Med himmelriket är det, såsom när en konung gjorde bröllop åt sin son.
Luk. 14:16 f. Joh. 3:29. Upp. 19:7 f. 3. Han sände ut sina tjänare för att kalla till bröllopet dem som voro bjudna; men de ville icke komma.

Israeliterna var särskilt inbjudna genom att Gud hade utvalt dem speciellt till sitt folk. De fick kallelsen till Guds rike genom Mose och gamla testementets profeter, men de vägrade att anta inbjudningen. Jer. 6:16-19. Hes. 2:3-8.

4. Åter sände han ut andra tjänare och befallde dem att säga till dem som voro bjudna: 'Jag har nu tillrett min måltid, mina oxar och min gödboskap äro slaktade, och allt är redo; kommen till bröllopet.'
5. Men de aktade icke därpå, utan gingo bort, den ene till sitt jordagods, den andre till sin köpenskap.
Matt. 21:43,45. Joh. 12:37.

Trots upprepad inbjudan blev det ingen förändring i judarnas inställning till Gud och hans rike, inte ens när Jesus själv kom till dem och personligen framförde inbjudan. Judarnas oföränderliga inställning till inbjudan är en viktig företeelse att lägga märke till. Vi återkommer till den senare. Den har att göra med flera huvudstycken i kristendomens dogmatik. Den berör bl.a. utkorelseläran och det som kallas 'synd mot den helige Ande'.

6. Och de övriga grepo hans tjänare och misshandlade och dräpte dem. Matt. 21:35.
7. Då blev konungen vred och sände ut sitt krigsfolk och förgjorde dråparna och brände upp deras stad. Matt. 24:2.
8. Därefter sade han till sina tjänare: 'Bröllopet är tillrett, men de som voro bjudna voro icke värdiga!

Lägg märke till ordalydelsen: De var ovärdiga. De blev inte ovärdiga genom sin inställning till kallelsen. Ovärdigheten fanns redan där och satt djupt. Deras nej till kallelsen var ett uttryck för deras inre tillstånd, det sinnelag som kommer till uttryck i vers 6. Deras nej till kallelsen bekräftade deras ovärdighet.

Men fariséernas, de skriftlärdas och översteprästernas ovärdighet är ingen enastående företeelse. Alla människor har blivit ovärdiga genom syndafallet. Ingen tar emot evangeliet av sig själv i det tillstånd man befinner sig efter syndafallet. Vi har blivit så andligen förstörda, att vi rentav strider mot Gud och hans goda evangelium. För att vi inte ska förbli som judarnas fariséer och skriftlärda måste vi få ett i grunden nytt liv och en ny vilja genom en ny födelse. Sådant åstadkommer bara den Helige Ande genom evangeliet. Och om inte evangeliet självt åstadkommer en sådan omvändelse i oss, så att vi tar emot evangliet, då förblir vi som judiska fariséer eller skriftlärda. Här kommer vi till en fråga som vi ska återkomma till och söka svar på senare: Varför åstadkom evangeliet ingen nyfödelse till andligt liv hos dessa judar? När vi alla är lika fallna, lika döda i överträdelser och synder, hur kommer det sig då att evangeliet verkar liv och tro i somliga människor men inte i andra?

9. Gån därför ut till vägskälen och bjuden till bröllopet alla som I träffen på.' Matt. 13:47, 21:43.
10. Och tjänarna gingo ut på vägarna och samlade tillhopa alla som de träffade på, både onda och goda, och bröllopssalen blev full av bordsgäster.

Nu var det inte längre fråga om att bjuda in bara gamla förbundets gudsfolk. Israeliterna hade företräde i första ronden men inte nu längre. När dessa inte ville anta inbjudan, gick inbjudan vidare till hedningarna, och det blev fritt fram för alla. Orden 'vägar och vägskäl' anger att tjänarna skulle kalla människorna utan hänsyn till deras andliga inriktning. När evangeliet nu förkunnas runt världen, kommer olika slags människor med i kyrkans verksamhet, både onda och goda, både skrymtare och ärliga kristna, både egenrättfärdiga hycklare och sådana som med rätta bör kallas goda, eftersom dessa anammar Kristi rättfärdighet.

Detta med både onda och goda i bröllopssalen ger kanske lite huvudbry. Kan det då finnas både onda och goda i himmelen? - Nej, svaret är, att det inte är fråga om själva bröllopet. Det har nämligen inte börjat ännu. Nu bara samlas man. Vid festen kan det inte finnas både onda och goda. Alla måste ha bröllopskläderna på sig då, nämligen Kristi rättfärdighet. (Upp. 21:27, Ef. 5:5.) Det kan inte heller vara fråga om den inre kyrkogemenskapen på jorden, de heligas samfund, eftersom där finns bara heliga, som är helgade genom en sann tro och som har bröllopskläderna på sig.

Det som i denna berättelse kallas bröllopssal bör således vara den ram i vilken Guds rike verkar på jorden, den yttre kyrkogemenskapen. Vi har visserligen dåliga erfarenheter av den yttre kyrkogemenskapen. Men trots det måste vi tillstå, att det händer, att där också förkunnas Guds Ord av en och annan, där döps och där delas ut Herrens heliga nattvard. Berättelsens bröllopssal bör således vara den krets inom den yttre kyrkogemenskapen på jorden, där det sanna evangeliet trots allt förkunnas. Det kan geografiskt sett vara fråga om rätt spridda kretsar, men dessa har alla det gemensamt att där förekommer Guds ord. Och där Guds Ord förkunnas, där är ju Gud treenig med sitt himmelrike tillstädes. Där är den himmelska bröllopssalen. Det är just i denna "Ordets närvarokrets" som bröllopsfesten omsider ska gå av stapeln, då när de otrogna har farit sin väg och bara de som har konungens bröllopskläder på sig är kvar.

Det är märkligt detta, att Herrens egna får vara kvar. I den timliga världen nödgas de bibeltrogna lämna gemenskapen, när de otrogna tar över kyrkorodret. Men så är det inte i den andliga världen. Där måste lögnens anhängare till sist gå sin väg, medan Herrens trogna får trosvisst sjunga med Martin Luther: 'Guds rike vi behålla'.

11. Men när konungen nu kom in för att se på gästerna, fick han där se en man, som icke var klädd i bröllopskläder. Jes. 61:10. Ef. 4:24. Kol. 3:10, 12. Upp. 3:4 f., 16:15, 19:8.

Denna ena man representerar en stor hop av människor, på samma sätt som fariséen i templet eller den hemmavarande sonen. Dessa människor har uppfattat kallelsen till Guds rike som en uppfordran till egen prestation. De försöker vara fromma och sällar sig till de kristnas församling och menar sig vara minst lika goda som de. Dessa människors reaktion på kallelsen är den rakt motsatta till det som kallelsen inbjuder till. Både Jesu och Johannes Döparens uppmaningar 'Gör bättring', eller 'Omvänd er, och tro evangelium' åsyftade en sinnesändring ifrån tro på egna gärningar till tro på Guds oförtjänta nåd. Men för människorna utan bröllopskläder duger nåden inte. Istället för att tro nåden försöker man av omvändelsen göra en gärning, som man vill bygga sitt salighetshopp på. Om man händelsevis då skulle finna att man inte lyckas till belåtenhet, då tröstar man sig med att man i alla fall har försökt, och man försöker bedöma sin prestation i jämförelse med andras. Man fattar inte att felet är just det, att man har försökt. Att göra sann bättring eller sinnesändring är nämligen inte att försöka, utan att tro Guds nåd direkt - och räkna allt eget för avskräde. Att inte tro Guds nåd är detsamma som att avvisa kallelsen, och därmed står man utan de bröllopskläder, som är Gud har gett oss genom sin Son.

12. Då sade han till honom: 'Min vän, huru har du kommit hitin, då du icke bär bröllopskläder?' Och han kunde intet svara.

Ja, vad skulle han ha sagt? Om han hade velat hålla sig till sanningen, borde han ha sagt 'Jag vill inte ha din nåd, därför att jag vill sy min kostym själv.' Men det täcktes han inte säga, för det var en skymf mot värden att inte acceptera de festkläder som värden kostnadsfritt tillhandahöll för de inbjudna. Alltså kunde han inte svara. Konungen kallade honom ändå vän. Bröllopet var nämligen tillställt också för honom och kallelsen som han hade fått var alltjämt i kraft. Det var egentligen ingenting som fattades - bara konungens tillhandahållna bröllopskläder fattades på honom. Han hade fått dem, men hade dem inte på sig.

Detta kan vi se som en bild av den andliga verkligheten: Alla synder och brott, hur stora de än är, är människorna förlåtna genom Kristus. Vi har fått bröllopskläderna, och så tillvida är vi alla Guds vänner. Jesus kallade också förrädaren Judas för sin vän. Men om man tänker vara med på det himmelska bröllopet och klara Guds granskning, då måste man vara iklädd Kristus. Man kan också säga: Otron är den enda synd som för oss i fördärvet.

Det har förekommit en diskussion, huruvida de ogudaktiga, som dör i otro, har sina synder med sig i helvetet. Ett svar är, att de har dem på sitt samvete, fast de är utstrukna hos Gud genom Jesu blod. Med andra ord: Att vara iklädd bröllopsdräkten, det är att ha sitt samvete bestruket med Jesu blod. Israeliternas blodbestrukna dörrposter var en bild av det med Jesu blod bestrukna samvetet. Man kan också säga: Vi har blivit iklädda Jesu rättfärdighets bröllopskläder i dopet, men om vi inte tror det, blir vi lika fullt fördömda. Den som tror och bliver döpt, han skall bliva frälst; men den som icke tror, han skall bliva fördömd. Mark. 16:16.

13. Då sade konungen till tjänarna: 'Gripen honom vid händer och fötter och kasten honom ut i mörkret härutanför.' Där skall vara gråt och tandagnisslan. Matt. 8:12, 13:41 f., 25:30.

Detta gripande försiggår här i tiden. Tjänarna är evangeliets förkunnare. Evangeliet verkar antingen tro eller förhärdelse. Här är det fråga om det senare, förhärdelsen. [Luther: Om den trälbundna viljan s. 200-205] De människor, som inte accepterar evangeliet, binds i sin synd d.v.s. i sitt samvete, och de har ingen möjlighet att befria sig från sin synd, eftersom det är just evangeliet som kan lösa från synden. Så fungerar evangeliet antingen som löse- eller bindenyckel. Den som inte anammar Guds nåd bind till både händer och fötter. Det betyder, att han varken kan göra något för sin frälsning eller fly undan vredesdomen. Mörkret är tillståndet utanför evangeliets kunskap. Det är andlig död. Och den andliga dödens fortsättning är den eviga döden.

14. Ty många äro kallade, men få utvalda."

Här har vi utkorelsen, bakgrunden till kallelsen, som vi inte kommer ifrån. Versen är en förklaring till det som händer i berättelsen. Många var kallade till Guds rike, också de överstepräster och fariséer som lyssnade till Jesu ord, men dessa befanns inte vara med bland de få som var utvalda till att anamma inbjudan. Versens ord är allmängiltiga och utgör ett huvudstycke i Jesu lära. Det är fråga om själva fundamentet och nyckeln till evangeliet eller kristendomen. Det handlar om Gud Fader som alltings ursprung.

När Gud kallar människor till sitt rike genom evangeliets predikan, gör han det för att det ska bli uppenbart vilka han har utvalt. Kallelsen är en indikator på utkorelsen. Det visar sig nämligen att bland alla de människor som nås av evangeliet endast få är utvalda och därmed värdiga att komma, nämligen de som tar emot kallelsen. I detta sammanhang kan vi erinra oss Jesu ord 'Intet är fördolt som inte skall bli uppenbart'. Luk. 12:2, 8:17.

Eftersom vers 14 är ytterst koncentrerad, gäller det att ta fasta på alla orden. Det första lilla ordet 'ty' är viktigt, likaså 'äro'. Ordet 'ty' anger att det fanns en bakomliggande orsak till att det gick som det gick med judarnas förhållande till Jesus. Ordet 'äro' i meningens första led gäller underförstått också för dess andra led: 'Ty många äro kallade, men få äro utvalda.' Av detta 'äro' framgår det, att denna orsak till judarnas negativa inställning fanns till redan innan de konfronterades med evangeliet. Det står nämligen inte att 'få blev utvalda - på basen av vem som tog emot Ordet'. Nej, det står 'få är utvalda'. Mottagandet styr alltså inte utkorelsen, utan tvärtom: Utkorelsen styr mottagandet. Gud kunde inte ta hänsyn till människornas kommande inställning till kallelsen, när han fastställde sin utkorelselista. Han måste handla helt självsvåldigt eller som det heter 'efter sitt behag' - eftersom alla människor efter syndafallet först skulle komma att ligga andligen döda i överträdelser och synder och sedan alla bli lika rättfärdiggjorda i Kristi död.

Vad kan människan göra, när hon nås av kallelsen? Efter syndafallet är människan så helt fördärvad och andligen död, att det inte står i hennes makt att säga vare sig ja eller nej till Guds kallelse - varken av egna krafter eller med Guds hjälp - ända till dess att Gud föder henne till liv genom Ordet och Anden. Alla människor har en negativ inställning till Guds kallelse. Alla är av naturen i den Ondes våld och har en ond vilja. Det nej som vi ger, ger vi inte av fritt val utan efter den ensidigt onda vilja som behärskar oss efter syndafallet. Det är således fel att säga, att vi kan säga nej, eftersom vi inte har något val.

Naturligtvis kan vi inte heller säga ja till hans kallelse, eftersom vi är onda och fiender till Gud. Det finns de som menar att vi får kraft genom kallelsen till att säga ja - om vi vill det. Men som onda människor vill vi det inte, eftersom vi inte har en sådan vilja. Visst finns det kraft i kallelsen, alldeles tillräckligt för en omvändelse, men en människa utan andligt liv är ju andligen död och har ingen förmåga till att använda den kraft som finns i kallelsen.

Hur kan vi då reagera på Guds kallelse? Nej, det kan ingen människa göra, eftersom alla är andligen döda. Men lika fullt sker det att vi reagerar. Den döde får liv och reagerar. . . .I förtorkade ben, hören Herrens ord:
Så säger Herren, Herren till dessa ben: Se, jag skall låta ande komma in i eder, så att I åter bliven levande. Hes. 37:1-14.

Det är Gud själv som verkar genom evangeliet. Hans Ande skapar genom evangeliet, som ges i kallelsen, ett nytt liv i oss. Och det är detta liv som omfattar evangeliet i tro och på det sättet svarar ja till kallelsen. Det jakande svaret på Guds kallelse är således helt ett resultat av Guds verk i oss.

Liksom det nekande svaret inte var resultat av ett fritt val utan dikterades av människans inneboende fördärv, så är inte heller det jakande svaret ett resultat av ett fritt val. Vi kan jämföra det med ett nyfött barns första skrik. Barnet kan inget annat göra än låta skriket komma. Skriket styrs av det nyfödda livet.


Sola gratia (den rena nåden)

Varför måste man framhålla det här med Guds utkorelse, hur Gud utväljer egenmäktigt efter sitt behag? För det första står det i bibeln på många ställen, och allt Guds ord skall som bekant förkunnas. För det andra förklarar det mycket i bibeln som annars ter sig dunkelt för oss. Och ännu för det tredje är det ett ljuvligt evangelium för var och en som tror.

I detta Faderns egenmäktiga handlande lyser hans barmhärtighet och nåd med full kraft: När vi är helt döda, utan andlig vilja, och när vi ännu strider mot honom med vår onda vilja, då skapar han i oss - för sin barmhärtighets skull - ett nytt liv, en ny håg, en håg som längtar efter evangeliet och omfattar det. Detta är en gudomlig, hel och ren nåd, Sola gratia. Det skulle inte vara en sådan nåd, om vi människor genom vår vilja, vår tro eller annat hade medverkat till vår egen andliga födelse.

All Guds verksamhet mot oss: utkorelsen, kallelsen, rättfärdiggörelsen o.s.v. är till för att framhäva Guds majestät i hans nåd. Gud kan inte räkna med någon positiv orsak hos oss i vårt förhållande till honom och hans Ord, därför att sådana positiva orsaker inte finns, men också därför att nåden i så fall inte skulle vara nåd utan delvis förtjänst. En partiell nåd är ingen nåd. En liten bit surdeg förstör hela degen.

Gud har bestämt att det ska vara fråga om en ren nåd. Och denna rena nåd tar sig uttryck i Guds enväldiga handlande mot oss: 'Ty i sin kärlek förutbestämde han oss till barnaskap hos sig, genom Jesus Kristus, efter sin viljas behag'. Ef. 1:5.
'De hava blivit födda, icke av kötts vilja eller av mans vilja, utan av Gud.' Joh. 1:13.
Gud handlar efter sin goda enväldiga vilja - utan andra hänsyn än till sitt eget goda godtycke och sin gudomliga barmhärtighet.

Varför skapar inte evangeliet liv i alla människor? Många lärda män hittar på diverse förklaringar till detta. Oftast menar man att lösningen ligger i människan, i vad hon kan eller inte kan. Dogmatikern Frans Pieper skriver att människan visserligen inte kan motstå Gud då han verkar omedelbart, direkt med sin makt, men att hon kan motstå Gud när han verkar genom Ordet.

Detta är en ren och skär lögn, nämligen då betoningen läggs på ordet 'kan'. Visst står människan emot Ordet, som judarna gjorde mot Jesu predikan, men det är inte fråga om vad människan kan eller inte kan. Det finns helt andra orsaker till att hon står emot evangeliet. Människan är ett bräckligt intet mot Ordet. Ordet är ju Gud själv och som har givits 'all makt i himmelen och på jorden'. Matt. 28:18. Människan har inte i någon händelse makt att stå emot Ordet. Se t.ex. på den starke och självsäkre Saulus, då han mötte Jesus på Damaskusvägen. Eller kung David, när profeten Natan sade sanningen åt honom. Ordet verkar alltid, vem än det träffar, men oftare verkar det förhärdelse än tro.

Orsaken till evangeliets olika verkan finns alltså inte hos människan. Men den finns inte heller hos evangeliet. Det kan inte vara något fel på evangeliet. Det är Guds ofelbara Ord. Det är oföränderligt, alltid lika skarpt och kraftigt och genomträngande. Ty Guds Ord är levande och kraftigt och skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom; så att det åtskiljer själ och ande, märg och ben; och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. Hebr. 4:12.
Svaret på vår fråga är att Guds ord verkar liv och tro endast hos vem Fadern vill och när han vill. Ingen kan komma till mig, om icke Fadern, som har sänt mig, drager honom;
. . .ingen kan komma till mig, om det icke bliver honom givet av Fadern. Joh. 6:44,65.

Fadern är nämligen större än Sonen. Joh. 10:29, Fadern är större än jag 14:28. Endast på de människor som Fadern ger åt Sonen har evangeliet den verkan, att de anammar det och säger ja till kallelsen. Joh. 6:44.
Det föreligger ändå ingen konflikt här mellan Fadern och Sonen, utan Sonen är helt införstådd med Faderns handlande. Ty jag har kommit ned från himmelen, icke för att göra min vilja, utan för att göra dens vilja, som har sänt mig. Och detta är dens vilja, som har sänt mig, att jag icke skall låta någon enda gå förlorad av dem som han har givit mig, utan att jag skall låta dem uppstå på den yttersta dagen. Joh. 6:38,39.
Men I tron mig icke, ty I ären icke av mina får. Mina får lyssna till min röst, och jag känner dem, och de följa mig. Och jag giver dem evigt liv, och de skola aldrig någonsin förgås, och ingen skall rycka dem ur min hand. Min Fader, som har givit mig dem, är större än alla, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand. Jag och Fadern äro ett. 10:26-30. Med andra ord: Fadern har utvalt endast få. Och hos dem han har utvalt eller utkorat, hos dem verkar evangeliet liv och tro och ett mottagande av Guds kallelse.

Evangeliet kommer alltså att ha olika verkan hos olika människor. Det verkar liv och tro i de utvalda och förhärdelse i alla övriga. Till en dom har jag kommit hit i världen, för att de som icke se skola varda seende och för att de som se skola varda blinda. Joh. 9:39. (Enl. vers 41 menar Jesus 'de som menar sig se' men inte gör det.) Ordet är 'tveeggat' d.v.s. det verkar åt två håll. Men Joh. 9:39 säger inte att evangeliet skulle vara det som åstadkommer den första och egentliga förhärdelsen. Snarare betyder orden att ett tidigare förstockat tillstånd hos människan blir uppenbart genom evangelium. Enligt Matt. 13:13-15 fanns denna förstockelse till hos judarna innan evangeliet kom till. Men eftersom alla människor av naturen efter syndafallet är både förstockade och andligen stendöda, finns det ingen annan förklaring till evangeliets uteblivna goda verkan än att 'endast få är utvalda'. Och detta faller tillbaka på det som Luther kallar 'Guds fördolda majestät'.
Det är en märklig företeelse, att det Ord som skulle bli till liv, kan bli till förhärdelse. Det heter t.o.m. uttryckligen att Gud förhärdar. Men jag skall förhärda Faraos hjärta och skall göra många tecken och under i Egyptens land. 2 Mos. 7:3, Men Sihon, konungen i Hesbon, ville icke låta oss tåga genom sitt land, ty Herren, din Gud, förhärdade hans sinne och förstockade hans hjärta, för att han skulle giva honom i din hand, såsom ock nu har skett.  5 Mos. 2:30.
Många teologer försöker ivrigt förklara bort detta och urskulda Gud, som om han hade gjort något orätt. Men sådana försök faller inför Ty förrän dessa (Jakob och Esau) voro födda och innan de hade gjort vare sig gott eller ont, blev det ordet henne sagt - för att Guds utkorelserådslut skulle bliva beståndande, varvid det icke skulle bero på någons gärningar utan på honom som kallar - det ordet: 'Den äldre skall tjäna den yngre.' Så är ock skrivet: 'Jakob älskade jag, men Esau hatade jag.' Rom. 9:11-13. Nej, Gud gör inget orätt, vad han än gör, eftersom han själv är den högste domaren. Och han är inte skyldig att förklara allt för oss dödliga. Inte ens för Sonen har han uppenbarat allt. Därför måste vi nöja oss med vad som finns skrivet. Men det är viktigt att vi tar vara på det som verkligen står skrivet - också om det går emot vårt sätt att tänka. Herren Gud har inte låtit nedteckna någonting bara för nöjes skull. Varje detalj är avsedd att tros och är därför livsviktig, och här är det dessutom fråga om grundstenar i kristendomen.

Gud Fader anser det inte nödvändigt eller nyttigt för oss att förklara för oss allt vad han gör. Sonens verk är däremot både uppenbarade och förklarade i den Heliga Skrift, så att vi kan se orsakssammanhangen. Sonen är ju själv Ordet, uppenbarelsen. Allt som vi behöver veta för vår salighet, finns i Skriften. Vi behöver inte veta något mer. Det finns också andra bekanta exempel på sådant som vi inte behöver veta: Jesus sade till sina lärjungar: "Det tillkommer inte eder att veta tider eller stunder, som Fadern i sin makt har fastställt".


Varför är endast få utvalda?

På den frågan finns det inget svar i Skriften. Det är inte uppenbarat för oss. Men många gör sig egna förklaringar till den Allsmäktiges hemliga rådslut. De försöker med sina resonemang få obekväma bibelord att rimma bättre med vårt mänskliga sätt att tänka. Huvudlinjen i sådana resonemang är att Gud inte får välja självsvåldigt, utan han måste ta hänsyn till hur vi ställer oss till evangeliet. För om han handlar självsvåldigt, kan han ju inte lägga något ansvar på oss. Men sådana tankar är helt emot Skriftens undervisning. Människan förmår nämligen inte bära något ansvar. Men att hon likväl måste stå till svars för sina synder, det är en annan sak.

Vi ska inte gå in dessmera på själva utkorelseläran i detta sammanhang. Låt oss bara konstatera, att det är Guds rena barmhärtighet att han utväljer de få till att ta emot kallelsen och bli saliga, och att det lika fullt är de mångas eget fel att de går förlorade - trots att Gud har utvalt bara de få till salighet. Detta är Guds juridik. Människor kallar det för orättvisa. När Jesus själv utlade detta för folket, tog många avstånd ifrån honom. Fördenskull har jag sagt eder, att ingen kan komma till mig, om det icke bliver honom givet av Fadern.' För detta tals skull drogo sig många av hans lärjungar tillbaka, så att de icke längre vandrade med honom.  Joh. 6:65,66. Också idag är det just Guds juridik som man inte vill acceptera. Människors förnuftstankar kommer aldrig att överensstämma med Guds tankar.

Konsekvenser för förkunnelsen

Vers 14, 'Ty många är kallade, men få utvalda' kan man kalla en fempundsvers. Matt. 25:15 f. Den bör vi förvalta sådan den är - varken lägga till egna förklaringar eller ta någonting därifrån. Versen ger nyckeln till evangeliets kärna och många detaljfrågor. Men den har också rent praktiska konsekvenser för förkunnelsens och den andliga verksamhetens inriktning. Med denna vers för ögonen har vi nämligen ett rätt perspektiv på Guds rikes arbete.

Vi är uppmanade att gå ut och kalla människor genom att predika evangeliet. Men vi ska inte vänta oss att fler än få av dessa kommer att ta emot kallelsen. För dem som avvisar kallelsen hjälper det nämligen inte om vi än skulle upprepa kallelsen oavbrutet. De som verkligen har hört och noterat kallelsen, men ändå avböjt, dem är det omöjligt att beveka till att ta emot den. Ty dem, till vilka ljuset en gång har kommit och som hava smakat den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig Ande och som hava fått smaka det goda Gudsordet och den tillkommande tidsålderns krafter, men som ändå hava avfallit - dem är det omöjligt att återföra till ny bättring . . . Hebr. 6:4 f.

Detta fenomen kan förklaras på olika sätt. Den kanske enklaste förklaringen är den som vi redan har nämnt: Att man inte kan ta emot evangeliet av egen vilja eller kraft, eftersom viljan och kraften till det ligger just i evangeliet, det som man redan har avvisat.

En annan förklaring är: Att de som vistas i bröllopssalen utan bröllopskläder, de är sådana som ser på det andliga utifrån sitt eget agerande och som iakttar kristliga dygder som laggärningar och som därför inte ser sig ha behov av Kristi nåd.

En tredje god förklaring kan vi hitta utifrån det som är skrivet om synd mot den Helige Ande: [Det är visserligen möjligt att på mänskligt sätt lyssna till predikan utan att ändå kunna fånga upp innehållet och dess kärna rent tankemässigt, men] När Anden någon gång uppenbarar Ordets innehåll för en, och man då säger nej, då är nekandet en skymf mot den Helige Ande, en hädelse, som innebär ungefär: Du må tala, men jag håller mig själv och min åsikt förmer än ditt tal. Hädelse mot den Helige Ande är en dödssynd, som aldrig i evighet förlåtes. ....All annan synd och hädelse skall bliva människorna förlåten, men hädelse mot Anden skall icke bliva förlåten. Ja, om någon säger något mot Människosonen, så skall det bliva honom förlåtet; men om någon säger något mot den Helige Ande, så skall det icke bliva honom förlåtet, varken i denna tidsåldern eller i den tillkommande. Matt. 12:31,32.

En fjärde och mycket viktig förklaring är den som ges genom utkorelsen: Den som avböjer inbjudan till Guds rike, har aldrig haft och kommer aldrig att ha någon möjlighet att ta emot kallelsen - eftersom Gud i sitt fördolda rådslut, utkorelsen, (har utvalt endast få och därigenom) inte har gett dem den möjligheten.

Inte ens Guds egen Son kunde förmå fariséerna och de skriftlärda att ändra sig. Vi bör alltså räkna med detta faktum i våra kampanjer och aktiviteter. Vi ska inte diskutera med dem som visar sig vara ovärdiga att komma till bröllopsfesten i Guds rike. Vi ska inte slösa krafter på att servera evangeliet på något konstlat smakfullt sätt åt dem som inte tar emot det. Evangeliet smakar aldrig bra på något sätt i otrons mun. Orden 'Kasta inte pärlor för svinen' är Jesu uppmaning. Det är en skymf mot honom och ett smutsande av Ordet att avsiktligt kasta ut det, där det blir nertrampat. Matt. 7:6, Ords. 9:8. Detta må vi besinna också när det gäller polemik i dagspressen. Visst bör man motsäga och kommentera villfarelse, men inte i avsikt att övertyga dem som uttryckligen förnekar Sanningen och avvisar kallelsen, utan för att upplysa Jesu lärjungar om det rätta förhållandet. Om någon inte tar emot vårt budskap, ska vi skudda stoftet av våra fötter och gå vidare.

I stället för att försöka bearbeta dem som avvisar budskapet - eller ändra på budskapet så att det passar dem, bör vi koncentrera oss på det som är vår uppgift, nämligen att ta hand om 'de förlorade fåren av Israels hus' d.v.s. dem som Gud har utvalt och som kommer att ta emot evangeliet. Jesus var mycket mån om att ta väl hand om dem som Fadern hade gett honom. Så ska vi också göra. Jag beder för dem; det är icke för världen jag beder, utan för dem som du har givit åt mig, ty de äro dina. Medan jag var hos dem, bevarade jag dem i ditt namn, det som du har förtrott åt mig; jag vakade över dem, och ingen av dem gick i fördärvet, ingen av dem utom fördärvets man, ty skriften skulle ju fullbordas. Joh. 17:9,12.


Led mig i din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud. Psalt. 25:5.

Utläggningslistan - Startsidan